Last Chorus: Conny Fredriksson

5 juli 2015 18:11 | Last chorus | 1 kommentar

En av mina gamla arbetskamrater på 68an, Socialdemokratiska partistyrelsen, Conny Fredriksson (30 april 1940-2 juni 2015), har – allt för tidigt – ryckts ifrån oss. Han begravdes nu i fredags, i sin gamla hemstad Gränna.

Tidigt denna fredag, vilket gjorde det svårt för mig att ta mig dit från mitt sommarviste i Öregrund, bil- och körkortslös som jag är.

Men här är en variant av den minnestext vi, hans gamla vänner och arbetskamrater, med hjälp av Gunnar Lassinantti färdigställde och fick införd i bland annat morgontidningarna i Stockholm:

En av våra finaste vänner och vår tidigare arbetskamrat Conny Fredriksson, Farsta, har lämnat oss 75 år gammal. Fredriksson var född i Jönköping, där han tog studenten, varefter följde studier vid Lunds universitet som ledde till en filosofie licentiats-examen i historia.

Han aktiverade sig tidigt i socialdemokratin med ett djupt engagemang för partiets ideologi, politik och organisation. Fredriksson var ingen fyrkantig partipolitruk, utan ständigt lyhörd, nyfiket öppen för debatt och beredskap att pröva olika ståndpunkter. Som internationell ledare i Jönköpings socialdemokratiska partidistrikt från mitten av 1970-talet byggde han upp ett omfattande vänsamarbete med Braga i norra Portugal till stöd för den unga bräckliga demokratin och Partido Socialista.

1981 knöts Fredriksson till nystartade Arbetarrörelsens Internationella Center, AIC. Han återvände till hembygden ett par år senare som rektor för välkända Grännaskolan, men återkom snart till Stockholm som biträdande internationell sekreterare i socialdemokratiska partiet. Hela världen blev hans arbetsområde med många resor utomlands, inte minst som en ledande svensk funktionär i arbetet inom Socialistinternationalen, SI. 1989 övertog han posten som internationell sekreterare i partiet under fem år. Han ledde från tidigt 1990-tal en arbetsgrupp inom SI till stöd för kurdernas rättigheter, särskilt i Irak, och tog stark ställning för palestiniernas rättigheter och en fredlig förhandlingslösning av Israel-Palestina-konflikten.

Fredriksson avslutade sin yrkesgärning med en drygt femårig placering i Bryssel som generalsekreterare för European Forum for Democracy and Solidarity, som var den västeuropeiska socialdemokratins organ till stöd för demokratin i Östeuropa efter kommunismens fall. Han verkade för demokratiska och socialdemokratiska grundvärderingar i Ryssland, Ukraina, Vitryssland och de flesta andra tidigare sovjetrepublikerna inklusive de baltiska länderna, men också i Centraleuropa och på Balkan. En uppmärksammad resa företog Fredriksson till Belgrad och Ljubljana två veckor innan utbrottet av det första jugoslaviska kriget i Slovenien i juni 1991. Trots många förtroliga möten med centralt placerade uppgiftslämnare kunde rapporten hem inte förutskicka, att ett krig var så nära förestående i dåvarande Jugoslavien. Efter det misslyckade kuppförsöket i Moskva i augusti 1991 gjorde Fredriksson ett grundligt förberett faktasökande besök till Kiev och Moskva med rapportering efteråt till socialdemokratiska partiledningen och Socialistinternationalen.

Vid hemkomsten till Sverige bosatte sig Fredriksson en tid i Västerås, där han engagerade sig i socialdemokraternas lokala internationella arbete. Efter återflyttning till Stockholm satte sviktande hälsa hinder i vägen för en mera aktiv verksamhet. Allra sista tiden tyngdes av ensamhet efter mångåriga livskamraten Sirkkas bortgång.

Conny Fredriksson var en humoristisk och vänsäll medmänniska som med sin positiva livsstil fick många vänner. Han vårdade hela livet goda relationer till sina barn och syskon. Fredriksson sörjs närmast av tre döttrar och en son och två bröder och en syster, samtliga med familjer. Begravningen sker i Gränna 3 juli.

Robert Björkenwall, Maud Björklund, Åke Gustavsson, Enn Kokk, Gunnar Lassinantti, Pierre Schori, Gunnar Stenarv, Bo Toresson och Jaan Ungerson

* * *

Till detta skulle jag vilja lägga ett par personliga saker.

På den tiden då Conny arbetade på partiexpeditionen, ägde omröstningen om svenskt EU-anslutning rum. I den frågan kom jag och Conny till olika slutsatser: Han var för och jag emot. En gång intervjuades vi båda för ett av de stora nyhetsprogrammen i TV, Rapport eller Aktuellt – jag minns nu inte på rak arm vilket. Båda ståndpunkterna accepterades, också på partiexpeditionen, och kanske var den frisinnade andan en av förklaringarna till att vårt parti var så mycket större på den tiden.

När den baltiska frigörelsen kom, fördes kontakterna med Baltikum över från internationella avdelningen till nordiske sekreteraren, det vill säga mig. Det här skedde i bästa samförstånd – jag hade ju fördelen att själv vara baltisk flykting och tala estniska – men i början av frigörelseprocessen samarbetade jag med kamraterna på internationella avdelningen och andra aktörer på det här området. Conny och jag åkte till exempel tillsammans på en rekognoseringsresa till de baltiska staterna, äventyrlig – visade det sig – främst för att vi hade beslutat oss för att åka tåg från Tallinn till Rīga och sen därifrån till Vilnius. Nattåg dessutom – varken jag eller Conny hade några erfarenheter av att åka sovvagn i det före detta Sovjetunionen. Men, utan att fastna alltför mycket i det anekdotiska, det blev en intressant och lärorik resa.

Och ändå: dödsrunor blir så lätt bara allvarsamma. Man kan sörja gamla kamrater som man har haft roligt ihop med också.

Sommar i P1 med Edvard Moser

5 juli 2015 16:20 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag valde själv latinlinjen när jag gick i gymnasiet, så jag är inte särskilt förtrogen med fältet fysiologi eller medicin, där Edvard Moser tillsammans med sin hustru och ytterligare en forskare belönades med nobelpris år 2014. Men det han berättade om sitt forsknings/kunskapsfält i sitt Sommar-program i dag var fullt tillräckligt för att jag i egenskap av nyfiken normallyssnare skulle förstå, vad han hade ägnat sitt liv åt.

Åtminstone vad gäller familjebakgrunden och barndomen och ungdomen var Moser relativt utförlig: beskrev inte bara sina tidiga år på Harøya i Møre og Romsdal i bibelbältet på den norska västkusten, varifrån en osedvanlig nyfikenhet och läroförmåga förde honom vidare i livet. Föräldrarnas flytt från Tyskland till den här delen av Norge så tidigt efter kriget utgör redan det en ovanlig fond till hans utveckling, och till den kommer dessutom det faktum att de kom från en religiös miljö – det fanns präster i släkten – och absorberades av en annan. Den naturvetenskapligt orienterade Edvard distanserade sig en smula från detta familjearv, inte genom att bli ateist men väl agnostiker.

En del av den musik – mycket väl vald – han spelade tangerade den här trosanknutna problematiken, så till exempel Isabel Parras ”Gracias a la vida” och två norska skivinspelningar som jag, annars ganska hyggligt förtrogen med norsk musik, inte kände till; båda var dessutom suveränt bra: Odd Børretzens ”Noen ganger er det all right” och en fantastiskt fin insjungning av ”Nærmere deg min Gud”, gjord av Ole Paus och Ole Thomsen.

Närmast självklart spelade han förstås Ane Brun, som jag har hört live i Stockholm, dessutom också Pink Floyd, som liksom Brun finns i min egen skivsamling. Och för att nämna ytterligare en artist som jag har hört live: isländska Björk.

Sverige förekom i skivlistan genom en svensk-norsk samproduktion, Jan Erik Vold, Bobo Stensson, Palle Danielsson med flera i ”Skillingsvise”, och om att Edvard Moser är en brett bildad människa, inte bara fackidiot, vittnade inte bara hans skivval utan också att han uppenbart var bekant med Vold i hans egenskap av poet.

En del av det han sa i programmets avslutande del vittnade dessutom om att Moser knappast är någon politisk mörkman.