Klas Östergrens genombrottsroman inte lika lysande som film

Jag började tidigt läsa Klas Östergren – mina recensioner av några av hans böcker, dock inte ”Gentlemen” från 1980, finns tillgängliga ovan under Kulturspegeln, Prosa & lyrik.

”Gentlemen” blev Östergrens slutgiltiga genombrott som författare, en samlad gärning som nu har belönats med en plats i Svenska Akademien. Den är en myllrande berättelse med flera perspektiv och bottnar. Ett slags metaperspektiv utgör det faktum, att författaren, Klas Östergren, själv är en av huvudfigurerna i handlingen. Han har av sin förläggare fått i uppdrag att skriva en roman som är en pastisch på August Strindbergs ”Röda rummet”, ett projekt som han till slut väljer att byta ut mot en historia kring de två bröderna Henry och Leo Morgan – Klas blir vän med Henry och flyttar in i dennes våning på Hornsgatan på Söder i Stockholm. Det är här inte min avsikt att recensera eller återge handlingen i boken, men man kan väl nämna, att Henry bland annat är boxare och pianist och att Leo har alkoholproblem.

Mikael Merciman (regi) följer i sin filmversion ”Gentlemen” (2014) ganska noggrant romanens handling – bland de få medvetna avvikelserna finns att Leos (Sverrir Gudnason) tjej Maud (Ruth Vega Fernandez) får en tyngre roll än i boken. Det här har vad jag förstår skett med Klas Östergrens goda minne. Han har nämligen skrivit manus även till filmen.

Det vimlar av agerande i filmen så väl som i boken, men framför allt ytterligare två måste nämnas vid namn: David Dencik som Henry Morgan och David Fukamachi som Klas Östergren. I rollistan finns också till exempel Pernilla August, Amanda Ooms, Staffan Göthe, Per Myrberg och Lil Terselius.

Till det som av naturliga skäl inte finns i boken är mängder av filmmusik, däribland fyra sånger med text av Klas Östergren.

Till det som är mycket bra i den här filmen hör att den, när det gäller tidsatmosfär (miljöer, kostym och annan rekvisita) så troget speglar slutet av 1970-talet och i vissa partier också 1960-talet och sjuttitalets början.

Men filmversionen är svår att följa inte bara på grund av epok- och miljöbytena.

Det här – att scener staplas på varann – försöker man motverka på ett sätt som är en horrör i filmsammanhang: Man låter en speakerröst, omväxlande en manlig respektive kvinnlig, à la roman berätta bakgrund och stå för övergångar. Det fungerar inte. Film är i det här avseendet primärt ett bildmedium.