Sommar i P1 med Sanna Lundell

Jag läser regelbundet Ulf Lundells blogg. Den har sommaruppehåll just nu, men jag har där läst de ilskna och såriga inlägg han skrev om eller om man så vill mot dottern Sanna Lundell, också det han senare raderade. Förhållandet mellan honom och Sanna, dotter i det tidiga äktenskapet med Barbro Zachrisson, verkar inflammerat.

Jag har nästan allt Ulf Lundell har gjort på skiva, har också läst en del tidiga romaner av honom, men Sanna Lundell har jag bara tillfälligtvis läst i Aftonbladet. I sitt Sommar-program i dag tog hon upp alkoholbruket i hemmet men svartmålade för den skull inte någon av föräldrarna, såg sig själv mer som en produkt av ett svart arv, svårt att leva med och hantera.

Och utan att närmare känna varken henne eller hennes föräldrar (alltså personligen) är det lätt att se, att hon tycks bära vidare ett ok: Hon är särbo med den i det här avseendet inte heller problemfrie Mikael Persbrandt och har, utöver de två barn hon har med honom, dessutom sen tidigare ett barn med Wille Crafoord.

Men allt det här verkar mer vara fall för min son som är psykolog än för mig som primärt är intresserad av Ulf Lundells musik och, i någon mån, prosa.

I sitt sommarprogram spelade Sanna Lundell dottern Olga Crafoord Lundells ”Valborg” men inget av Ulf Lundell. Bland de artister hon spelade fanns Eva Dahlgren, Joan Armatrading, Patti Smith, Nina Simone, Joni Mitchell och Sofia Karlsson. En av bekännelserna i Sanna Lundells program var att hon ser sig som feminist.

Sommar i P1 med Sverker Olofsson

Självklart känner jag till Sverker Olofsson – från Västerbottens Folkblad gick han vidare till Sveriges Television, där han i många år gjorde konsumentprogrammet Plus; numera hörs han då och då i radions Ring P1. Men det betyder inte att jag känner honom personligen.

Som journalist är han känd som hård granskare: rak och saklig, artig men omutlig. Ett av hans signa blev den soptunna han hade i studion och dit det som granskades men inte höll måttet åkte.

Han har alltid hållit sig på armlängds avstånd från kotterier, och mycket riktigt har han bosatt sig på en ganska liten ort utanför Umeå. Helt följdriktigt kritiserade han i sitt Sommar-program medias tilltagande kollektiva storstadsperspektiv. Och fastän jag inte delar hans vurm för ridning och hästar, gillar jag självfallet hans kritiska måttstock, i programmet illustrerat av å ena sidan nedläggningen av industrin i Hörnefors, där man låter pengarna styra, å andra sidan medias nästan fanatiska intresse för vad som ska hända med Slussen i hjärtat av Stockholm.

I några andra fall – kortlån mot ockerränta är ett bra exempel – gnistrade det till om den gamle konsumentjournalisten.

I annat – för så ska det väl vara i ett fritt kåserande sommarprogram – tog han upp kuriosa som en kvinnlig polis som kände igen honom hemifrån Umeå och därför tvärstannade polisbilen på ett olämpligt ställe i Stockholm, ett oväntat möte med Anders Borg och sin vänskap med den nu döde Crew-indianen Jerry McLeod.

Sverker Olofsson har ju mångårig mediaträning, så han försökte också bjuda på en blandad kompott när det gällde de skivor han spelade. Allt han spelade, till exempel med Jill Johnson, Anni-Frid Lyngstad, Electric Light Orcestra, Sven-Bertil Taube, Bruce Springsteen, Lina Nyberg, var kanske inte det allra bästa man hade kunnat hitta med dem, men ett och annat var mycket bra valt: Stevie Wonder i Beatles’ ”We Can Work It Out”, Johnny Cash i ”I Walk the Line”, Jessica Andersson i Ted Gärdestads ”Himlen är oskyldigt blå” och Claes Jansson i ”Har du kvar din röda cykel”.

Melodikrysset nummer 29 2015

I går var jag i Rinkeby på födelsedagskalas, så jag har kvar att lyssna också på fredagens Sommar. För när vi sen kom tillbaka till Öregrund, ville jag gärna se om Alfred Hitchcocks ”Fönstret åt gården”, som gick på TV. Jag har sett den många gånger, också skrivit utförligt om den – se ovan under Kulturspegeln, Film, Hitchcock, Alfred + filmtitel.

I morse var jag inne i de vanliga lördagsmorgonrutinerna igen: först frukost och morgontidningar plus Ring så spelar vi, sen Melodikrysset.

I dag innehöll krysset ett antal knepigheter, för mig i alla fall.

Neil Sedakas ”Sweet Sixteen” känner jag till, men vad farao kallades den på svenska? Jo, tydligen ”Hon är sexton år i dag”. Förklaringen till min okunskap på den här punkten är att jag ogärna lyssnar på dansband, inte heller på Flamingokvintetten.

Christer Sjögren och Vikingarna hör således inte heller till mina favoriter, och jag skulle aldrig komma på idén att skaffa dem på tyska heller. Efter mycket möda och långt nätletande har jag kommit fram till att den låt vi i dag hörde på tyska i svenskt original heter ”Du försvann som en vind”. Vad den kallades på tyska med Wikinger har jag ingen aning om.

Sånt som hörs på Svensktoppen brukar jag ha kläm på, men Jennifer Brown och ”Kom hem till mig” har jag helt missat.

Och för att fortsätta med mitt syndaregister: Också Taylor Swift och ”Bad Blood” ligger utanför min kunskapssfär.

Anni Frid Lyngstad, Frida kallad, känner jag förstås till hyggligt väl, men hennes låt i dag, ”Även en blomma”, minns jag inte.

Allmänt har jag musikaliskt ett närmare förhållande till Benny Andersson, som under en period också ingick i Hep Stars. I dag fick vi höra dem i ”Sunny Girl”.

Jag ha sett ”Sound of Music” flera gånger som film, aldrig på scen. Således inte heller den svenska uppsättningen med Tommy Körberg och Carola, ur vilken ”Något gott”, den svenska versionen av ”Something Good”, var hämtad.

Därmed är vi osökt inne på den eldemanska upprepningstekniken. Nästa låt, sjungen av Frank och Nancy Sinatra, hette nämligen ”Something Stupid”.

De kända barnen i sagan hette förstås Emil och Ida, även om Astrid Lindgrens sång i dag förekom i ett lite lite ovanligt musikaliskt sammanhang.

Därmed är vi inne på dagens avslutande tema, filmer.

Kai Gullmars ”Solen lyser även på liten stuga” med Harry Brandelius förekom i filmen ”Melodin från Gamla Stan” från 1939. Sången handlar således om sol.

Men ett strå vassare, och musikaliskt mer betydelsefull, blev ”Vänd dem inte ryggen” från 1955, som slog knock på en hel ungdomsgeneration – även mig – inte minst musikaliskt genom att den brett introducerade rockmusiken genom ”Rock Around the Clock” med Bill Haley and his Comets. Senare upptäckte jag också att bland manusförfattarna fanns Evan Hunter, mer känd under namnet Ed McBain.