Norge: Miljøpartiet De Grønne vinner väljare från Sosialistisk Venstreparti och Venstre

I den partisympatimätning Sentio Research har gjort för Dangens Næringsliv förefaller Miljøpartiet De Grønne vinna över väljare från både Sosialistisk Venstreparti och Venstre. SV har traditionellt haft en röd-grön profil, men denna har säkert i en del väljares ögon nötts ner av regeringssamarbetet med Arbeiderpartiet och Senterpartiet. Också det lilla liberala mittenpartiet Venstre har odlat en miljöprofil, som har svårt att slå igenom nu när partiet är stödparti i Stortinget åt den nya blå-blå regeringen.

Miljøpartiet De Grønne, som i valet 2013 fick 2,0 procent, ökar i den aktuella mätningen med 1,2 procentenheter och hamnar då på 3,5 procent, vilket fortfarande är en smula under fyraprocentsspärren, men det går åt rätt håll, och partiet har redan i flera andra undersökningar kommit över spärren.

Sosialistisk Venstreparti minskar i den här mätningen med 0,1 procentenheter och de 3,1 procent partiet då får är ett resultat ganska långt under spärren. I valet 2013 fick SV 4,1 procnt.

Men också det borgerliga men miljöprofilerade mittenpartiet Venstre har med all sannolikhet förlorat väljare till den gröna nykomlingen (och dessutom kanske till Arbeiderpartiet, tror Norges ledande valforskare). Venstre, som i valet 2013 fick 5,6 procent, minskar i den aktuella mätningen med 1,8 procentenheter till 4,0 procent och klarar därmed med nöd och näppe spärren. Partiet har en mycket lägre grad av väljarlojalitet jämfört med andra partier: Bara 57 procent av de väljare som i 2013 års val röstade på Venstre skulle göra det igen, om det vore val i dag.

Partiets följeslagare som regeringsunderlag åt den blå-blå regeringen, Kristelig Folkeparti, minskar obetydligt, med 0,1 procentenheter till 5,4 procent, att jämföra med 5,6 procent i stortingsvalet 2013.

Det tredje mittenpartiet i Stortinget, Senterpartiet, som samregerade med AP och SV, backar med 0,5 procentenheter till 4,8 procent, vilket är under partiets resultat i stortingsvalet 2013, 5,5 procent.

Det ledande regeringspartiet Høyre backar i den här undersökningen med 0,8 procentenheter till 25,4 procent, vilket är märkbart under partiets resultat i stortingsvalet 2013, 26,8 procent.

Däremot ökar dess koalitionspartner, högerpopulistiska Fremskrittspartiet, med hela 2,4 procentenheter till 15,5 procent – vilket dock fortfarande ligger under partiets valresultat 2013, 16,3 procent.

Ny dansk mätning: Dansk Folkeparti störst, Venstre tvåa och Socialdemokratiet först på tredje plats

Den senaste mätningen från Yougov innehåller så anmärkningsvärda opinionsförändringar, att vi gör klokt i att invänta ytterligare mätningar – de duggar tätt i Danmark – för att få dem bekräftade eller dementerade.

I den här mätningen är högerpopulistiska Dansk Folkeparti inte bara Danmarks största parti utan ligger, med 24,1 procent (21,3 procent i sammanvägt resultat i Berlingske Barometer), på en nivå som partiet aldrig tidigare har uppnått. Så sent som i folketingsvalet 2011 låg partiet på 9,2 procent.

På andra plats kommer i den här mätningen krispartiet under senare tid, ganska högerborgerliga Venstre med 20,2 procent (21,2 procent i barometern). Men fortfarande ligger partiet långt under sitt valresultat 2011, 26,7 procent.

Socialdemokratiet, som nu under en tid har varit största parti i de danska mätningarna, har i Yougov-mätningen fått 20,1 procent och därmed halkat ner på tredje plats – i barometergenomsnittet får partiet dock fortfarande 22,0 procent. Skulle Yougov-mätningen ha fångat en ny och bestående tendens, ligger partiet nu åter långt under sitt valresultat 2011, 26,7 procent.

I Yougov-mätningen är två mindre partier vinnare på den borgerliga sidan.

Konservative Folkeparti får hela 6,1 procent (5,3 i barometergenomsnittet), att jämföra med valresultatet 2011, 4,9 procent.

Liberal Alliance tar med 6,5 procent (5,5 procent i barometern) också ett rejält kliv framåt jämfört med resultatet i folketingsvalet 2011, 5,0 procent.

Socialdemokratiets regeringspartner, socialliberala Radikale Venstre, är inte riktigt lika framgångsrikt i den aktuella mätningen som i en annan som jag nyligen redovisade. Partiet får hos Yougov 8,1 procent mot 8,9 procent i barometergenomsnitt och 9,1 procent i 2011 års val.

Också den inbördes fördelningen mellan de två yttervänsterpartierna är annorlunda i den här mätningen.

Socialistisk Folkeparti noteras för bara 4,5 procent mot 6,3 procent i barometergenomsnittet. Partiets resultat i 2011 års val var 9,2 procent.

Och rödgröna och feministiska Enhedslisten ligger kvar på en relativt hög nivå, 9,6 procent, att jämföra med 9,1 procent i barometern och 6,7 procent i folketingsvalet 2011.

Hjärtundersökning och fotbot

I går kväll åkte jag in till Uppsala och sov över i vår lägenhet där. Jag hade tidigare kallelse till avdelningen för klinisk fysiologi på Akademiska men hade också lyckats lägga ett morgonbesök av hantverkare i lägenheten samma dag.

Senare fortsatte jag till Akademiska, dit jag hade kallats för en kompletterande undersökning av hjärtat, som för relativt kort tid sen undersöktes där. Hur det här avlöpte får jag förhoppningsvis snart veta av min hjärtläkare, som själv inte var närvarande i dag. Eftersom jag har mer jag vill berätta om mitt tillstånd, begärde jag på den här avdelningens expedition ett telefonnummer att ringa och fick då ett nummer inte till läkaren utan till en läkarsekreterare, som fungerar som mellanhand.

Andfåddheten och bensvagheten består, kunde jag åter konstatera, när jag därefter hungrig – jag hade inte fått någon lunch, fast det var långt in på eftermiddagen – promenerade till sjukhusrestaurangen. Där blev det en liten macka, ett glas Ramlösa och sen en kopp kaffe. Jag köpte också dagens tidningar i kiosken bredvid.

Därefter hittade jag en taxi som kunde ta mig till den fot- och skospecialist som enligt en läkare på Vårdcentralen hemma i Svartbäcken säljer fotriktiga skor, lämpliga om man som jag lider av artros i högra stortåns grundled. Smärtan har visserligen avtagit, men det är säkert en tillfällig lindring.

Den här butiken, som ligger på det gamla regementsområdet, visade sig trots sitt avsides läge ha andra kunder än jag, dessutom ett stort urval av fotriktiga skor av olika slag. Med en vänlig och kunnig expedits hjälp provade jag mig fram till ett par svarta skor, lämpliga för mina korta och Kalle Anka-breda, i vristen höga fötter – dessutom har de – och det är en av poängerna med dem – en tjock och oböjlig sula. Jag köpte dem i svart färg, men använda som finskor ser de ändå lite ovanliga ut. Expediten tröstade mig med att jag ju, om jag skulle gå till exempel på frackmiddag, kunde synda lite och ha vanliga lackskor.

När jag ändå var där, valde jag också ut ett par sandaler med liknande kvalitéer att kunna använda som fritidsskor.

Det här är inte precis reavaror; 2.300 kronor kostade kalaset – men om de nyinköpta skorna kan göra livet mindre smärtsamt och funka som alternativ till operation med åtföljande sjukskrivning, är det faktiskt värt pengarna.

Sen tog jag taxi – samma chaufför dök upp med sin bil när expediten hjälpte mig att ringa – ner till Apoteket i S:t Per. Det gäller att kombinera stadsärendena.

Och så bar det med buss 811 av mot Öregrund, där Birgitta väntade med en sen middag. Fläskkotlett och stekt potatis, om ni vill veta.

Sommar i P1 med Johan Croneman

Jag hör till dem som gärna läser Johan Croneman i Dagens Nyheter, inte för att jag alltid tycker som han utan för att hans synpunkter på ganska varierande fenomen alltid är intressanta att ta del av. Med cirka tio års mellanrum har han dock, bekände han i dagens Sommar, kört in i väggen, en gång med droger som motor.

Johan Cronman är nästan 20 år yngre än jag, men trots att vi av allt att döma delar många värderingar (och uppenbart gillar samma slags musik), har vi inte en identisk värdering av de sextio- och sjuttiotal han har sina rötter i. Jag tycker till exempel att han underskattar bredden av det vietnamengagemang som fanns i Sverige under Palme-epoken och som fanns också hos människor utanför dåtidens FNL-grupper.

Mycket av den musik Croneman spelade i sitt program har jag med uppskattning recenserat i Aktuellt i politiken (s) och senare här i bloggen: Ulf Lundell, Ensamma hjärtan, Peter, Paul and Mary, Randy Newman, Blå Tåget, Olle Ljungström, Neil Young, Vladimir Vysotskij. Musikaliskt blev Johan Cronemans sommarprogram en riktig nostalgitripp.

Det jag också uppskattade med det här programmet var dess tidskänsla och många illustrerande bilder hämtade ur Cronemans eget liv.

Den lilla sjöjungfrun à la H C Andersen, Walt Disney och Charlotte Gastaut

1959-1960 läste jag nordiska språk vid universitetet i Uppsala, och i kursen ingick också att läsa skönlitteratur på originalspråk, i det här fallet danska. Bland de böcker jag köpte in för läsning fanns H C Andersens ”Eventyr”, och bland de många berömda sagorna där fanns förstås också ”Den lille havfrue” (1837), på svenska känd som ”Den lilla sjöjungfrun”.

Henne har jag förstås, vid många besök i København, också sett som hamnplacerad skulptur, skapad av Edvard Eriksen 1913.

I dag är med all säkerhet Walt Disneys film- och bokversioner av den här sagan, ”The Little Mermaid” (i filmoriginal 1989) vida mer kända än H C Andersens sagooriginal. Jag hör inte till dem som fördömer Disneys adaptioner av klassiska sagor – tvärt om, jag tycker flera av dem är konstverk i sig – men jag tycker inte att hans historier om Ariel hör till de mer lyckade exemplen på att det går att återberätta välkända historier på ett delvis nytt sätt.

Hur nära det franska textoriginalet, ”La petite siréne”, ligger H C Andersens textoriginal vet jag inte, men Suzanne Öhmans svenska översättning, ”Den lilla sjöjungfrun” (Rabén & Sjögren, 2014), som också anges vara en bearbetning, förefaller, utan att jag i skrivande stund har tillgång till den danska originaltexten, inte vara alltför våldsamt bearbetad.

Men det nya med den här utgåvan och skälet till att den har getts ut är förstås Charlotte Gastauts fantastiska illustrationer, konstverk i sig. Särskilt bilderna av den undervattensvärld, där den lilla sjöjungfrun lever, är vackra och fantasieggande.

Fortsättningen är en fantasieggande saga men knappast lämpad för yngre barn: Sjöjungfrun som räddar en prins från drunkningsdöden. Hennes längtan efter honom som får henne att söka hjälp hos sjöhäxan. Häxans komplicerade och tveeggade hjälp – sjöjungfrun får två ben i stället för sin fiskstjärt, men benen är skärande smärtsamma att gå på; hon får också i likhet med människorna evigt liv, men bara förutsatt att prinsen väljer henne till sin maka. Inte heller kan hon tala människornas språk.

Prinsen väljer dock till slut en annan, en mänsklig prinsessa till sin brud.

Den lilla sjöjungfruns sorg är oändlig, och då erbjuder hennes systrar i havet henne som räddning en förtrollad dolk att döda prinsen med, men det förmår hon inte att göra. Just som hon är beredd att kasta sig i havet, räddas hon från döden och stiger i stället upp i luftandarnas värld. Tack vare sina goda gärningar har hon fått en odödlig själ.

Danmark: (S) leder men har Venstre i hälarna

Också i Voxmeters senaste mätning leder Socialdemokratiet. Partiet får 22,8 procent (22,4 procent i det sammanvägda resultatet av flera mätningar som redovisas i Berlingske Barometer), att jämföra med resultatet i folketingsvalet 2011, 24,8 procent.

Men borgerliga Venstre har återhämtat sig förvånansvärt mycket efter de bottenrekord i gallupmätningarna partiledaren Lars Løkke Rasmussens vidlyftiga användning av partiets pengar för privat bruk nyligen förorsakade. Nu ligger partiet hack i häl på (S) med 22,1 procent (21,4 procent i barometern). Fast det här är fortfarande en nivå under partiets valresultat 2011, 26,7 procent, och givetvis de galluptal partiet senare har haft.

Också i den här mätningen ligger högerpopulistiska Dansk Folkeparti trea med 18,7 procent (20,7 procent i barometern). DF fick i folketingsvalet 2011 bara 9,2 procent, så stödet för det har fördubblats.

Konservative Folkeparti ligger med 4,7 procent (5,1 procent i barometern) i den här mätningen ungefär på sitt valresultat 2011, 4,9 procent.

Liberal Alliance, som i valet 2011 fick 5,0 procent, stöds enligt den här mätningen av 5,5 procent, enligt barometergenomsnittet av 5,3 procent.

Socialdemokratiets kvarvarande regeringspartner, socialliberala Radikale Venstre, gör ett mycket gott resultat i den här mätningen, 10,1 procent (9,1 procent i barometern) – 9,1 procent var också resultatet i 2011 års folketingsval.

Socialistisk Folkeparti tycks efter avhoppet från regeringen återhämta sig. Partiet får i den aktuella mätningen 10,1 procent (9,1 procent i barometern) – resultatet i den allra senaste mätningen ligger till och med över valresultatet 2011, 9,2 procent.

En del av den framgången förklaras säkert av tillbakaströmning av väljare från yttervänsteralternativet, den rödgröna och feministiska Enhedslisten, men partiets resultat i den aktuella mätningen, 8,4 procent (9,0 procent i barometern), ligger fortfarande över dess resultat i senaste valet (2011), 6,7 procent.

Nye arbeiderpartiledaren Jonas Gahr Støre mest önskade statsministern i Norge

Var tredje väljare, 33 procent, vill se den nye ledaren för Arbeiderpartiet, Jonas Gahr Støre, som statsminister i Norge enligt en undersökning som Ipsos MMI har gjort för Dagbladet.

11 procent vill ha tillbaka Jens Stoltenberg som partiledare och statsminister.

För den sittande statsministern, Erna Solberg från Høyre, går det däremot utför. Hon hade under valmånaden september i fjol en uppslutning om 41 procent för posten som statsminister, men sen har det gått kontinuerligt utför: 32 procent i december, 25 procent i mars och 22 procent nu i den aktuella mätningen.

Av Høyres egna väljare tycker 49 procent, att Erna Solberg är rätt person för statsministerposten, medan 61 procent av Arbeiderpartiets väljare tycker samma sak om Jonas Gahr Støre.

Ipsos MMI har också gjort en partisympatimätning för Dagbladet.

I den backar Arbeiderpartiet med 0,5 procentenheter men är ändå Norges ohotat största parti med ett stöd av 35,5 procent. Partiet ligger alltså markant över resultatet i förlustvalet 2013, 30,8 procent.

I den här undersökningen är det Høyre som ökar mest, 2,9 procentenheter, till 28,5 procent, vilket också ligger över resultatet i 2013 års val, 26,8 procent.

Men dess regeringskollega, högerpopulistiska Fremskrittspartiet, tappar nästan lika mycket, 2,4 procentenheter, och landar då på 12,1 procent, långt under sitt resultat i stortingsvalet 2013, 16,3 procent.

Regeringens båda stödpartier i Stortinget går det en smula olika för.

Liberala Venstre ökar med 0,1 procentenheter till 4,7 procent, vilket dock fortfarande är ett resultat under dess valresultat 2013, 5,2 procent.

Kristelig Folkparti minskar med 0,7 procentenheter till 4,2 procent, vilket är avsevärt under partiets valresultat 2013, 5,6 procent.

Det tredje mittenpartiet, Senterpartiet, som valde att ingå i den förra vänsterregeringen och nu står i opposition mot höger-höger-regeringen, ökar med 0,4 procentenheter till 5,5 procent, vilket är identiskt med partiets resultat i 2013 års stortingsval.

Miljøpartiet De Grønne, som ställer sig neutralt i blockstriden, ökar i den här mätningen med 1,3 procent och kommer då med 4,1 procent över fyraprocentsspärren. Partiets resultat i valet 2013 var 2,8 procent.

Kanske kommer en stor del av det här ökade stödet från tidigare SV-väljare. Sosialistisk Venstreparti minskar nämligen med 0,6 procentenheter och hamnar då, med 3,1 procent, under spärren.

Det är hur som helst inte yttervänsterpartiet Rødt som har vunnit röster från SV. Rødt backar med 0,1 procentenheter till 1,4 procent. I valet 2013 stöddes partiet av 1,1 procent.

Sommar i P1 med Nathalia Edenmont

Fotokonstnären Nathalia Edenmont var dagens värd i Sommar i P1. Jag har för egen del aldrig sett hennes kontroversiella konstverk men har förstått, att hennes användande i sin konst av döda djur, bland annat fjärilar, har väckt både uppmärksamhet och ilska.

Hon startade sin konstnärliga bana, fast på andra områden, med mer konventionell konst men också musik och balett, i hemstaden Jalta på det Krim, som Nikita Chrustjov 1954 överraskande förde över från Ryssland till Ukraina, men hon tycks, trots att modern var ukrainska, inte ha lärt sig ukrainska förrän hon senare studerade vid Kievs statliga konsthögskola. Hon har också studerat vid konsthögskolan i Simferopol på Krim-halvön.

Att språket i de kretsar där hon föddes var ryska berörde hon således i sitt sommarprogram. Däremot nämnde hon inte Krims ursprungliga majoritetsfolk, krimtatarerna.

Hennes sommarprogram var i många avseenden intressant och minnena också livfullt berättade, men historien om hennes liv – hon är född 1970 och således ännu relativt ung – innehöll också luckor och frågetecken. Varför dog föräldrarna – de var vid det laget frånskilda – båda i så tidig ålder? Vad är, enligt henne själv, skälet till att hon trots sin relativa ungdom har hunnit vara gift så pass många gånger? Hur kom det sig att hon hamnade i just Stockholm år 1991?

Musikurvalet var egensinnigt och intressant och innehöll förstås en del ryska verk. Två av dem var signerade Pjotr Tjajkovskij och hämtade ur ”Svansjön” respektive ”Nötknäpparen”; dessutom spelades ”Sovjethymnen”. Men jag vet inte om hon ens tänkte på att Aram Chatjaturians ”Sabeldans” är ett verk av en armenier.

Resten hade stor musikalisk spridning, men mycket av det hon spelade var modern eller ganska modern populärmusik, sådant som ”Like a Virgin” med Madonna, ”Jag vet en dejlig rosa” med Robyn, ”Waterloo” med ABBA, ”Mein Herr” ur ”Cabaret” med Liza Minnelli, ”It’s Oh So Quiet” med Björk och ”Busy Doin’ Nothing” med Ace Wilder.

Sommar i P1 med Sanna Nielsen

Nummer två i raden av sommarpratare var Sanna Nielsen. Hon är ingen av mina favoritsångerskor, men hon gjorde bra ifrån sig i årets upplaga av eurovisionsschlagerfinalen och i den svenska uttagningsomgången, som hon alltså vann med ”Undo”.

Sanna Nielsen slog in på sångerskebanan vid extremt tidig ålder men uppbackad av mamma och pappa, och redan 1996, vid elva års ålder, fick hon medverka i Café Norrköping och tog sig in på Svensktoppen.

Till det intressantaste hon berättade om sig själv var hur tyst och hämmad hon var i skolan men hur detta kompenserades av att hon vågade framträda på scen inför en stor och växande publik. Och hur det senare ledde till att hon mobbades och trakasserades av skolkamrater.

Problemet med både den berättelsen och ett par andra, den om föräldrarnas för henne tydligen helt oväntade skilsmässa och den om förälskelsen som ledde in henne själv i en fast relation, led dock av att hon inte var tillräckligt personlig och meddelsam. Det faktum att man har nått rampljuset betyder ju inte automatiskt att man passar för program med Sommars förväntat mycket personliga ton.

Hennes musikval var ganska konventionellt, även om hon försökte vidga gränserna genom att spela Elton John, Sergej Rachmaninov, ”Amazing Grace” och till och med Björn Afzelius – men märk att Björn var en favorit även hos många dansband.

Sommar i P1 med Jason ”Timbuktu” Diakité

Årets Sommar i P1 började starkt med ett program med Jason Diakité, mer känd som Timbuktu.

Hans tema var angeläget och hade den styrka egna djupt kända erfarenheter att redovisa ger.

Eftersom jag själv kommer från en estnisk flyktingfamilj – jag var fyllda sju år när vi kom till Sverige och kunde då inte ett ord svenska – har jag, fastän jag är blond och blåögd och därför inte är lätt att särskilja i en hord normalsvenskar, förstås ändå haft anledning att fundera om frågor som rör ursprung och hemhörighet. När jag fortfarande var liten, minns jag att mina föräldrar, när de stötte på kulturella särdrag som de inte var vana vid från Estland, sa att det fick vi lov att acceptera; ”det här är svenskarnas land”. Bland svenskarna dominerade välviljan, inte diskrimineringen – ofta handlade den senare inte om värre saker än att bli retad eller härmad, när man talade svenska med brytning.

Det Jason Diakité, som har vit (som det heter) mor och en mörkhyad afroamerikansk far – båda kommer från USA – har upplevt, och som han berättade om i sitt Sommar-program i P1, är mycket, mycket värre saker, ren rasism, kränkningar som ingen någonsin borde behöva utsättas för. Det grundläggande i debatten om rasism är nämligen att inga särskiljande egenskaper följer av sådant som hud- och hårfärg. Dessutom finns det inte något sådant som renrasiga svenskar. Genom historien har folk som har bott i det nuvarande svenska området blandats med varann, och i vågor har större eller mindre grupper av invandrare inlemmats i det vars summa är dagens svenskhet. Märk att det här resonemanget ingalunda betyder att man måste göra sig kvitt olika nationers kulturella och språkliga särdrag – för egen del är jag övertygad om att den här sortens mångfald berikar.

Timbuktus exempel på hur han gång på gång, på grund av sin hudfärg, har mött diskriminering och hört rasistiska uttryck även här i Sverige är nedslående – inte ens ett land med hög bildningsnivå är färgblint.

Jag hade kanske väntat mig att han, som ju har tagit sig artistnamnet Timbuktu och besökt det land i Västafrika hans anfader en gång rövades bort från för att bli slav i USA skulle ha spelat någon musik från Senegal, men här hade han valt att lägga tyngdpunkten på låtar, vars texter speglade hans antirasistiska tema, sådant som ”Black Is the Color of My True Love’s Hair” med Nina Simone, ”Human Nature” med Tarrus Riley och ”Fuck Your Etnicity” med Kendrick Lamar.

Värda att nämna är också ”Den grundlurade generationen” med Peps Persson och ”Take It Easy” med Christy Essien.