Wiehe, både mycket politisk och mycket privat

9 juni 2014 17:46 | Musik, Politik | 17 kommentarer

När vi sitter på glasverandan i Öregrund och lyssnar på Mikael Wiehes CD ”En gammal man” (Capitol Records 50999 723911 2 9, 2012) med dess starkt markerade rytm och snygga dragspelsintro (Lars Holm), säger Birgitta efter första låten, ”Jag vill bara va en gammal man”: – Det här handlar ju om dig.

Jag vill bara va en gammal man

Text och musik: Mikael Wiehe, 2012

Det är klart att jag ser det i spegeln
att åren har rasslat förbi
och vågar jag titta tillbaka
så ser jag det som har blivit mitt liv
Andra får klaga och sörja
och önska sin ungdom tillbaks
Jag ser den nog mest som en början
och tänker på det jag har kvar

Ja, jag vill bara va en gammal man
Ni vet en sån som gör så gott han kan
Som en av dom som byggde opp vårt land
med kraft i arm och mod i barm
Ja, jag vill bara va en gammal man
som håller huv’et kallt och hjärtat varmt
som tror på solidaritet och kamp
och som är glad att va en gammal man

Jag är lyckligt förälskad i livet
Tacksam för allt det har gett
Glad över mänskor jag mötte
och för städer och länder jag sett
Stolt över kampen vi förde
för det som var riktigt och rätt
Och så sörjer jag dom som är döda
och några som slog till reträtt

Men jag vill bara va en gammal man…

Na na na na na na na

Några säger att världen går framåt
och att allting är bättre än förr
Jag ser samma skamliga hunger
och samma förfärande törst
Makten vill alltid ha mera
Dom rika kan aldrig få nog
Och det enda som hjälper oss andra
Det är att vi håller ihop

Ja, jag vill bara va en gammal man…

Det brinner som vanligt i världen
Det är terror och krig och tumult
Det är kungar som kastas ur sadeln
och troner som störtas omkull
Dom unga som manar till motstånd
De’ e dom som är framtidens hopp
Jag önskar dom lysande segrar
och hoppas dom aldrig ger opp

Men jag vill bara va en gammal man…

Na na na na na na na…

Som så ofta är Wiehe politisk – det är skönt med en låtskrivare och artist som gör sången till vapen:

Hur tänker du då?

Text och musik: Mikael Wiehe, 2012

Minskade skatter för dom som har mest
Hur tänker du då
Ökade avgifter för dom som är flest
Hur tänker du då
När du såg Robin Hood på bio som barn
och inte riktigt tyckte att han var nåt att ha
och att sheriffen i Nottingham och prins John var dom bra
Hur tänker du då

Hur tänker du då
Hur tänker du då
Om sheriffen i Nottingham och prins John är dom bra
hur tänker du då

Du säger, banker är bäst på ekonomi
Hur tänker du då
Och EU är bäst för vår demokrati
Hur tänker du då
Du säger, marknadens frihet gör människan fri
fri ifrån fattigdom, kriser och krig
ja, bara vi inte lägger oss i
Hur tänker du då

Hur tänker du då…

Den offentliga sektorn är ingenting att ha
Allting blir bättre om man sköter det privat
Vårdhem och vinster i himmelsk harmoni
Skolor och kunskap är det samma som profit

När du tycker att kärnkraft
är det som ska in
Hur tänker du då
Och att det som ska ut
är sol, vatten och vind
Hur tänker du då
Tjernobyl, Fukushima, Three Mile Island
de’ e klart man kunde önskat sej bättre timing
Men du bara stod där och kept on smiling
Hur tänker du då

Hur tänker du då…

När köpa och sälja
ska va måttet på allt
Hur tänker du då
På hur vi ska älska och va med varann
Hur tänker du då
När vinsten blir målet för allt som vi gör
på det som vi bygger och det vi förstör
på hur vi ska leva och hur vi ska dö
Hur tänker du då

Hur tänker du då…

Fast den här CDn är inte alls bara politisk; den innehåller också innerlig kärlekslyrik i sånglig form. Som den här vackra sången om tvåsamhet både i kamp och kärlek:

Se på mej med ljusa ögon

Text och musik: Mikael Wiehe, 2012

Se på mej med ljusa ögon
Se på mej med öppen blick
Se på mej med tro och tillit
Säg att allt du har är mitt
Låt mej komma i din famn
Säg att jag får va din man
Låt oss skratta med varandra
Nära dej är världen varm

Kom till mej på snabba fötter
Kom till mej med lätta steg
Rädda mej ur nattens mörker
Rädda mej från lögn och svek
Kom och göm dej i min rock
Här är varmt och luktar gott
Älska mej i vått och torrt
Livet är så tungt och hårt

Ta i mej med mjuka händer
Håll i mej med all din kraft
Var med mej när vinden vänder
Var med mej när dag blir natt
Låt mej komma, låt mej gå
Låt mej flyga högt och lågt
Låt mej lära och förstå dej
Livet sjunger där du går

Jag skulle också kunna citera ”Med mej blir du aldrig av”, en förtröstansfull sång om tvåsamhet, dessutom med snygg rytm.

Jag gillar över huvud taget ljudbild och komp på den här skivan. En av de medvekande har redan nämnts, men ska jag nämna ytterligare några vid namn, får det bli Dan ”Gisen” Malmqvist på klarinett, Mats Ronander på munspel och Jason Diakité, mer känd som Timbuktu, sång.

Tro inte på de ganska svala recensenterna. Det här är en mycket hörvärd skiva.

Att döda ett barn

9 juni 2014 15:11 | Film | Kommentering avstängd

”Stockholm Östra” (2011) är Simon Kaijser da Silvas långfilmsdebut, en förbluffande välgjord sådan – men regissören hade tidigare gjort andra typer av filmer, bland annat för TV och för barn.

Filmens tema, att råka döda ett barn, är ju inget nytt – bland andra Stig Dagerman har skrivit en berömd novell om en bilolycka. Men här, i Pernilla Oljelunds manus, ligger fokus på vad som händer sen, med bilföraren Johan (Mikael Persbrandt), som efteråt blir frikänd i rätten, och den omkomna flickans mamma Anna (Iben Hjejle), som har skickat i väg dottern till skolan på cykel. De bor ganska nära varann, men känner inte varann, och Johan drivs att ta kontakt med mamman, vilket han gör på Östra Station och sen på tåget.

Han törs inte bekänna att det var han som körde på hennes dotter, men han blir omedelbart tagen av Annas skönhet och sätt, och när hon på sätet i vagnen glömmer kvar en sak, får han anledning att söka upp henne hemma för att ge henne det hon tappade bort. Ur det här växer bit för bit en ömsesidig attraktion, en attraktion som hela tiden hotas av det svarta hål han gör sitt bästa för att inte blotta. Den här attraktionen hotar också deras tidigare existerande familjerelationer, men det är magnetismen mellan Johan och Anna, den som snart övergår i kärlek, som är det centrala i filmhandlingen.

Sen kommer ändå den oundvikliga kraschen: Hon lämnar honom, när sanningen, som han har dolt, avslöjas.

Han reagerar med att tappa lusten att leva, tar en överdos tabletter för att göra slut på sitt liv.

Men hans dragningskraft på henne har inte upphört att fungera, och hon hittar honom och lyckas tillkalla en ambulans, som för honom till sjukhus, där hans liv kan räddas. Och där, när han vaknar, finns hon hos honom igen.

Det märkliga med den här historien är att den berättas så återhållet, faktiskt helt utan sentimentalitet.

Snurrig, åtminstone vad gäller filmhandlingen

9 juni 2014 14:16 | Film | Kommentering avstängd

Ivar Johanssons (regi) ”Snurriga familjen” (1940) finns återutgiven i den så kallade ”Pilsnerboxen”, men även i det här fallet gäller att detta inte främst beror på att där dricks så mycket pilsner.

Man anar av uppläggningen att filmen kan ha en scenförlaga, och mycket riktigt: Den har som närmaste förlaga den tyska pjäsen ”Eine feine Familie” (och har också hämtat inspiration från en annan tysk fars, ”Es kommt in den besten familien”), men miljön är här ett fjällhotell i Åre, där också en del exteriörer har filmats. Filmmanuset har skrivits av två svenskar, Torsten Lundqvist och Sven Zetterström.

Filmhandlingen, med ganska många farsgags, är någon gång roande, men den här filmen hör verkligen inte till de mest sevärda i ”Pilsnerboxen”.

Den snurriga familjen består av den åtminstone till att börja med välbeställda familjen Blom: pappa Theodor, Todde (Thor Modén), mamma Laura (Elsa Carlsson), sonen Karl-Erik (Åke Söderblom) och dottern Anne-Marie (Eivor Landström). Den beter sig som om den ägde hotellet: har högljudda fester med musik och dans vilket hindrar de övriga gästerna, gradvis allt färre, från att sova. När läget till slut blir så ohållbart att hotelldirektören måste tala med dem, köper Theodor Blom hela hotellet.

Det här leder till att hela personalen säger upp sig.

Krisen blir ännu mer akut genom att Blom får veta, att hans pengar nu är slut. I det läget måste familjen själv ta över driften av hotellet: pappa blir inte bara direktör utan också receptionist och portier, fru Blom tar över köket, sonen blir kypare och dottern servitris. Med lite påhittighet så går det, men den som sen får snurr på verksamheten igen är den återvändande portiern, Svensson (Eric Abrahamsson). Denne räddar också hotellrörelsen ekonomiskt genom att gå in med pengar. Allt det här gör han för att han har blivit betuttad i dottern Blom, som han mycket riktigt får i filmens happy end.

Filmen innehåller också ganska många musikinslag, där Åke Söderblom får möjlighet att visa sina talanger på piano.