Felix under nyutgivning i färg: Felix och de flygande tefaten + Felix och Fantomen

16 juni 2014 7:56 | Serier | Kommentering avstängd

Jan Lööf, född 1940, är en av Sveriges främsta serieskapare genom tiderna. Under min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), som jag gjorde om till familjetidning i ordets vidaste bemärkelse, införde jag också serier i AiP, och ett närmast givet inslag som serieföljetong var Lööfs ”Felix”.

”Felix” är en suverän äventyrsserie, också gjord med drastisk humor. Som material använde Lööf gärna klassiska och kända teman ur äventyrsböcker och även andra serier, dock ofta på ett mycket egensinnigt sätt, vilket förhöjer läsnjutningen för dem som känner till originalen.

Lööf tecknade ”Felix” i svart-vitt – serien var ju ursprungligen tänkt för publicering i dagspress; den började publiceras i danska Politiken år 1967 – men nu har serieförlaget Kartago fått Lööf att färglägga sina gamla serier för en gradvis nyutgivning. Nyutkommen i den nya färgversionen är senast ”Felix och Fantomen”, som innehåller två långa avsnitt, dels ”Felix och de flygande tefaten”, dels ”Felix och Fantomen” (det senare även känt som ”Felix och doktor M”, vilka för första gången publicerades tillsammans i bokform 1989, fast då i svart-vitt.

”Felix och de flygande tefaten” börjar med att Felix’ kompis Alex, som vi har mött också i tidigare avsnitt, i en tidning läser, att den som kan bevisa, att flygande tefat verkligen existerar, får en belöning på 100.000 kronor. Det här leder till att de söker upp Alex’ kompis docent Nilsson, som kan tänkas veta något om den här saken. Redan i miljödetaljer kittlar Jan Lööf läsarnas fantasi: Docent Nilssons hus är en liten stuga belägen högt uppe på ett tak! Men Nilsson är borta, hans hem ödelagt och uppenbarligen genomsökt – fast till slut hittar de först hans bundna hund och sen, i TVn, Nilssons hemliga kassaskåp med ett meddelande, att det har kraschlandat ett intergalaktiskt flygande tefat vid Nordpolen.

Hunden följer sin husses spår ner till hamnen, men där får de veta, att den ruskige kapten Kalfjäll, vars skorv nyligen låg där, har seglat i väg – norrut!

På ett museum stjäl de nattetid ett gammalt flygplan, som har använts i en arktisexpedition för länge sen, sätter det i skick, kör om skurkarnas fartyg och hinner först men kraschlandar på ett isberg, där Felix först följs av en märklig isbjörn som inte anfaller, sen, när han vaknar efter att ha vilat, upptäcker att någon har lagt en varm fäll över honom och ställt fram ett spritkök med varm soppa.

Den här historien är så detaljrik och sinnrik, att ni får nöja er med antydningar om fortsättningen. Isbjörnen visar sig kunna tala och stå under kontroll av en rymdman, Gregor – det isberg de flyter omkring på döljer hans kraschade rymdskepp. Rymdmannen förlamar de förföljande skurkarna, och dessa återpassas så småningom till rättvisan.

En rymdexpedition med en apa som passagerare fångar deras intresse: Det här kan vara ett sätt att få kontakt med Gregors kompis Togo, som i brist på en magnet kretsar runt i ett rymdskepp där uppe. Så Felix klär ut sig till apa, vad annars, och byter plats med den utvalda apan – och sen tar han kommandot över rymdraketen han färdas i och räddar Togo.

Lite otacksamma är de här rymdmännen ändå – de har haft i uppdrag att föra med en jordmänniska hem, och det får bli Felix. Fast det tar 850 år att färdas till deras planet, Alfa X, så Felix får krypa ner i en kapsel som bevarar honom intakt.

På Alfa X har dock ondsinta jordmänniskor tagit makten. De ursprungliga Alfa X-borna är delvis slavar, som dock lyckas rymma ner i de gångar som finns i underjorden och där de plus Felix också hittar andra Alfa X-bor som har gömt sig där.

Med den idérike Felix’ hjälp anfaller de framgångsrikt erövrarna/skurkarna från Jorden, vilket tyvärr ändar i att skurkledaren sätter i gång en mekanism för att spränga hela staden i luften.

Felix för sin del får i gång jordingarnas halvt igenrostade rymdraket och kommer därifrån i tid.

Felix förefaller, när han sedan landar i havet på Jorden, märkligt nog ha återvänt till 1969, det år då han startade sin långa rymdodyssé. Fast egentligen har det gått 2.000 år sen han lämnade jorden. Förklaringen till det här mysteriet är att det utbröt ett nästan allt förintande kärnvapenkrig på vår planet år 1999, så från år 2.000 började tideräkningen om från noll.

Rymdskeppet landar i ett tropiskt hav, men innan det sjunker, hinner Felix ta sig ut ur det och simmande ta sig mot en båt med en fiskare med ett spö plus en hund. Den mystiske mannen i båten är iförd hatt, mörka glasögon och rutig rock och liknar för övrigt Felix’ gamle vän Alex men önskar uppenbart vara anonym. Han blir uppenbart ställd och orolig, när han upptäcker att han har tappat sin ring i havet, på mycket djupt vatten dessutom.

En mystisk sjöman blir intresserad och underrättar sin chef, som visar sig vara kapten Nemo. Ringens ägare håller på att omkomma under sökandet efter ringen, men både han och ringen hittas av kapten Nemo och hans underhuggare. Nemo konstaterar att ringen är en dödskallering och att dess ägare således måste vara Fantomen. Han beslutar sig för att behålla ringen och överlämnar Fantomen, som tror sig vara helt utan kraft utan sin magiska ring, till världens främsta skurkar. Dessa beslutar sig för att passa på att genomföra världens största stöldkupp genom att söva en hel stad med hjälp av vattnet från vattenverket.

Felix lyckas gjuta nytt mod och ny kraft i Fantomen, men ingen av dem begriper, vem skurkarnas fruktansvärt effektivt planerande hjärna och chef är. Men för att göra en lång och sinnrik historia kort: Felix kommer till slut på att överskurken är Fantomens pensionerade farsa, som på nätterna dricker en drog som gör honom till en ondsint varulv.

Felix vinner till slut även den här kampen, men innan dess hinner Fantomens farsa få i sin son den där hemska varulvsdrogen, och så drar de sin väg – till Transsylvanien.