Melodikrysset nummer 29 2015

I går var jag i Rinkeby på födelsedagskalas, så jag har kvar att lyssna också på fredagens Sommar. För när vi sen kom tillbaka till Öregrund, ville jag gärna se om Alfred Hitchcocks ”Fönstret åt gården”, som gick på TV. Jag har sett den många gånger, också skrivit utförligt om den – se ovan under Kulturspegeln, Film, Hitchcock, Alfred + filmtitel.

I morse var jag inne i de vanliga lördagsmorgonrutinerna igen: först frukost och morgontidningar plus Ring så spelar vi, sen Melodikrysset.

I dag innehöll krysset ett antal knepigheter, för mig i alla fall.

Neil Sedakas ”Sweet Sixteen” känner jag till, men vad farao kallades den på svenska? Jo, tydligen ”Hon är sexton år i dag”. Förklaringen till min okunskap på den här punkten är att jag ogärna lyssnar på dansband, inte heller på Flamingokvintetten.

Christer Sjögren och Vikingarna hör således inte heller till mina favoriter, och jag skulle aldrig komma på idén att skaffa dem på tyska heller. Efter mycket möda och långt nätletande har jag kommit fram till att den låt vi i dag hörde på tyska i svenskt original heter ”Du försvann som en vind”. Vad den kallades på tyska med Wikinger har jag ingen aning om.

Sånt som hörs på Svensktoppen brukar jag ha kläm på, men Jennifer Brown och ”Kom hem till mig” har jag helt missat.

Och för att fortsätta med mitt syndaregister: Också Taylor Swift och ”Bad Blood” ligger utanför min kunskapssfär.

Anni Frid Lyngstad, Frida kallad, känner jag förstås till hyggligt väl, men hennes låt i dag, ”Även en blomma”, minns jag inte.

Allmänt har jag musikaliskt ett närmare förhållande till Benny Andersson, som under en period också ingick i Hep Stars. I dag fick vi höra dem i ”Sunny Girl”.

Jag ha sett ”Sound of Music” flera gånger som film, aldrig på scen. Således inte heller den svenska uppsättningen med Tommy Körberg och Carola, ur vilken ”Något gott”, den svenska versionen av ”Something Good”, var hämtad.

Därmed är vi osökt inne på den eldemanska upprepningstekniken. Nästa låt, sjungen av Frank och Nancy Sinatra, hette nämligen ”Something Stupid”.

De kända barnen i sagan hette förstås Emil och Ida, även om Astrid Lindgrens sång i dag förekom i ett lite lite ovanligt musikaliskt sammanhang.

Därmed är vi inne på dagens avslutande tema, filmer.

Kai Gullmars ”Solen lyser även på liten stuga” med Harry Brandelius förekom i filmen ”Melodin från Gamla Stan” från 1939. Sången handlar således om sol.

Men ett strå vassare, och musikaliskt mer betydelsefull, blev ”Vänd dem inte ryggen” från 1955, som slog knock på en hel ungdomsgeneration – även mig – inte minst musikaliskt genom att den brett introducerade rockmusiken genom ”Rock Around the Clock” med Bill Haley and his Comets. Senare upptäckte jag också att bland manusförfattarna fanns Evan Hunter, mer känd under namnet Ed McBain.

Klas Östergrens genombrottsroman inte lika lysande som film

Jag började tidigt läsa Klas Östergren – mina recensioner av några av hans böcker, dock inte ”Gentlemen” från 1980, finns tillgängliga ovan under Kulturspegeln, Prosa & lyrik.

”Gentlemen” blev Östergrens slutgiltiga genombrott som författare, en samlad gärning som nu har belönats med en plats i Svenska Akademien. Den är en myllrande berättelse med flera perspektiv och bottnar. Ett slags metaperspektiv utgör det faktum, att författaren, Klas Östergren, själv är en av huvudfigurerna i handlingen. Han har av sin förläggare fått i uppdrag att skriva en roman som är en pastisch på August Strindbergs ”Röda rummet”, ett projekt som han till slut väljer att byta ut mot en historia kring de två bröderna Henry och Leo Morgan – Klas blir vän med Henry och flyttar in i dennes våning på Hornsgatan på Söder i Stockholm. Det är här inte min avsikt att recensera eller återge handlingen i boken, men man kan väl nämna, att Henry bland annat är boxare och pianist och att Leo har alkoholproblem.

Mikael Merciman (regi) följer i sin filmversion ”Gentlemen” (2014) ganska noggrant romanens handling – bland de få medvetna avvikelserna finns att Leos (Sverrir Gudnason) tjej Maud (Ruth Vega Fernandez) får en tyngre roll än i boken. Det här har vad jag förstår skett med Klas Östergrens goda minne. Han har nämligen skrivit manus även till filmen.

Det vimlar av agerande i filmen så väl som i boken, men framför allt ytterligare två måste nämnas vid namn: David Dencik som Henry Morgan och David Fukamachi som Klas Östergren. I rollistan finns också till exempel Pernilla August, Amanda Ooms, Staffan Göthe, Per Myrberg och Lil Terselius.

Till det som av naturliga skäl inte finns i boken är mängder av filmmusik, däribland fyra sånger med text av Klas Östergren.

Till det som är mycket bra i den här filmen hör att den, när det gäller tidsatmosfär (miljöer, kostym och annan rekvisita) så troget speglar slutet av 1970-talet och i vissa partier också 1960-talet och sjuttitalets början.

Men filmversionen är svår att följa inte bara på grund av epok- och miljöbytena.

Det här – att scener staplas på varann – försöker man motverka på ett sätt som är en horrör i filmsammanhang: Man låter en speakerröst, omväxlande en manlig respektive kvinnlig, à la roman berätta bakgrund och stå för övergångar. Det fungerar inte. Film är i det här avseendet primärt ett bildmedium.

Sommar i P1 med Leila Lindholm

Många av dem som plockas ut för att göra radions Sommar är kändisar från något område, i Leila Lindholms fall TV-kock. Föga förvånande berättade hon lite om sina erfarenheter av att jobba på krogar – i hennes fall Operakällaren, Melker Anderssons, Fredsgatan 12 och Ulla Winblad, också Aquavit i New York. Men sällan fick det här atmosfär och konkretion; dock fanns det ett par undantag: lite mer berättade hon om sina erfarenheter från Aquavit, och så berättade hon om den könsförnedring hon mötte när hon som 20-åring sökte jobb. En del annat som hon berättade om sitt yrkesliv hade lite för mycket karaktär av marknadsföring.

Det var lovvärt att hon också berättade om sin familjebakgrund. Ett lovande men inte riktigt fullföljt led i detta var berättelsen om hennes marockanske far, som hade försvunnit ur hennes och moderns liv och som hon därför aldrig hade lärt känna. När hon till slut tog mod till sig och försökte ringa honom, svarade någon som visade sig vara hennes halvsyster, en person hon inte ens kände till fanns. Pappan fanns i Marocko.

En del av programmet ägnade hon åt mamma, mormor och den ”farmor” hon vad jag förstår fick genom moderns omgifte. De hyllades som människor, och Leila Lindholm spelade skivor som tillägandes dem: ”Kärleksvisan” med Sarah Dawn Finer, en orkestersvit av Johann Sebastian Bach och ”Dancing In the Dark” med John Legend. Marvin Gaye, Agnes och Ray Charles kan nämnas som exempel på att det fanns ytterligare spridning i den musik hon spelade.

Sommar i P1 med Herman Geijer

Herman Geijer har blivit sommarvärd genom en lyssnaromröstning. Hur många som behövdes för det vet jag inte, men att det finns de där ute som är intresserade av hans ämne, zombies, berättade han själv i dagens Sommar: När han annonserade ut en ABF-cirkel om zombies, kom det ett par hundra intresserade, så man fick dela gruppen i fyra olika cirklar.

Som bokläsande människa är jag inte främmande för att läsa om spöken, zombies, änglar och andra fiktiva fenomen, men eftersom jag är en rationalistisk människa, skulle jag inte komma på tanken att se det här som något hämtat ur verkligheten.

Vad jag förstår tror inte heller Herman Geijer på zombies, men han är i alla fall alldeles otroligt fascinerad av det här ämnet, så insnöad på det att det ibland under sommarprogrammets gång blir svårt att tro att hans (och andras) dragning till människoätande odöda bara har den bakgrund han själv anger: zombierna ska ses som en symbol för en rad storskaliga katastrofer som kan drabba mänskligheten. Vilken nu grunden än var, talade han en del om vikten av att upprätthålla en ständig katastrofberedskap i form av lager av mat och vatten. Med den tolkningen är alltså zombierna symboler för pandemier och naturkatastrofer – fast i de senare fallen tror jag ju för egen del att sunt förnuft och rationalism är till större nytta än föreställningar om zombier.

Av de skivor Herman Geijer spelade, kände jag bara till KSMBs FP, en spark mot Folkpartiet.

De skivor Geijer spelade, med Slayer’s ”Raining Blood” som avslutning, bildade den kanske mest larmande låtlistan hittills i årets sommarprogram. Åter igen aktualiserades frågan, om Sommar, oavsett arten av likriktning, ska få lov att göras så musikaliskt ensidigt. Om Sommar den ena dagen görs på det här sättet, en annan dag med musik som gillas av till exempel många pensionärer – hur ska programmet då någonsin få en stor och någorlunda konstant publik?

Apoteket ABs serie receptfria läkemedel Apofri nu också hos konkurrent

Det statliga Apoteket AB, fortfarande det ledande företaget i apoteksbranschen, har en mycket omfattande och framgångsrik försäljning av kroppsvårdsprodukter, till stor del som egna märkesvaror. Apoteket AB har gradvis också upprepat den här succén genom att introducera allt fler receptfria basläkemedel på en rad områden – alla de här produkterna har namnet Apofri. Bland de här produkterna hittar man medel mot huvudvärk och feber, allergi, fotsvamp, halsbränna, torra slemhinnor, stelhet, hosta och nikotinberoende, dessutom även nässpray och munspray.

Det här växande och framgångsrika sortimentet fanns länge alltså bara på apotek som ingår i den statliga apotekskedjan, och eftersom priset på de här produkterna ligger märkbart under till exempel de kommersiellt mycket mer kända värktabletternas, har de lockat behövande kunder att gå till just något av de statliga apoteken. Och eftersom försäljningen av dels hälsovårdsprodukter, dels receptfria basläkemedel i dag genererar en så stor del av apotekens inkomster, har det här förstås inte tagits med ro av de privata konkurrenterna.

Eftersom läkare ibland på sina recept också har namngett Apofri-produkter och de som har fått recepten ibland då har gått till privata apotek för att ta ut det som fanns på receptet, visade det sig efter utslag från Läkemedelsverket, att Apoteket AB i så fall måste leverera även till det aktuella privata apoteket.

Det här är vad jag förstår ingången till att ytterligare en apotekskedja, en privat, det finskägda Kronans Apotek, nummer tre på den svenska apoteksmarknaden, också har börjat sälja Apofri-produkterna. Jag såg det till min förvåning, när jag i samband med ett besök (provtagning) på vårdcentralen här i Öregrund såg Apofri-värktabletter i ett ställ vid kassan i det Kronan-apotek, som delar lokaler med vårdcentralen. Vid närmare kontroll på nätet visade det sig, att Apofri-produkterna hade säljstart i Kronans apotek redan i februari 2015.

Apofri-produkterna tillverkas inte av Apoteket AB men är framtagna i samarbete med de statliga apoteken. Den här försäljningsbreddningen ger ökade volymer som kan bidra till att hålla nere priserna på de här receptfria läkemedlen och medicintekniska produkterna. Men Apoteket AB är snuvat på en konkurrensfördel – för så vitt man inte siktar på att köpa upp Kronans apotek och kanske samma ägarföretags apotek i Finland, Baltikum och Ryssland. En annan variant hade varit att äga själva varumärket, Apofri.

Sommar i P1 med Magnus Falkehed

Magnus Falkeheds ”Sommar” är ett av de bästa i den här serien hittills i år. I alla fall om man accepterar att sommarprogrammen inte måste vara lättsamma kåserier.

För det han berättar om sin och fotografen Niclas Hammarströms reportageresa till Syrien, som ändade i 46 dagars fångenskap i en smutsig och källarkall fängelsehåla, är inte något man slölyssnar till i hängmattan. Den här fångenskapen innehöll element av svält och dödshot, även skenavrättningar som väl bidrog till att Falkehed pissade i byxorna och sen var tvungen att tvätta dem i iskallt vatten där nere i sin fängelsekällare.

Till det som gör Magnus Falkeheds berättelse så berörande hör att han berättar sin och kollegans historia i mindre portioner och också mixar det riktigt hemska och hotfulla med historier om hur de, trots språkförbistringen, lyckades etablera ett slags umgänge med sina fångvaktare. Hoppet lever också genom tankarna på hustrun och barnen.

Magnus Falkeheds hustru är fransyska – han har under ganska lång tid varit bosatt i Paris – och det här hade ytterligare en pluseffekt på det när det gäller det talade innehållet mycket fina sommarprogrammet: En mycket stor andel av den musik han spelade hade franskt ursprung. Sist man hörde hyggligt mycket fransk musik i radio var på femtiotalet. Jag skulle gärna vilja höra mer med de artister Falkehed spelade, men hur får man tag på den här musiken, ens reda på att den finns?

Falkehed spelade också artister med anknytning till den del av världen han som journalist bevakar, sådana som syriern Omar Suleyman och den i Paris födda Yael Naim, som har tunisisk-judisk bakgrund – hennes ”New Soul” var en riktigt bra låt.

Och så vill jag gärna också nämna hans val av Bruce Springsteens ”We Take Care of Our Own”

Sommar i P1 med Nilla Fischer

Jag är inte ett skvatt intresserad av damfotboll. Men jag är inte det minsta intresserad av herrfotboll heller, så ta det mer som en förklaring till att jag före dagens Sommar-program egentligen inte ens kände till Nilla Fischer.

Plikttrogen som jag är lyssnade jag ändå på allt hon berättade från fotbollsvärlden, och det fick mig inte att bli mer intresserad av fotboll.

Det i hennes Sommar som fångade mitt intresse var hennes självbekännelse om homosexualitet. Inte så att jag själv har någon dragning åt det hållet, men den här sexuella läggningen är ju så pass vanlig (inte minst i damlandslaget i fotboll, om jag har förstått underrättelseväsendet på nätet rätt), att fenomenet är intressant på flera sätt, inte minst i fråga om omgivningens reaktioner. Nilla Fischer tycks själv ha drabbats på så sätt att närstående vände sig från henne, när hon kom ut med hon var homosexuell. För egen del har jag självfallet inga invändningar mot att hon numera har en annan kvinna som livskamrat.

Konventionens tryck spelade säkert en roll för att hon kom ut så pass sent i livet. Men om hon nu ville bilda opinion, borde hon kanske också ha berättat om hur hon såg på kön och sex i sitt tidigare liv – hon spelade framgångsrikt fotboll i ett pojklag i mycket unga år.

Hon spelade, och nu talar jag om musik, i sitt sommarprogram artister som Eminem, Timbuktu och Beyoncé Knowles och avslutar med Antony & The Johnsons som nog inte bara jag förknippar med den sexuella läggning en viktig del av hennes program handlade om.

Men sammantaget hade en mycket stor del av den musik hon spelade snabbt danstempo – inte fel i det enskilda fallet men ganska enahanda i den helhet ett sommarprogram utgör.

Borde inte producenterna för de här programmen kräva större musikalisk spridning?

Några danska noteringar

Den nya danska minoritetsregeringen – Venstre har bildat enpartiregering och får då förhandla om varje fråga som ska beslutas av Folketinget – har redan stött på svårigheter; den kan till exempel inte lita på att det i valet svårt sargade Konservative Folkeparti alltid ska rösta på regeringens förslag, och det är lätt att föreställa sig frågor, där Dansk Folkeparti inte kommer att agera som röstboskap. Det här är en viktig bakgrund till att Socialdemokratiet, nu under ledning av Mette Frederiksen, redan har lovat att stödja den nya regeringen i en sakfråga, där statsministern och venstreledarfen Lars Løkke Rasmussen inte såg ut att få tillräckligt parlamentariskt stöd.

Gallup har för kvällstidningen BT gjort en opinionsundersökning där man har ställt den nye statsministerns trovärdighet mot den förras, alltså Helle Thorning-Schmidts (S). På frågan vem av dem som är den bästa statsministern svarade 40 procent Helle Thorning-Schmidt, 23 procent Lars Løkke Rasmussen. 32 procent av de tillfrågade ansåg också, att Danmark hade fått en svag regering, och ytterligare 15 procent instämde i huvudsak med detta påstående.

Intressant att notera är att 60 procent av Venstres egna väljare visserligen anser att Løkke blir en bättre statsminister än Thorning men att hela 35 procent av dem tycker att de är lika bra. Och att en majoritet av Dansk Folkepartis och Liberal Alliances väljare anser att Løkke är sämre än Thorning.

* * *

Eftersom jag tidigare har skrivit om att ledaren för de självständighetsivrande färöiska Republikanerna, ett av två socialdemokratiska partier, Høgni Hoydal, som tog en av den självstyrande ögruppens platser i det danska Folketinget, överlåter sin plats till tvåan på listan, Magni Arge. Hoydal vill hellre ägna sina krafter åt Lagtinget hemma på Føroyar.

Två norska undersökningar till, en rikspolitisk och en inför kommune- och fylketingsvalet

De norska tidningarna Nationen och Klassekampen beställer ibland tillsammans politiska opinionsundersökningar. Just nu är förstås intresset mest inriktat på kommune- och fylketingsvalget den 13 september, men den senaste undersökningen, utförd av Norfakta, innehåller också en rikspolitisk del.

I den minskar Arbeiderpartiet med 1,4 procentenheter jämfört med juni till nu 38,1 procent. Också det här resultatet ligger under de drygt 40 procent Arbeiderpartiet länge fick i opinionsmätningarna men ordentligt över partiets resultat i stortingsvalet 2013, 30,8 procent.

Sosialistisk Venstreparti, som i rader av mätningar har legat under spärren (också i Norge 4 procent), ökar med 0,5 procentenheter men kommer då ändå bara upp i 3,9 procent – i valet fick partiet 4,1 procent.

Senterpartiet minskar med hela 2,2 procentenheter till 4,3 procent, vilket är långt under partiets valresultat 2013, 5,5 procent.

Yttervänsterpartiet Rødt ökar med 1,1 procent till 2,5 procent, vilket är högre än i 2013 års stortingsval, då partiet fick 1,1 procent.

Det blockneutrala Miljøpartiet De Grønne backar med 0,1 procentenheter till 3,9 procent, vilket är lite högre än de 2,8 procent partiet fick i 2013 års val.

Kristelig Folkeparti ökar med 0,3 procentenheter till 5,7 procent och ligger då över sitt valresultat, 5,2 procent.

Liberala Venstre, som i motsats till KrF inte har någon intern debatt om att byta till den röd-gröna sidan, minskar med 0,2 procentenheter till 4,5 procent, under partiets valresultat 2013, 5,2 procent.

Det ledande regeringspartiet Høyre minskar med 0,4 procentenheter till 21,8 procent, inte mycket att hurra för om man jämför med valresultatet 2013, 26,8 procent.

Dess koalitionspartner, det högerpopulistiska Fremskrittspartiet, ökar mest, med 2,4 procentenheter till 13,3 procent, fortfarande uselt jämfört med valresultatet 2013, 16,3 procent.

* * *

Samma tidningar har också låtit samma institut mäta opinionsläget inför det förestående kommune- och fylketingsvalet. I det här fallet handlar det om landsgenomsnitt, och då måste man hålla i minnet att väljarbeteendet varierar ganska mycket i olika delar av landet. Inte bara så att vänster- och miljöpartierna är proportionellt starkare i storstäderna, medan Senterpartiet helt naturligt är starkt i jordbruksbygder och Kristelig Folkeparti är det i religiöst präglade landsdelar.

Men sett över hela landet är opinionsläget följande; jämförelsesiffrorna gäller här det senaste kommunevalget:

Arbeiderpartiet ökar med 4,2 procentenheter till 35,9 procent.

Sosialistisk Venstreparti ökar med 0,1 procentenheter till 4,2 procent.

Senterpartiet ligger still på 6,7 procent.

Rødt minskar med 0,1 procentenheter till 1,4 procent.

Miljøpartiet De Grønne, som är blockneutralt, ökar med hela 3,5 procentenheter till 4,4 procent.

Kristelig Folkeparti, som har en intern diskussion om sidbyte i vart fall i lokalvalen, står på stället marsch med 5,6 procent.

Liberala Venstre, som håller fast vid sitt principiella stöd för borgerligt styre, minskar med 0,9 procentenheter till 5,4 procent.

Høyre tappar hela 3,4 procentenheter och får då 24,6 procent.

Och Fremskrittspartiet backar 1,5 procentenheter till 9,9 procent.

Sommar i P1 med Johan Rockström

Dagens sommarvärd, Johan Rockström, är professor i miljövetenskap. Min hustru, Birgitta Dahl, tidigare bland annat miljöminister, satt 2004 i styrelsen för Stockholm Environment Institute och var med om att utse Rockström till institutets chef. Men själv har jag aldrig vad jag minns träffat honom.

Rockströms Sommar-program i dag hade helt och hållet miljön som tema, men det blev trots de många och drastiska varningarna för vad vi människor är i färd med att göra med vår planet ändå inte en dyster domedagspredikan; det finns fortfarande hopp, menade Rockström, och utveckingen kan ännu vändas, även om det håller på att bli knappt om tid. En och annan term var kanske inte bekant för sommarlyssnaren i gemen, men hans många exempel på vad vi människor håller på att ställa till med genom vårt sätt att leva var både skakande och begripliga.

Också mot hans program måste man resa invändningen, att det inte var något lättlyssnat för hängmattan eller badstranden. Men i motsats till de allt för många allt för egotrippade sommarprogrammen var Rockströms variant åtminstone angelägen.

Den här miljöprofessorn hade så mycket angeläget att säga, att han ibland måste tona de skivor han hade valt ut. Ändå gjorde han intressanta glidningar som den från Frank Sinatras till Sex Pistols’ ”My Way”. Bland det han i övrigt spelade fanns Stiff Little Fingers, Pink Floyd, Dire Straits, Bruce Springsteen (i Woody Guthrie-klassikern ”This Land Is Your Land”), Bob Marley, Tracy Chapman, Bob Dylan och John Lennon med flera i ”Imagine”.