Sommar i P1 med Johan Croneman

Jag hör till dem som gärna läser Johan Croneman i Dagens Nyheter, inte för att jag alltid tycker som han utan för att hans synpunkter på ganska varierande fenomen alltid är intressanta att ta del av. Med cirka tio års mellanrum har han dock, bekände han i dagens Sommar, kört in i väggen, en gång med droger som motor.

Johan Cronman är nästan 20 år yngre än jag, men trots att vi av allt att döma delar många värderingar (och uppenbart gillar samma slags musik), har vi inte en identisk värdering av de sextio- och sjuttiotal han har sina rötter i. Jag tycker till exempel att han underskattar bredden av det vietnamengagemang som fanns i Sverige under Palme-epoken och som fanns också hos människor utanför dåtidens FNL-grupper.

Mycket av den musik Croneman spelade i sitt program har jag med uppskattning recenserat i Aktuellt i politiken (s) och senare här i bloggen: Ulf Lundell, Ensamma hjärtan, Peter, Paul and Mary, Randy Newman, Blå Tåget, Olle Ljungström, Neil Young, Vladimir Vysotskij. Musikaliskt blev Johan Cronemans sommarprogram en riktig nostalgitripp.

Det jag också uppskattade med det här programmet var dess tidskänsla och många illustrerande bilder hämtade ur Cronemans eget liv.

Den lilla sjöjungfrun à la H C Andersen, Walt Disney och Charlotte Gastaut

1959-1960 läste jag nordiska språk vid universitetet i Uppsala, och i kursen ingick också att läsa skönlitteratur på originalspråk, i det här fallet danska. Bland de böcker jag köpte in för läsning fanns H C Andersens ”Eventyr”, och bland de många berömda sagorna där fanns förstås också ”Den lille havfrue” (1837), på svenska känd som ”Den lilla sjöjungfrun”.

Henne har jag förstås, vid många besök i København, också sett som hamnplacerad skulptur, skapad av Edvard Eriksen 1913.

I dag är med all säkerhet Walt Disneys film- och bokversioner av den här sagan, ”The Little Mermaid” (i filmoriginal 1989) vida mer kända än H C Andersens sagooriginal. Jag hör inte till dem som fördömer Disneys adaptioner av klassiska sagor – tvärt om, jag tycker flera av dem är konstverk i sig – men jag tycker inte att hans historier om Ariel hör till de mer lyckade exemplen på att det går att återberätta välkända historier på ett delvis nytt sätt.

Hur nära det franska textoriginalet, ”La petite siréne”, ligger H C Andersens textoriginal vet jag inte, men Suzanne Öhmans svenska översättning, ”Den lilla sjöjungfrun” (Rabén & Sjögren, 2014), som också anges vara en bearbetning, förefaller, utan att jag i skrivande stund har tillgång till den danska originaltexten, inte vara alltför våldsamt bearbetad.

Men det nya med den här utgåvan och skälet till att den har getts ut är förstås Charlotte Gastauts fantastiska illustrationer, konstverk i sig. Särskilt bilderna av den undervattensvärld, där den lilla sjöjungfrun lever, är vackra och fantasieggande.

Fortsättningen är en fantasieggande saga men knappast lämpad för yngre barn: Sjöjungfrun som räddar en prins från drunkningsdöden. Hennes längtan efter honom som får henne att söka hjälp hos sjöhäxan. Häxans komplicerade och tveeggade hjälp – sjöjungfrun får två ben i stället för sin fiskstjärt, men benen är skärande smärtsamma att gå på; hon får också i likhet med människorna evigt liv, men bara förutsatt att prinsen väljer henne till sin maka. Inte heller kan hon tala människornas språk.

Prinsen väljer dock till slut en annan, en mänsklig prinsessa till sin brud.

Den lilla sjöjungfruns sorg är oändlig, och då erbjuder hennes systrar i havet henne som räddning en förtrollad dolk att döda prinsen med, men det förmår hon inte att göra. Just som hon är beredd att kasta sig i havet, räddas hon från döden och stiger i stället upp i luftandarnas värld. Tack vare sina goda gärningar har hon fått en odödlig själ.