Sommar i P1 med Jason ”Timbuktu” Diakité

22 juni 2014 18:10 | Media, Musik, Politik | 1 kommentar

Årets Sommar i P1 började starkt med ett program med Jason Diakité, mer känd som Timbuktu.

Hans tema var angeläget och hade den styrka egna djupt kända erfarenheter att redovisa ger.

Eftersom jag själv kommer från en estnisk flyktingfamilj – jag var fyllda sju år när vi kom till Sverige och kunde då inte ett ord svenska – har jag, fastän jag är blond och blåögd och därför inte är lätt att särskilja i en hord normalsvenskar, förstås ändå haft anledning att fundera om frågor som rör ursprung och hemhörighet. När jag fortfarande var liten, minns jag att mina föräldrar, när de stötte på kulturella särdrag som de inte var vana vid från Estland, sa att det fick vi lov att acceptera; ”det här är svenskarnas land”. Bland svenskarna dominerade välviljan, inte diskrimineringen – ofta handlade den senare inte om värre saker än att bli retad eller härmad, när man talade svenska med brytning.

Det Jason Diakité, som har vit (som det heter) mor och en mörkhyad afroamerikansk far – båda kommer från USA – har upplevt, och som han berättade om i sitt Sommar-program i P1, är mycket, mycket värre saker, ren rasism, kränkningar som ingen någonsin borde behöva utsättas för. Det grundläggande i debatten om rasism är nämligen att inga särskiljande egenskaper följer av sådant som hud- och hårfärg. Dessutom finns det inte något sådant som renrasiga svenskar. Genom historien har folk som har bott i det nuvarande svenska området blandats med varann, och i vågor har större eller mindre grupper av invandrare inlemmats i det vars summa är dagens svenskhet. Märk att det här resonemanget ingalunda betyder att man måste göra sig kvitt olika nationers kulturella och språkliga särdrag – för egen del är jag övertygad om att den här sortens mångfald berikar.

Timbuktus exempel på hur han gång på gång, på grund av sin hudfärg, har mött diskriminering och hört rasistiska uttryck även här i Sverige är nedslående – inte ens ett land med hög bildningsnivå är färgblint.

Jag hade kanske väntat mig att han, som ju har tagit sig artistnamnet Timbuktu och besökt det land i Västafrika hans anfader en gång rövades bort från för att bli slav i USA skulle ha spelat någon musik från Senegal, men här hade han valt att lägga tyngdpunkten på låtar, vars texter speglade hans antirasistiska tema, sådant som ”Black Is the Color of My True Love’s Hair” med Nina Simone, ”Human Nature” med Tarrus Riley och ”Fuck Your Etnicity” med Kendrick Lamar.

Värda att nämna är också ”Den grundlurade generationen” med Peps Persson och ”Take It Easy” med Christy Essien.

1 kommentar

  1. Lyssnade på ungefär halva ”Sommar”. Jasons musikurval var utsökt. Skyhögt över den genomsnittlige Sommarpratarens. Däremot tyckte jag att temat blev ganska ensidigt. Även om ämnet i sig är viktigt. Jag hade förväntat mig lite mer än så.

    Comment by Jan — 2014 06 22 19:56 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^