Sommar i P1 med Nilla Fischer
13 juli 2015 17:47 | Media, Musik, Ur dagboken | 4 kommentarerJag är inte ett skvatt intresserad av damfotboll. Men jag är inte det minsta intresserad av herrfotboll heller, så ta det mer som en förklaring till att jag före dagens Sommar-program egentligen inte ens kände till Nilla Fischer.
Plikttrogen som jag är lyssnade jag ändå på allt hon berättade från fotbollsvärlden, och det fick mig inte att bli mer intresserad av fotboll.
Det i hennes Sommar som fångade mitt intresse var hennes självbekännelse om homosexualitet. Inte så att jag själv har någon dragning åt det hållet, men den här sexuella läggningen är ju så pass vanlig (inte minst i damlandslaget i fotboll, om jag har förstått underrättelseväsendet på nätet rätt), att fenomenet är intressant på flera sätt, inte minst i fråga om omgivningens reaktioner. Nilla Fischer tycks själv ha drabbats på så sätt att närstående vände sig från henne, när hon kom ut med hon var homosexuell. För egen del har jag självfallet inga invändningar mot att hon numera har en annan kvinna som livskamrat.
Konventionens tryck spelade säkert en roll för att hon kom ut så pass sent i livet. Men om hon nu ville bilda opinion, borde hon kanske också ha berättat om hur hon såg på kön och sex i sitt tidigare liv – hon spelade framgångsrikt fotboll i ett pojklag i mycket unga år.
Hon spelade, och nu talar jag om musik, i sitt sommarprogram artister som Eminem, Timbuktu och Beyoncé Knowles och avslutar med Antony & The Johnsons som nog inte bara jag förknippar med den sexuella läggning en viktig del av hennes program handlade om.
Men sammantaget hade en mycket stor del av den musik hon spelade snabbt danstempo – inte fel i det enskilda fallet men ganska enahanda i den helhet ett sommarprogram utgör.
Borde inte producenterna för de här programmen kräva större musikalisk spridning?
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^