Sommar i P1 med Hédi Fried

Hédi Fried föddes 1924 i Sighet i norra Rumänien. Hennes namn skulle kunna tas för ett namn på någon med tyska rötter, men hon tillhörde en judisk familj. Rumäniens vägval, när det gällde inställning till de stridande parterna i andra världskriget, var krokig, så också landets behandling av sin judiska minoritet, men mer än en kvarts miljon av landets judar mördades under loppet av kriget.

Hédi Fried deporterades tillsammans med den övriga familjen. Fadern avskiljdes från den kvinnliga delen av familjen, Hédi, hennes syster och deras mor. Vid ankomsten till Auschwitz (också känt som Óswięcim i Polen) skildes de båda flickorna från modern, som de sedan aldrig återsåg mer än möjligen som en del av den där röken som ständigt steg upp ur den stora skorstenen. Också systern höll på att gå samma öde till mötes, men Hédis djärva tilltag att genom ett platsbyte åter komma i närheten av systern och en senare sortering med annat utfall räddade livet på systern och möjliggjorde, att de båda flickorna senare transporterades till Bergen-Belsen i Niedersachsen. Här blev deras uppgift att tjäna som arbetskraft.

Berättelsen om det här är nästan outhärdlig, särskilt som Hédi Fried aldrig överdriver, aldrig ens darrar på rösten, när hon berättar om vad hon och hennes familj drabbades av, till dess att allierade trupper den 15 april 1945 befriade dem som hade överlevt lägervistelsen, bland dem henne och hennes syster.

De båda senare hörde till dem som lite senare erbjöds att åka till Sverige för rehabilitering och – något plötsligt nytt i deras liv – få äta sig mätta. Hon berättade om hur några av dem liksom inte vågade tro på att det skulle bli en likadan dag också i morgon och därför gömde mat de inte hade orkat äta upp under huvudkudden.

Men långsamt orienterar de sig i det nya landet. Hittar här andra judar, och en regnig dag blir de båda systrarna på utflykt upplockade av en stor och elegant bil och erbjudna skjuts av en elegant dam med egen chaufför. Först senare går det upp för dem, att damen i fråga är prinsessan Sibylla.

Hédi Fried berättade, att hon hade berättat den här historien för den nuvarande kungen, Carl XVI Gustaf, son till nämnda Sibylla.

Som man kan vänta sig, lockar inte en berättelse av det här slaget till ett alltför ystert musikval. Men mot slutet, i avsnittet om Sverige, ljusnar också tonen i musiken: Charles Trenets ”Boum”, andantesatsen i Johan Helmich Romans ”Drottningholmsmusiken” och Olav Gertels ”Vårvisa”, känd genom Hylands hörna 1959.

I övrigt noterar jag, att Hédi Fried verkar älska Franz Schubert – flera verk av honom spelades. Men också Georg Friedrich Händel och Maurice Ravel spelades.

Dessutom förstås judisk musik, mycket av den helt naturligt på jiddisch. Jag kan som exempel nämna ”Wiegala”, inte primärt för att den sjöngs av Anne Sofie von Otter utan för att den är ett gripande exempel: Den skrevs av Ilse Weber (1903-1944) i koncentrationslägret Theresienstadt, nuvarande Terezini i Tjeckien, under hennes egen vistelse där och med syftet att trösta de barn som också hade placerats där.

Sommar i P1 med Kjell Enhager

Kjell Enhager är föreläsare, ledarskapskonsult och golfinstruktör, och den här kombinationen gör mig inte direkt positivt inställd när jag börjar lyssna på hans Sommar-program. Som så ofta, när det gäller företrädare för idrottsvärlden som sommarpratar, lyckas han heller inte fånga mitt intresse, när han berättar om sina erfarenheter därifrån – en del av det han berättar har också lite för mycket karaktär av marknadsföring.

Men jag hör noga på och hittar till och med i den här delen av programmet saker som jag finner både rimliga och intressanta, till exempel hur han på psykologvis – han är inte psykolog – förlöste golfesset Annika Sörenstram, som ibland såg ut att medvetet lägga sig under sin prestationsnivå: Enhager fick Sörenstam att erkänna, att hon var livrädd för att hålla tack/segertal!

I fråga om en del annat, framför allt mot slutet av programmet, höll sig Enhager till annat än yrkesrollen, och här blev han mänsklig och intressant. Ett exempel är historien om dotterns skolkompis, som miste sin mamma och som inte hade någon att tala med om detta. Hon tog tacksamt emot Kjell Enhagers erbjudande om att bli en vuxen samtalspartner.

Enhagers musikval var, de många kända artistnamnen till trots (Bruce Willis, The Eagles, Elvis Presley, till och med Bruce Springsteen), för smörigt för min smak. ”Good Vibrations” med The Beach Boys är själva sinnebilden för det här.

Men han spelade också några låtar, som jag kände mer för: den svängiga ”Candyman” med Christina Aguilera, ”Love Me Like a Rock” med Paul Simon och The Dixie Hummingbirds och så, trots dess smörighet, ”The Great Pretender” med Freddie Mercury.