Sommar i P1 med Simon Kyaga

28 juni 2014 17:49 | Media, Musik, Ur dagboken | 1 kommentar

Jag har aldrig träffat Simon Kyaga, så när jag ska lyssna på hans Sommar-program försöker jag förstås ta reda på varifrån hans ovanliga namn kommer. Ganska långt in i programmet berättar han själv om sin bakgrund: Han är född i Sverige, men hans morfar som var jude tvingades av kända skäl lämna Tyskland. Hans far och farfar har sin bakgrund i Tibet, ett annat land med invånare som drabbas av förtryck.

Annars var Kyagas program nästan kemiskt befriat från det strikt personliga. I stället speglade det, med både lidelse och viss detaljrikedom, hans bana som forskare – till yrket är han överläkare i psykiatri. Det är ingen tvekan om att han tillsammans med kolleger med stor energi har ägnat sig åt att spåra samband mellan genialitet och galenskap och har, vad jag förstår, också lyckats belägga, att det finns ett samband mellan psykisk ohälsa och kreativa yrken. Däremot har han inte funnit, att det skulle finnas någon vetenskaplig förankring för den ganska vanliga fördomen, att psykiskt sjuka oftare blir kriminella.

Hans framställning av det här var stringent och lättbegriplig också för oss som saknar specialkunskaper på området.

Minst lika imponerad är jag av hans musikval.

Som exempel på bredden och kvaliteten i det han valde att spela kan jag nämna Franz Liszts ”Ständchen” i en version med Vladimir Horowitz, Koops och Cecilia Stalins fantastiska ”Waltz For Koop”, ”Left And Right” med rapparna Method Man, Redman, D’angelo och Q-Tip och ”Do I Wanna Know” med brittiska neopunkbandet Arctic Monkeys.

Dessutom vittnar en hel rad av låttitlar om att musiken i programmet med fantastisk pricksäkerhet var vald för att passa hans ämne: ”Frontier Psychiatrist”, ”Happy”, ”Normal Person”, ”Ultraviolence”, ”Down” med flera.

Melodikrysset nummer 26 2014

28 juni 2014 12:40 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 2 kommentarer

I går, när Birgitta och jag åkte till Stockholm för att delta i Anna-Greta Leijons 75-årsfirande, jävlades min onda fot mer än någonsin, fastän jag använde mina nyinköpta fotriktiga skor.

Men i dag är fötterna ljuvligt problemfria.

Tämligen problemfritt var också dagens melodikryss.

”Den som äter palsternackor, han går inte av för hackor” sjöng Klas Klättermus i Thorbjørn Egners barnklassiker, välkänd i vår familj när barnen var små.

Det leder oss osökt vidare till en annan barnklassiker, Frank L Baums ”Trollkarlen från Oz”. I filmversionen, signerad Victor Fleming, hittar man sången ”Over the Rainbow”, som efterlystes i dag. Den som vill läsa mer om det här verket kan gå upp under Kulturspegeln, Film respektive Barnkultur.

Från filmens värld hade Anders Eldeman hämtat ytterligare en fråga, den med ”As Time Goes By” ur ”Casablanca” med Ingrid Bergman och Humphrey Bogart. ”Men tiden går” hette den i Hasses & Tages version, som sjöngs av Monica Zetterlund.

Så många gånger som Anders Eldeman har använt sig av filmen ”En officer och en gentleman”, måste även jag försöka se den. Till det som lockar hör filmmusiken, i dag ”Up Where We Belong”, signerad Jack Nietsche och Buffy Sainte-Marie, den senare en av mina gamla favoritet.

Tyvärr såg jag heller inte Marguerite Monnots och Alexandre Bufforts ”Irma la douce”, när den gick upp i Stockholm 1959 – det här var det år då jag började vid Uppsala universitet, och jag hade väl mycket annat för mig då.

Ur den revy, där ”Men tiden går” med Monica Zetterlund ingick, ”Glaset i örat”, hade Eldeman i dag hämtat ytterligare ett sångnummer, som skulle ge oss det sökta kryssordet arg: ”Alltid blir jag så förbannad” med Lena Nyman och Martin Ljung.

En oftast hörvärd estradör är Magnus Uggla; hans ”Kung i baren” finns även i min skivsamling.

Oskar Linnros finns inte där, men hans ”Från och med du” är faktiskt inte så dum.

Inte heller har jag något med Loreen, vars ”We Got the Power” vi hörde i dag. Men jag måste tillstå, att hon har stigit i min aktning, musikaliskt så väl som politiskt, det senare på grund av att hon i samband med eurovisionsschlagerfinalen intresserade sig också för de villkor människorna i det land där den ägde rum lever under.

Däremot har jag Anna-Lena Brundins tolkningar av Édith Piaf. Varför i helskotta har det som spelas i Sveriges radio blivit så ensidigt angloamerikanskt? USA och England står för jättemycket jättebra musik – det är inte det – men det finns också mycket hörvärd musik att hämta även från ett helt spektrum av länder och språk runt omkring i Europa, till exempel, som i det aktuella fallet, Frankrike.

Dagens enda anmärkning gäller valet av ”Stand By Me” med Ben E King. Om nu svaret skulle bli King, finns det ju flera andra att välja på.

Men sen gå vi i mål med en fullkomligt härlig tolkning av ”Good Morning, Good Morning”, en klassisk filmmelodi som kom att bli signaturmelodi för klassiska radioprogrammet ”Fukostklubben” med Sigge Fürst som programledare. Då sjöng man ”God morgon, god morgon”, men i dag gjordes den i original av underbara Miss Li. Henne har jag hört live vid en socialdemokratisk partikongress, men det är inte därför jag kallar henne underbar.

Dagens krysskåseri vill jag avsluta med en sak som hör samman med den stockholmsresa jag berättade om inledningsvis. När vi på hemvägen klev av tåget i Uppsala, träffade vi på perrongen vår gamle vän (och partivän) Peter Gustavsson, som numera arbetar på ABF-förbundet. ABF och Leopard förlag har tillsammans gett ut en ny arbetarrörelsesångbok med Peter och Emeli André som huvudredaktörer, ”Röda sångoken”. Det är en politisk sångbok med oerhört mycket modernt material, men när det gäller några av de klassiska arbetarrörelsesångerna har jag på olika sätt bidragit med en del uppgifter, så i slutet av boken får jag ett tack med namns nämnande.

Jag satt som klistrad vid ”Röda sångboken” hela vägen på bussen till Öregrund, och jag kommer att återkomma till den.

Den finns att köpa i bokhandeln.