Sommar i P1 med Sanna Nielsen

Nummer två i raden av sommarpratare var Sanna Nielsen. Hon är ingen av mina favoritsångerskor, men hon gjorde bra ifrån sig i årets upplaga av eurovisionsschlagerfinalen och i den svenska uttagningsomgången, som hon alltså vann med ”Undo”.

Sanna Nielsen slog in på sångerskebanan vid extremt tidig ålder men uppbackad av mamma och pappa, och redan 1996, vid elva års ålder, fick hon medverka i Café Norrköping och tog sig in på Svensktoppen.

Till det intressantaste hon berättade om sig själv var hur tyst och hämmad hon var i skolan men hur detta kompenserades av att hon vågade framträda på scen inför en stor och växande publik. Och hur det senare ledde till att hon mobbades och trakasserades av skolkamrater.

Problemet med både den berättelsen och ett par andra, den om föräldrarnas för henne tydligen helt oväntade skilsmässa och den om förälskelsen som ledde in henne själv i en fast relation, led dock av att hon inte var tillräckligt personlig och meddelsam. Det faktum att man har nått rampljuset betyder ju inte automatiskt att man passar för program med Sommars förväntat mycket personliga ton.

Hennes musikval var ganska konventionellt, även om hon försökte vidga gränserna genom att spela Elton John, Sergej Rachmaninov, ”Amazing Grace” och till och med Björn Afzelius – men märk att Björn var en favorit även hos många dansband.

Sommar i P1 med Jason ”Timbuktu” Diakité

Årets Sommar i P1 började starkt med ett program med Jason Diakité, mer känd som Timbuktu.

Hans tema var angeläget och hade den styrka egna djupt kända erfarenheter att redovisa ger.

Eftersom jag själv kommer från en estnisk flyktingfamilj – jag var fyllda sju år när vi kom till Sverige och kunde då inte ett ord svenska – har jag, fastän jag är blond och blåögd och därför inte är lätt att särskilja i en hord normalsvenskar, förstås ändå haft anledning att fundera om frågor som rör ursprung och hemhörighet. När jag fortfarande var liten, minns jag att mina föräldrar, när de stötte på kulturella särdrag som de inte var vana vid från Estland, sa att det fick vi lov att acceptera; ”det här är svenskarnas land”. Bland svenskarna dominerade välviljan, inte diskrimineringen – ofta handlade den senare inte om värre saker än att bli retad eller härmad, när man talade svenska med brytning.

Det Jason Diakité, som har vit (som det heter) mor och en mörkhyad afroamerikansk far – båda kommer från USA – har upplevt, och som han berättade om i sitt Sommar-program i P1, är mycket, mycket värre saker, ren rasism, kränkningar som ingen någonsin borde behöva utsättas för. Det grundläggande i debatten om rasism är nämligen att inga särskiljande egenskaper följer av sådant som hud- och hårfärg. Dessutom finns det inte något sådant som renrasiga svenskar. Genom historien har folk som har bott i det nuvarande svenska området blandats med varann, och i vågor har större eller mindre grupper av invandrare inlemmats i det vars summa är dagens svenskhet. Märk att det här resonemanget ingalunda betyder att man måste göra sig kvitt olika nationers kulturella och språkliga särdrag – för egen del är jag övertygad om att den här sortens mångfald berikar.

Timbuktus exempel på hur han gång på gång, på grund av sin hudfärg, har mött diskriminering och hört rasistiska uttryck även här i Sverige är nedslående – inte ens ett land med hög bildningsnivå är färgblint.

Jag hade kanske väntat mig att han, som ju har tagit sig artistnamnet Timbuktu och besökt det land i Västafrika hans anfader en gång rövades bort från för att bli slav i USA skulle ha spelat någon musik från Senegal, men här hade han valt att lägga tyngdpunkten på låtar, vars texter speglade hans antirasistiska tema, sådant som ”Black Is the Color of My True Love’s Hair” med Nina Simone, ”Human Nature” med Tarrus Riley och ”Fuck Your Etnicity” med Kendrick Lamar.

Värda att nämna är också ”Den grundlurade generationen” med Peps Persson och ”Take It Easy” med Christy Essien.