Monsieur Hulot i plasthelvetet

26 juli 2015 18:34 | Film | 2 kommentarer

Jag anser fortfarande, att Jacques Tatis (1908-1982) ”Semestersabotören” (1953) är en genialisk film – jag såg nyligen om den, eftersom den fanns i en DVD-box med Tatis samlade filmutgivning, när det gäller antalet filmer förvånansvärt liten.

Vad jag vet har jag också sett Tatis ”Min onkel” (”Mon oncle”, 1958) tidigare, dock inte på bio i samband med dess sverigepremiär – jag gjorde då lumpen. Det egendomliga är att det jag minns av den, minns jag i svart-vitt, fastän det rör sig om en färgfilm. Men jag kan ha sett den i TV, svart-vit sådan; vi hade länge svart-vit TV både i lägenheten i Uppsala och lite senare i sommarhuset i Öregrund.

Jag nämner det här därför att just den utstuderade färgsättningen är det mest påfallande, när jag nu ser den på DVD. Vad jag förstår lät Tati bland annat bygga det modernistiska helvete det hus Monsieur Hulots (Jacques Tati) syster Madame Arpel (Adrienne Servantie), hennes make Monsieur Arpel (Jean-Pierre Zola) och deras son Gérard (Alain Bécourt) bor i, servade av husa men framför allt av modern teknik, mycket mer avancerad än den man finner i Charlie ChaplinsModerna tider”. Lika utstuderade är uterummets planering med gångar och broar och dammar och färgen på gästernas kläder vid ett trädgårdsparty.

De enda som sabbar denna plasthimmel – i vårt perspektiv snarare ett plasthelvete – är Monsieur Hulot och sonen i huset, som finner varann framför allt under utbrytningar ur den här miljön.

Fadern i huset försöker dressera Monsieur Hulot i mer modernistisk riktning genom att anställa honom i sin fabrik, lika monstruöst modernistisk som hans hem. Också där går det förstås med Monsieur Hulots hjälp åt helvete.

Inte heller lyckas man gifta bort Monsieur Hulot, så till slut exporteras han till en anställning utomlands.

Allt det här är minutiöst och elegant skildrat av Jaques Tati, men i dag känns faktiskt inte ”Min onkel” som en lika lyckad film som ”Semestersabotören”. Kanske beror det på att det där plasthelvetet som han skildrar i dag inte känns lika aktuellt som på 1960-talet.

Men sevärd är den här filmen förstås ändå, fortfarande.

Sommar i P1 med Olle Jönsson

26 juli 2015 16:36 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Självfallet känner jag till Olle Jönsson och hans dansband Lasse Stefanz, dock utan att höra till någonderas fans – varken hans sång eller den dansbandsmusik Lasse Stefanz spelar tilltalar mig. Men jag begriper samtidigt varför Olle Jönssons och Christina LindbergsDe sista ljuva åren” blev ett örhänge. Med det sista vill jag säga, att mycket lite i min värld är svart eller vitt.

Jag lyssnar med intresse på Olle Jönssons Sommar-program. Somligt i det är lite för ofullgånget – intressant att han som sen blev så framgångsrik i början av sin skolgång fick underkänt i just musik, men varför fick han det? Annat, som fejden med en av de ursprungliga frontmännen i bandet, Lasse Sigfridsson, tog han inte upp.

Fenomen som scenskräck är ju inte helt okända i den bransch han arbetar i, men Olle Jönsson, i dag 59 år och med 46 album och lika många spelår bakom sig, behöver fortfarande en stunds lugn och ro med sig själv innan han kör i gång på scenen. Dessutom har han andra fobier som flygrädsla och skräck för många likadana knappar (!).

Annat som rykten om alkoholmissbruk tillbakavisade han effektivt: Det som folk har tolkat fel i hans rörelsemönster är följden av en sjukdom.

Hans kärlek till dansant musik märktes också i låtvalet, men här fanns samtidigt en variation, som kan exemplifieras med namn som Emmylou Harris, Elvis Presley, Black Sabbath, Roxy Music, The Eagles och Wings (Paul McCartney).

Att han har sidor som vetter åt oväntade musikaliska håll visade han genom två låtar, där han själv sjunger, dels Ulf LundellsKärleken förde oss samman”, dels, tillsammans med Mikael Wiehe, ”Leva tills jag dör”, en låt jag också har hört dem göra tillsammans i ”Allsång på Skansen”.

Olle Jönssons sociala bakgrund i ett fattigt och faderlöst hem – hans berättelse om hur han och en annan fattig pojke, båda lika illa klädda, av lärarinnan exkluderades från ett luciatåg i ett ”fint” hem är hjärtskärande – kanske också säger något om hans dragning till artister som Wiehe och Lundell.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^