Sommar i P1 med Syster Karin (Karin Johansson)

Syster Karin, Karin Johansson, är allmänt känd för de insatser hon och övriga i Alsike kloster har gjort för flyktingar. Många av oss andra beundrar henne och de övriga i klostret för deras ståndaktiga arbete, vilket för en del av oss också har sina komplikationer. Man kan nämligen förena grundhållningen att det finns situationer, då man ibland måste möta katastrofer med att ta emot fler flyktingar än vad det svenska samhället riktigt kan klara av, detta utan att man för den skull förordar fullständigt oreglerad arbetskraftsinvandring. Hur som helst: det oreglerade mottagandet av flyktingar som klostret i Alsike har ägnat sig åt är ändå sammantaget så litet, att de reglerade insläppen av folk utifrån inte på något påtagligt sätt påverkas av den här kristliga gerillaverksamheten.

Syster Karins berättelser om möten med flyktingar och flyktingbarn var berörande.

Svårare har jag det med hennes kristna tro, den som också genomsyrade hennes Sommar-program.

För egen del är jag uppvuxen i en konventionellt kristen hemmiljö, åtminstone sådan den formades av min mamma, men någonstans kring konfirmationen lämnade jag den kristna tron bakom mig. I och för sig låg det med min familjs flyktingbakgrund nära att börja grubbla över teodicéproblemet: om det finns en allsmäktig och god Gud, varför låter han då ondskan härja? Men viktigare än det här var ändå de logiska problem man, om man hade kristen tro, ställdes inför. De troende ställde den till synes logiska frågan, varifrån vi människor kom, om inte Gud fanns, men som den rationalistiske logiker jag redan då var, ställde jag då motfrågan, varifrån då Gud kom.

Jag medger att detta är en utvikning, men den finns här med anledning av att Syster Karin egentligen aldrig förklarade, varför hon, om jag får tro hennes egen berättelse, en ganska vanlig tjej, drogs till den kristna tron och klosterlivet.

Den enda nyckeln hon gav var möjligen vägen via kyrkomusiken.

När det gäller musikvalet, för övrigt utmärkt, i programmet, var mycket av det religiöst orienterat men varierat: där fanns sådant som ”Heaven” med Alice Babs och Duke Ellington, Palestrinas ”Missa Brevis” och gregoriansk sång. Telemann och Bach och Debussy samsades med The Manhattan Transfer (”Chanson D’Amour”) och The Beatles (”Let It Be”).