Norska invandrare vänsterröstar – men Høyre har gradvis ökat sin röstandel bland dem

30 juni 2014 23:21 | Politik | Inga kommentarer

Norge har under lång tid haft en mycket lägre invandring än Sverige, men andelen invandrare har under de senaste åren ökat. Tre forskare vid Statistisk sentralbyrå har nu undersökt hur invandrarna röstar. Jag refererar här data ur en artikel i tidningen Klassekampen.

Høyre hade i 2011 års kommunval ett mycket lågt stöd från invandrare från Asien, Afrika och Latinamerika, 13 procent, men i stortingsvalet 2013 ökade partiet den här andelen till 26 procent (att jämföra med valresultatet, 26,8 procent). Bland invandrare från europeiska länder har Høyre till och med en högre röstandel än i befolkningen som helhet.

Vänsterpartierna har fortsatt högt stöd från invandrare från Asien, Afrika och Latinamerika, men här faller uppslutningen snabbt. I kommunvalet 2007 röstade 78 procent på Arbeiderpartiet, Sosialistisk Venstreparti eller Rødt mot 72 procent i kommunvalet 2011 och 64 procent i stortingsvalet 2013.

I motsats till vad som är fallet för resten av befolkningen röstar männen i invandrargruppen mer vänsterorienterat än kvinnorna,

Invandrarna finns till mycket stor del i osloområdet: Där har nu 17 procent av de röstberättigade invandrarbakgrund. Andelen är mycket lägre om man ser till hela landet. Vid stortingsvalet 2005 utgjorde invandrarna bara 3 procent av väljarna. I fjol utgjorde de 6 procent.

I den här undersökningen räknar man inte bara personer som själva har invandrat utan också i Norge födda barn till invandrare till gruppen invandrare. Nämnas bör också att bara häften av de cirka 400.000 personer som har rätt att rösta i kommunvalet har norskt medborgarskap och därmed rätt att rösta i stortingsval.

Anna-Greta Leijon, 75

30 juni 2014 22:16 | Mat & dryck, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Vår gamla vän Anna-Greta Leijon firade sin 75-årsdag i fredags, den 27 juni – fast hennes riktiga födelsedag inföll först i går, den 30 juni. Både jag och Birgitta är hennes vänner från ganska unga år – jag hade till och med en kort romans med henne när hon liksom jag pluggade i Uppsala – och sedan har vi hållit kontakten på olika sätt: skickat julkort, ringt när vi har känt att det behövdes, träffats med ojämna mellanrum.

Jag hade gräsligt ont särskilt i min högra fot fastän – eller på grund av att? – jag hade mina nya fotriktiga skor på mig, men jag är inte den som sviker en gammal kompis på hennes stora dag.

Så vi infann oss bland många många andra på Ekermanska malmgården, belägen på Ekermalms gränd 3-5 på Söder. När vi hjärtligt hade gratulerat festföremålet, hittade jag en stol att sitta och vila benen i i det lusthus, där de två tavlor, målade av festföremålet självt och priser i ett speciellt födelsedagslotteri, ställdes ut. Men vi hörde inte till vinnarna vid dragningen som kom senare.

Många kom till det lilla lusthuset för att titta på Anna-Gretas målningar, och där inne och lite senare på lusthusets trappa fick jag tillfälle att hälsa på gradvis nyanlända, till exempel Lena Hjelm-Wallén och hennes make Ingvar, och där fick jag också en pratstund med min gamle vän från studentförbundstiden och inte minst Socialdemokraternas programkommission, Anders Ferm.

Vid det bord i serveringstältet där vi sen fick plats satt bland andra en gammal laboremuskompis från Uppsala, Göran Andersson, som jag hann prata ganska mycket med. Jag träffade förstås också hans fru, den förra statssekreteraren Gun-Britt Andersson, en annan god vän från uppsalatiden.

Alldeles bakom mig, vid bordet intill, satt Ingrid Iremark, som jag senast såg på en OD-middag men som jag förstås känner från hennes tid i statsministerns kansli – numera är hon generalkonsul på Åland.

Det skulle kunna bli en hel Gala Peter-sida av det här, men jag väljer att avsluta med att nämna att vid bordsändan på samma bord satt Leif G W Persson.

Tal skulle inte hållas, men två av Anna-Gretas nu vuxna barn, Britta och Kalle, höll ett mycket roligt och trevligt stafettal till sin mor – Anna-Gretas tredje barn, sonen Svante, befann sig tyvärr utomlands.

Men yngste sonen Kalles far, Leif Backéus, fanns bland gratulanterna. (För er som inte vet: Anna-Greta och han är inte ett par längre.)

Efter kaffet tog vi med en hjärtlig trekram farväl av festföremålet och tog oss, i mitt fall haltande, tillbaka till Öregrund.

Sommar i P1 med Anders Bárány

30 juni 2014 15:36 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag pluggade i Uppsala i början av 1960-talet, samtidigt som Anders Bárány, men jag tror inte att vi möttes då, vilket inte är så konstigt mot bakgrund av att våra studiebanor är helt olika – men jag minns honom heller inte från någon förgrening av det mycket livaktiga föreningslivet bland studenterna. Senare har vi rimligen – eftersom han är en framstående företrädare för Vetenskapsakademien – setts i samband med nobelprishögtidligheterna, men vi känner inte varann.

Hans vetenskapliga meriter kan jag, eftersom jag är humanist och han doktor i teoretisk fysik, inte bedöma, men hans Sommar-program i dag hade heller inte fokus på det. Vi fick en del glimtar av hans familjeliv, men stommen i hans berättelse var historien om hans farfar Robert, som i första världskriget hamnade i rysk fångenskap. Robert Bárány var före inkallelsen bosatt i Wien, huvudstad i Österrike-Ungern, men hade av namnet Bárány (Lamm) att döma rötter i Ungern. Dock var den här familjen judisk, och när Robert fick nobelpriset i fysik, ifrågasattes detta – möjligen på rasistiska grunder – av kolleger och konkurrenter i Wien.

Fast dess förinnan hade meddelandet om nobelpriset aktivt bidragit till att befria Robert Bárány från den fångenskap han hölls i i den asiatiska delen av det dåtida Ryssland.

Facit av alltsammans blev att familjen Bárány, innan nazisthelvetet på allvar bröt ut, emigrerade till Sverige och bosatte sig i Uppsala.

Eftersom Anders Bárány bland annat har arbetat med atomfysik, kan det ju hända – men det är en gissning – att vi inte är helt överens om nyttan med kärnkraft.

Fast jag gillar i högsta grad den musik han spelade. Jazz, till exempel ”West End Blues” med Louis Armstrong, ”Jumpin’ at the Woodside” med Count Basie, ”Man With a Horn” med Anita O’Day, ”Now Is the Time” med Charlie Parker. Olle Adolphsons klassiker ”Signatur Karlsson – Evig vår”. Lotte Lenya med ”Wie Man Sich Bettet So Liegt Man”. Och klassiker från både mina och Báránys yngre år: Bob Dylan med ”The Times They Are A-Changin’”, Muddy Waters med ”They Call Me Muddy Waters”, Janis Joplin med ”One Night Stand” och Peps Persson med ”Nils-Udes Blueskatarr”.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^