Sommar i P1 med Liza Marklund

4 juli 2015 22:41 | Deckare, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 1 kommentar

Jag känner inte Liza Marklund personligen, men jag har läst och sett filmatiseringar av ett antal av hennes Annika Bengtzon-deckare – hennes deckarhjälte är liksom hon själv var kvällstidningsjournalist, på en tidning som har lånat drag av både Expressen och Aftonbladet men mest av Expressen, där Marklund har arbetat längre. Det här är i och för sig inte så viktigt, men Marklund kan alltså den redaktionella miljö där hennes deckarhjältinna jobbar. Fast i många av sina deckaräventyr hamnar Annika Bengtzon solo – annars skulle det ju inte bli lika spännande.

Liza Marklunds återkomst som sommarpratare i dag hade som viktigaste utgångspunkt, att hon nu sätter punkt för bokserien om Annica Bengtzon.

Böckerna om Annica Bengtzon har, med två undantag, kommit relativt regelbundet och planenligt.

Det första uppehållet förorsakades av väninnan Anna Lindhs död – det kändes inte lika lätt att skriva om fiktiva mord när man hade upplevt ett på så nära håll. Det var förresten Mona Sahlin, en annan medlem av samma kompisgäng, som ringde Liza morgonen efter mordet och berättade, vad som hade hänt.

Liza Marklund berättade själv i sitt Sommar det jag och många andra redan visste, att hon är sosse. Hon utredde inte närmare sin politiska tillhörighet, men den följer väl av hennes egen norrbottniska bakgrund. Hennes program innehöll också ett åtminstone i programmet tämligen omotiverad högerkrok mot Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg, känd som vänsterpartist. Linderborg tillägnades en av skivorna hon spelade, Sovjetunionens nationalsång med Röda arméns blåsorkester.

Det som stack ut i hennes musikval också i övrigt var sådant som ”The Star-Spangled Banner”, ”Deutschland, Deutschland, überalles” och ”Sverige, Sverige, fosterland” med Ultima Thule.

Men vi fick höra också Suzanne Vega, Stakka Bo, Madonna och Avicii för att nämna några till.

Det andra uppehållet i den regelbundna utgivningen av böckerna om Annika Bengtzon förorsakades av att äldsta dottern, med just namnet Annika, plötsligt och oväntat drabbades av cancer.

Men den historien slutade lyckligt.

Melodikrysset nummer 27 2015

4 juli 2015 12:32 | Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 3 kommentarer

Den plötsliga värmeböljan har, trots att vi har fläkt, förvandlat vår lantliga boning till något bastulikt. Öppnar man en dörr eller ett fönster, får det ingen effekt, eftersom det är lika varmt där ute, och dessutom får man då in flugor, som också de gör sitt bästa för att hålla en vaken. Jag har ett par nätter, bland annat i natt, försökt parera det här genom att sova i min laminostol i TV-rummet.

Men upp kom jag, som vanligt i god tid för Melodikrysset.

Som mina läsare har kunnat konstatera, har jag en hygglig bredd i mitt musikkunnande, men också jag har luckor. Att dessa ofta finns i den utländska populärmusiken från 1980-talet har säkert som främsta förklaring, att jag då dels läste godnattsagor för våra barn på kvällarna, dels använde övrig kvällstid till att skriva recensioner.

Så den amerikansk-brittiska gruppen Foreigner som under det aktuella årtiondet gjorde ”I Wanna Know What Love Is” minns jag faktiskt inte.

Och av samma skäl kommer jag inte i håg Chris de Burghs ”Lady In Red” från 1986.

Annat, däribland dansbandsartad musik, har jag försökt hålla ifrån mig. Men Christer Sjögrens och Vikingarnas tyska utflykter minns jag i alla fall, och det är ju inte särskilt långsökt att översätta ”Du är min sommar Marie” till ”Schenk mir den Sommer Marie”.

Alla de coverprogram som görs i TV4 orkar jag inte följa, men inte bara Magnus Uggla utan också Olle Ljungström har jag lyssnat på var och en för sig. Ljungströms ”Jag och min far” är för övrigt en bra låt.

Som mina läsare vet, följde och kommenterade jag hela Melodifestivalen. Där hörde jag bland annat Mariette i ”Don’t Stop Believing” med Miss Li bland upphovspersonerna.

Steget från den till ”De’ e’ inte åldern som gör att man e’ gammal” kan tyckas långt, men det finns en sammanbindande länk: Thore Skogman, som tillsammans med Sigge Fürst sjöng den här sången, valturnerade tillsammans med Sten Andersson (S), och han gjorde det av politisk övertygelse, och Miss Li har jag hört vid en socialdemokratisk partikongress.

Det här betyder dock inte att jag för den skull haussar allt Skogman och Miss Li gör – båda har gjort mycket bättre saker än det som spelades i dagens kryss.

En suveränt bra vokalgrupp är The Real Group, som vi i dag hörde i ”En vänlig grönskas rika dräkt”. Omdömet om dem fäller jag varken för att jag gillar andlig musik eller för att gruppen när den här skivan spelades in som en av medlemmarna hade Peder Karlsson, vars båda föräldrar jag kände (mamman är död) och som helt nyligen var hemma hos oss för att intervjua min hustru.

Därifrån kan steget tyckas vara kort till ”Det är en ros utsprungen”, men även om min hurdalsros just nu är översållad av blommor, är det nog inte riktigt rätt årstid att spela den här gamla jul-, inte julipsalmen.

Jag hade när det begav sig en stark dragning till proggen, men det är ju inte liktydigt med att jag för den skull måste hata all kommersiell pop- och schlagermusik. Stikkan Andersson hade talang för båda de här genrerna, och även om ”Det blir inget bröllop på lördag” inte hör till hans främsta alster, är det en ganska kul låt.

Vi går i mål i dag med två filmmelodier, båda kända genom utmärkta filmer.

Den första är hämtad ur ”Forrest Gump” från 1994 och med Tom Hanks i titelrollen.

Den andra är Ingrid Bergman-Humphrey Bogart-klassikern ”Casablanca” från 1942, som bland annat lever med hjälp av sitt musikaliska tema, ”As Time Goes Bye”.