Döden, döden, döden

31 januari 2014 19:12 | Last chorus | Inga kommentarer

Till slut kommer döden, obönhörligen. Här om dagen skrev jag om Pete Seeger, som döden faktiskt till slut hann i kapp, fast först när han hade uppnått 94 års ålder.

Före jul dog en av de personer som jag förknippar med det jag, i egentlig mening, förknippar med begreppet arbetarrörelse. Aldes Andersson hann bli 89 år.

Birgitta och jag lärde känna honom när han i våra unga år var ombudsman i det socialdemokratiska partidistriktet. På den tiden var ombudsmännen fortfarande till stor del långvägare med egen bakgrund i arbetarklassen. Aldes’ utbildningsbakgrund var sjuårig folkskola, och han hann jobba som springpojke och tidningsbud, senare främst som postis, innan han, bland annat via fortbildning vid Brunnsviks folkhögskola, fick jobb på arbetsförmedlingen. Men vi lärde känna honom under hans tid som partiombudsman och kommunpolitiker.

Här om dagen fick vi ett tackkort från hans döttrar för att vi hade skickat en sista hälsning på hans begravning. Fattas bara!

Men jag grämer mig över att vi, faktiskt av en ren lapsus (fast med förklaring i att vi talar om den vinterhelgperiod då vi ambulerade mellan Uppsala och sommarhuset i Öregrund och inte hade ordning på våra nya almanackor), missade att gå på hans begravning. Vissa människor känner man sig skyldig att hedra i ett sådant här sammanhang. Så förlåt oss, Aldes!

I dag har vi i alla fall deltagit i en begravningsgudstjänst, i Helga Trefaldighets kyrka här i Uppsala. Den som begravdes var Gunilla Strömholm (1935-2013).

Gunilla var en gammal bekant till Birgitta från deras ungdomsår i SSUH, Sveriges Studerande Ungdoms Helnykterhetsförbund. Det senare kunde ha betytt att också jag hade blivit bekant med henne redan då, detta eftersom jag i början av 1960-talet umgicks mycket med sådana som bodde i de helnyktra studenternas hus, Arken kallad – Birgitta var en av dem. Men så vitt jag minns, bodde inte Gunilla där.

Henne lärde jag känna långt senare, i hennes egenskap av hustru till Stig Strömholm. Stig är känd inte bara som professor i juridik – hans talanger har också tagits i anspråk av universitetet, vilket mängden av begravningsgäster med universitetsanknytning bar vittnesbörd om.

Stig är en konservativ herre men ingalunda ointressant att utbyta tankar med för en radikal som jag, och det finns sidor hos honom som jag värdesätter högt. Både han och Birgitta är så kallade hedersupplänningar, och eftersom även hedersupplänningarnas respektive kallas till de årliga middagarna hos landshövdingen, har jag den här vägen lärt känna även Gunilla, en mångsidig och bildad dam. Men mot slutet av sitt liv blev hon gradvis allt mer sjukdomsdrabbad, till slut så svag och fysiskt inkapabel att hon behövde assistans inte bara med transporter. Något av det finaste jag har sett – en sinnebild av kärlek – är det, när Stig vid landshövdingens middagsbord satt bredvid sin hustru och matade henne, som vore hon en vingbruten fågel.

Alla de där psalmerna vid begravningen – säkert valda med hänsyn till vad som är Stigs och var hans hustrus tro – rörde däremot inte vid mitt hjärta.

Fore! Fyra golfhistorier av P G Wodehouse på Reginateatern

31 januari 2014 16:58 | Musik, Teater, Ur dagboken | Inga kommentarer

Före vårt besök på Reginateatern var vi på Güntherska och åt, Birgitta räkmacka och jag laxdito. Gott och mättande – men vi skulle lika gärna ha kunnat äta på vårt egentliga mål, Reginateatern, som den här gången hade servering en trappa upp.

På Reginateratern gavs John FiskesFore!”, fyra enaktare baserade på historier av P G Wodehouse och med golf som tema.

För egen del har jag aldrig spelat golf – känner inte ens till termer eller regler. Fast ett och annat går ju ändå hem, och den rutinerade Paul Kessel är skicklig nästan vad han än gör.

Primadonna i föreställningen är Andrea Geurtsen, som utöver att kreera golfanknutna roller i samtliga fyra enaktare framför allt sjunger, som vanligt med bravur. Både Björn Sjödin och Anders ”Grosse” Grotherus förtjänar ett omnämnande som kompmusiker.

Min enda invändning mot musiken gäller att varken Duke Ellington (”It Don’t Mean a Thing”) eller Irving Berlin ”(Putting on the Ritz”) hörde hemma i England.

Fast låtarna satt fint i de sammanhang där de hade satts in.

Danmark: En av SFs ministrar lämnar partiet och går över till S

31 januari 2014 8:59 | Politik | Inga kommentarer

En av Socialistisk Folkepartis ministrar i den danska vänster-mittenregeringen, den som SF nu lämnar, hälsovårdsministern Astrid Krag Kristensen, har fått nog av kaoset i sitt parti och lämnar nu SF. Och inte nog med det: hon går över till Socialdemokratiet och har tydligen av statsminister Helle Thorning Schmidt (S) fått löfte om att få sitta kvar på sin post.

Astrid Krag är inte riktigt en SFare vem som helst: Hon var 2005-2007 ordförande för SFs ungdomsförbund – hon är fortfarande bara 31 år gammal – och är nu vice ordförande i SFs folketingsgrupp. Hon kandiderade mot Annette Vilhelmsen i partiordförandevalet och fick 34 procent av rösterna.

Den här övergången innebär naturligtvis inte att alla hennes anhängare nu går över till S, men en del av dem lär säkert göra det, i vart fall om SF fortsätter att framstå som ett desperat parti i sönderfall.

Danmark: Socialistisk Folkeparti lämnar regeringen. Partiledaren avgår

30 januari 2014 13:36 | Politik | 1 kommentar

Socialistisk Folkepartis fortsatta deltagande i regeringen, en vänster-mittenkoalition, har, liksom Anette Vilhelmsens ställning som partiledare för SF, nu under lång tid varit ett hett debattämne i Danmark. En rad usla opinionsresultat har gång på gång gett nytt bränsle åt den interna debatten i partiet.

Likväl var det till slut ett konkret regeringsbeslut, i vilket SF har varit delaktigt, som ledde till vägs ände, partiledarens avgång och SFs utträde ur regeringen, beslutet att låta Goldman Sachs köpa en vägande del av energibolaget Dong Energy.

Annette Vilhelmsen stödde på den här punkten regeringens beslut, men det här har mött stark aversion i delar av SFs parlamentsgrupp. (Och partiet har som ett såll fortsatt att läcka väljare till yttervänsterkoalitionen Enhedslisten.)

I den här situationen har Annette Vilhelmsen funnit för gott att lämna uppdraget som partiledare i SF och samtidigt avisera SFs utträde ur regeringen.

Ingenting tyder på att det här har initierats av den socialdemokratiske statsministern Helle Thorning-Schmidt. Regeringens parlamentariska underlag försvagas naturligtvis, men det är ju inte omöjligt att hon även fortsättningsvis kan få stöd av de nu två fristående vänsterpartierna i Folketinget, och med bara vänsterliberala Radikale Venstre som koalitionspartner – en regeringsombildning i den riktningen är aviserad – kan hon ju också lättare göra uppgörelser med något borgerligt parti.

Fast det skapar ju samtidigt en risk för att Socialdemokratiet förlorar väljare till Socialistisk Folkeparti.

SFs reella chanser i partiets nya, friare position är dock än så länge svåra att prognostisera. Mycket beror ju till exempel på vem man väljer till ny partiledare. Hittills är det bara kommunikationsminister Pia Olsen Dyhr som inte helt har avvisat tanken på att låta sig utses till partiledare, men flera andras nej i nuläget måste ju inte förbli ett nej när läget blir skarpt.

I bitterljuv ton men ändå hårtslående

29 januari 2014 22:21 | Musik, Politik | 2 kommentarer

I arbetet med texten om den just avlidne Pete Seeger (1919-2013) letar jag fram texten till och även hans insjungning av ”Turn! Turn! Turn!”, och lite senare lyssnar jag på hela LPn från 1962 där den ingår, ”The Bitter and the Sweet” – mitt exemplar är numrerat CBS SBPG 62488).

Skivan är inspelad på The Bitter End, belägen på 147 Bleeker Street i Greenwich Village i New York – jag har varit där, fast senare.

Seeger ackompanjerar sig själv, till att börja med på tolvsträngad gitarr, men lite senare plockar han också fram banjon – och till exempel ”Around and Around Old Joe Clark” blir på så sätt ett smittsamt stycke square dance.

Traditionella melodier från USA och de brittiska öarna – den skotsk-amerikanska ”Barbara Allen” är ytterligare ett exempel – blandas med melodier från Spanien och USA; en av de senare är signerad Leadbelly, Huddie Ledbetter.

En underbar (och rolig) bro slås mellan de här båda delarna i världen i en låt signerad Malvina Reynolds, ”(I Want to Go to) Andorra”. Hennes längtan dit visar sig ha att göra med att landets hela försvarsbudget är på $ 4.90!

Föga förvånande sjunger Pete Seeger här också sin egen ”Where Have All the Flowers Gone?”, vars text är en adaption av en passage i Michail SjolochovsStilla flyter Don”. Du hittar sångtexten plus en svensk översättning ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Den och ytterligare en av sångerna på den här skivan, ”We Shall Overcome”, finns också i min sångbok ”Upp till kamp! Sånger för arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970) – och självklart finns även i det här fallet både originaltext och svensk översättning överförda också till Kulturspegeln, Sångtexter.

När jag gav ut ”Upp till kamp!” 1970, skrev jag förstås till Pete Seeger och bad om tillstånd att få återge de texter han hade skrivit eller var inblandad i. Jag fick så småningom ett svar, där han inte så mycket bekymrade sig om den pekuniära ersättningen. Men eftersom jag hade skrivit att syftet med boken var att återupprätta arbetarrörelsens klassiska sångtradition, ville han ge mig ett gott råd: Förlita dig inte alltför mycket på det skrivna ordet!

Själv sjunger han nu tillsammans med änglarna – om alltså han har rätt och jag fel i religiösa frågor – sin egen ”Turn! Turn! Turn! (To Everything There Is a Season)”, vars text han hämtade ur Predikaren. Själv nöjer jag mig med att lyssna på hans egen insjungning på den här skivan.

Pete Seeger, 1919-2014

29 januari 2014 17:44 | Last chorus, Musik, Politik | 9 kommentarer

Så dog han då till sist, Pete Seeger, men han var ju faktiskt 94 år.

Han var långt in i sin mycket höga ålder en levande och fortsatt verksam legend, som hade sjungit ihop med och/eller inspirerat många av de allra största inom amerikansk folkmusik i vid mening, sådana som Woody Guthrie, Bob Dylan, Joan Baez och Bruce Springsteen.

Hans soloskivor är oräkneliga, men han har också framträtt och gjort skivor tillsammans med grupper.

Redan runt 1940 var han med om att bilda The Almanac Singers, som utöver honom själv bestod av bland andra Lee Hays, Woody Guthrie, Bess Lomax, Sis Cunningham, Mill Lampell och Arthur Stern. Den här gruppen var uttalat agiterande och sjöng bland annat på fackföreningsmöten.

Ett ännu större publikt genomslag fick hans grupp The Weavers, vars ”Goodnight Irene” blev en landsplåga inte bara i USA utan också här i Sverige. I The Weavers, som blev den första riktigt stora folksånggruppen, ingick, förutom Seeger, Lee Hays, Fred Hellerman och Ronnie Gilbert.

Jag ser att Carsten PalmaerAftonbladets kultursida (29 januari 2014) gör ett stort nummer av att den nu så hyllade Seeger var kommunist, men i meningen medlem i kommunistpartiet var han det under relativt kort tid i unga år, från 1941-1950. Däremot var han fortsatt socialist, också det ett mycket tvivelaktigt ställningstagande i USA, och mycket riktigt hörde han till de kulturpersonligheter, som förföljdes under McCarthy-eran.

Och politiskt radikal fortsatte han att vara genom att mycket aktivt engagera sig i de svarta amerikanernas frihetskamp och mot Vietnamkriget och även USAs krig i Irak.

Under senare delen av sitt liv blev han också en mycket aktiv miljöaktivist.

Mer om den politiskt radikale Pete Seeger kan du läsa ovan under Kulturspegeln, Musik, Seeger, Pete. Där finns också artiklar om ett antal av hans skivor.

Som sångare förkroppsligade Pete Seeger begreppet folksinger.

Mycket av det han har sjungit in – jag skulle tro att jag har åtminstone Sveriges största samling av Pete Seeger-plattor, vinyl så väl som CD – är traditionellt material, till exempel ballader från USA och de brittiska öarna men också sånger från Afrika, Latinamerika, ja alla världens hörn.

Men i motsats till många andra är han inte bara traditionsbärare utan sjunger gärna också sånger som uttrycker protest och kräver radikal förändring.

Fast till formen är varken de sånger han själv skrev eller de han tolkade det vi kallar kampsånger, och de kan ibland ha poetisk eller ironisk form och ändå vara lika hårtslående. Har krigets förödelse skildrats mer brutalt än i den bittervackra ”Where Have All the Flowers Gone”? Kan medelklassens strävsamma men likformiga liv skildras mer träffsäkert än i hans tolkning av Malvina Reynolds‘ ”Little Boxes”? Kan politisk kamp få ett mer poetiskt (och samtidigt lika uppfordrande) uttryck än i ”If I Had a Hammer”, som han skrev tillsammans med Lee Hays? Lyckades han inte bredda den amerikanska medborgarrättsrörelsen till att omfatta också allt flera vita genom sin insjungning av ”We Shall Overcome”? Bidrog han inte även till att bredda stödet för de svarta sydafrikanernas kamp genom att sjunga ”Wimoweh”, Solomon LindasMbube? Var inte hans ”Waist Deep In the Big Muddy” en fantastisk sång mot vietnamkriget?

Och klarare än många andra amerikanska radikaler ställde han sig också på arbetarklassens sida, sjöng ofta och gärna ”Which Side Are You On?”, med text 1932 av gruvarbetarhustrun Florence Reece.

Jag är inte religiös, men det var Pete Seeger, och var och en bör ju ha rätt att i samband med död och begravning hedras i enlighet med sin egen tro.

Pete Seeger skrev 1954 en sång som till innehållet ligger mycket nära sin förlaga, som man hittar i Predikaren i Bibeln.

Den spelades in av The Limeliters 1962; året därpå sjöngs den in av Judy Collins.

1965 blev den en jättehit med The Byrds.

Turn! Turn! Turn!

Text (med bibeltext ur Predikaren som förlaga) och musik: Pete Seeger, 1954

Chorus:
To everything (turn, turn, turn)
There is a season (turn, turn, turn)
And a time for every purpose under heaven.
A time to be born, a time to die
A time to plant, a time to reap
A time to kill, a time to heal
A time to laugh, a time to weep.

A time to build up, a time to break down
A time to dance, a time to mourn
A time to cast away stones
A time to gather stones together.

A time of war, a time of peace
A time of love, a time of hate
A time you may embrace
A time to refrain…from embracing.

A time to gain, a time to lose
A time to rend, a time to sew
A time of love, a time of hate
A time of peace…I swear it’s not too late.

Pete Seeger har själv sjungit in den här sången på LPn ”The Bitter and the Sweet” (Columbia CL 1916, 1962), som senare också gavs ut som CD.

Text, noter och gitarrackord finns i ”The Bells of Rhymney and Other Songs and Stories from the singing of Pete Seeger” (Oak Publications, 1964). Där finns också några tilläggsverser, som Pete sjöng tillsammans med sina barn.

En smula uppåt för danska Socialistisk Folkeparti

28 januari 2014 15:46 | Politik | 4 kommentarer

Socialistisk Folkeparti har, som många tolkar det, fått betala ett högt pris för sitt deltagande i regeringskoalitionen, där i övrigt Socialdemokraterne – eller som man ofta säger, Socialdemokratiet – och vänsterliberala Radikale Venstre sitter. SFs ledare, Annette Vilhelmsen, har fått så mycket kritik, att det har spekulerats om hennes avgång.

Det här under perioder mycket framgångsrika vänsterpartiet fick i folketingsvalet 2011 9,2 procent men var i decembermätningen nere på 3,7 procent. I den här mätningen går det åter uppåt för SF, och partiet får 5,6 procent.

Många av rösterna från forna, mer framgångsrika dar har SF förlorat till ett yttervänsterparti, Enhedslisten, som ibland stöder mitten-vänsterregeringen, ibland opponerar mot dess politik. Det här partiet var med 6,7 procent mindre än SF i valet men hade i decembermätningen, som gav partiet 9,5 procent, gått om SF i storlek, och det rejält. Men det är inte Enhedslisten som nu har tappat väljare till SF – partiet stöds i januarimätningen av 11,6 procent.

Möjligen är det i stället Socialdemokraterne som har tappat väljare till SF – i vart fall fanns det tecken under SFs värsta nedgångsperiod på att Socialdemokratiet då fick stöd av tidigare SF-väljare. Socialdemokratiet, som i valet 2011 fick stöd av 24,8 procent av väljarna, hade senare under en lång period urusla siffror men kravlade sig i decembermätningen upp till 22,5 procent. Nu ligger partiet på 21,7.

Förhållandevis illa går det också för det vänsterliberala regeringspartiet Radikale Venstre: I valet 2011 stöddes partiet av 9,6 procent. I december var stödet för RV 8,4 procent, och nu ligger partiet på ungefär samma siffra, 8,6.

Det stora borgerliga oppositionspartiet Venstre, som i valet 2011 fick 26,7 procent, fick i decembermätningen 27,7 procent. Fadäser från partiledarens sida hejdade den uppåtgående trenden, och partiet får nu 27,5 procent.

Dess mindre partner Liberal Alliance, som i valet fick 5 procent, har ett förhållandevis stabilt stöd, 5,2 procent i så väl december som i januari.

Konservative Folkeparti. som i valet fick 4,9 procent, befinner sig fortsatt i kris. Partiet stöds i januari av 4,6 procent, vilket ändå är en förbättring jämfört med decembersiffran, 3,5 procent.

Det populistiska Dansk Folkeparti, som i valet fick 12,3 procent, har därefter kraftigt stärkt sin ställning, också på Socialdemokraternes bekostnad. Partiet stöddes i december av 18,5 procent, och det får nu 16,1 procent.

Arbeiderpartiet går uppåt i ny norsk mätning

27 januari 2014 17:57 | Politik | Inga kommentarer

I norska Dagbladets senaste mätning, utförd av Ipsos MMI, lyfter Arbiderpartiet påtagligt, från 32,1 procent i december till 34,6 procent i januari (= + 2,5 procentenheter). Den uppåtgående trenden syns ännu tydligare, om man jämför med valet i höstas, då partiet fick 30,9 procent.

Det här går dess värre delvis ut över Sosialistisk Venstre, som i valet fick 4,1 procent och i decembermätningen 4,6 procent. I den här mätningen är SV nere under spärrgränsen och får 3,5 procent. Partiet skulle dock fortsatt få två lokala mandat i Stortinget.

Också Rødt, som med 1,8 procent (1,4 i december, 1,2 i valet) befinner sig ännu längre ner under spärren skulle enligt den här mätningen knipa ett lokalt mandat i Oslo.

Det borgerliga Senterpartiet, som tillsammans med AP och SV ingick i den förra regeringen och som nu har både en häftig inre debatt och ledarskifte på gång, klarar sig ändå förvånansvärt bra och får i januarimätningen 4,9 procent, vilket är en försvagning med 0,1 procentenheter jämfört med decembermätningen (5,0). I valet fick SP 5,5 procent.

De båda mittenpartier, som utgör underlag för den nu sittande borgerliga regeringen utan att formellt ingå i denna, verkar byta väljare med varann.

Kristelig Folkeparti har sedan förra månaden ökat med 0,6 procentenheter och får nu 5,2 procent (5,6 i valet).

Och liberala Venstre har sedan förra mätningen minskat med 0,6 procent och får nu 4,5 procent (5,2 i valet).

Det intressanta är att i den här mätningen det ledande regeringspartiet Høyre backar från 29,9 procent i december till 28,0 procent nu (= – 1,9). Fortfarande ligger Høyre dock högre än i valet, då partiet fick 26,8 procent.

I flera andra norska mätningar har regeringskollegan Fremskrittspartiet befunnit sig i utförsbacken, men den här mätningen visar på plus från 13,2 procent i december till 14,2 procent nu (+ 1). Januariresultatet ligger dock fortfarande under de 16,4 procent FrP fick i valet.

Miljøpartiet De Grønne, som inte tar ställning mellan blocken, får i den här mätningen 2,4 procent mot 2,7 i december (= – 0,3) och 2,6 i valet. Partiet fick redan i valet i höstas ett mandat i Oslo på grund av sin relativa styrka där.

Svårtolkade ändringar i den estniska väljaropinionen

27 januari 2014 15:47 | Politik | Inga kommentarer

I TNS Emors januarimätning för ERR ligger Socialdemokraterna, Sotsiaaldemokraatlik erakond, kvar på resultatet i decembermätningen, 22 procent.

Det är ett bra resultat jämfört med vad partiet fick i föregående val, men likväl halkar partiet i den här mätningen ned på tredje plats från att under en tid ha varit tvåa.

Jag kan faktiskt inte finna annat än att SDE ändå har klarat sig bra, om man betänker, att stora delar av partiets ledning, bland dem inte bara flera tidigare partiledare utan också den nuvarande, Sven Mikser, har låtit sig nomineras till att bli kandidater på partiets EU-vallista. Och i Miksers fall handlar det inte bara om att toppa partiets EU-valsedel med ett attraktivt och känt namn – han har i intervjuer, på fullt allvar verkar det som, deklarerat att man mycket väl kan sitta både i EU-parlamentet och samtidigt vara partiledare där hemma.

Men i Estland satsar en rad mycket kända politiker från olika partier på att bli invalda i EU-parlamentet, måhända för att det är ett mycket lugnare politiskt uppdrag, dessutom mycket bra betalt.

Men åter till den senaste gallupen:

I den glider det ledande regeringspartiet, det liberala, delvis nyliberala Reformierakond (Reformpartiet) med 24 procent upp på andra plats. Under hösten låg partiet på grund av skandaler och kritik rekordlågt och fick i decembermätningen 18 procent, så den aktuella siffran innebär ett jättekliv uppåt. Det här är en nästan obegriplig framgång, särskilt mot bakgrund av att partiet i regeringsställning runt årsskiftet egentligen inte har åstadkommit något särskilt substantiellt (mer än alltså att ha undvikit att göra helt nya skandaler).

Vid första anblicken på de aktuella gallupsiffrorna kunde man tro att det här är en effekt av övergångar från Keskerakond (Centerpartiet). Reformierakonds partner i regeringen, det nationalistiska, kristna och socialkonservativa Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika) går nämligen upp från 20 procent i december till 22 procent nu.

Keskerakond tappar däremot kraftigt stöd: får i januarimätningen 25 procent mot hela 32 procent i december. Varför, får man heller inte veta i artiklarna om den senaste opinionsundersökningen.

Men hur väljarströmmarna faktiskt har gått är svårt att veta, eftersom ”vet ej”-alternativet den här gången har samlat hela 34 procent (jämfört med 31 procent i december) av sammanlagt 899 tillfrågade röstberättigade och ingen analys föreligger vare sig av detta eller av hur väljarströmmarna har gått mellan partierna – de här strömmarna kan som bekant ha flerstegseffekter.

Nu är djävulen lös på Dramatens stora scen

26 januari 2014 18:49 | Politik, Prosa & lyrik, Teater | 5 kommentarer

Michail Bulgakov (1891-1940) var en av Sovjetunionens främsta författare, till att börja med också uppburen av dess kommunistiska toppskikt – Stalin själv lär ha sett ”Familjen Turbins dagar”, dramatiseringen av Bulgakovs tidiga roman ”Det vita gardet”, inte mindre än 13 gånger.

Men det var inte lätt att behaga dem som enväldigt styrde i landet. Den roman som är Bulgakovs främsta, ”Mästaren och Margarita”, över huvud taget en av de stora prosaverken i världslitteraturen, gavs aldrig ut under hans livstid. Bulgakov arbetade med den 1928 fram till sin död 1940 – hann både bränna och skriva till delar – men den publicerades, som följetong, först 1966-1967 och gavs ut som samlad volym 1967. Och inte förrän 1973 gavs den ut ocensurerad på ryska.

Redan 1971 kom dock Lars Erik Blomqvists översättning till svenska ut, i originalpocket på AWE Gebers – senare har den återutgetts av Norstedts, i vilket detta förlag har inlemmats. Jag läste den svenska översättningen tidigt och entusiastiskt. (Någon snodde för övrigt mitt ursprungliga exemplar, men jag har senare köpt ”Mästaren och Margarita” i ny pocketutgåva.)

”Mästaren och Margarita” har också satts upp, bearbetad till teaterpjäs, på oräkneliga teatrar runt om i världen.

I det fallet finns ingen kanoniserad teaterversion. När nu Dramaten har satt upp den på Stora scenen (premiär 16 januari 2014), har dramatiseringen gjorts av Niklas Rådström. För regin står Stefan Metz och för scenografin – vi rör oss, med en smula varierat fokus, i samma scenrum – Alex Taragüel Rubio.

Jag hade problem med den här föreställningen, delvis av banala skäl: De biljetter vi lyckades få gällde platser i första radens fond, varifrån det faktiskt – inte bara för min hustru, som har hörsnäckor – under långa perioder var svårt att höra alla replikerna. Dessutom hade vi framför oss personer – inget ont om dem! – som skymde sikten för oss, så att vi hela tiden måste försöka luta oss åt vänster eller höger för att se vad som hände på scenen. Det här kunde inte vår flera årtionden gamla läsning av romanen kompensera.

Dessutom spelade flera av skådepelarna flera olika roller i den här dramatiseringen.

Inte heller begrep jag riktigt vitsen med att låta Mästaren/Jesjua spelas av en kvinna, vilket inte är någon anmärkning mot Elin Klingas sätt att spela – men den här lesbiskt anstrukna vinklingen finns knappast hos Bulgakov. Det fanns heller inga problem med Hans Klingas sätt att spela satansgestalten Woland, Jennie Silfverhjelms tolkning av rollen som Margarita eller Johan Holmbergs scenframställning av Korovjev.

Handlingen, sådan vi ser den på scenen, blir likväl svårtolkad. Kanske är det djävulen som har haft en hand med i spelet och styrt uppsättningen på Dramaten.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^