Sommar i P1 med Hans Mosesson

28 juli 2015 17:32 | Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 8 kommentarer

Hans Mossesson är säkert för de flesta känd som ICA-Stig – också jag har roats av de här suveränt gjorda reklamfilmerna, detta utan att ens för ett ögonblick ha lockats av att för egen del börja handla på ICA. Jag får inte heller ihop hans uttalade vänsteråsikter med bekännelsen i dagens Sommar, att han även dess förinnan handlade på ICA. (Men av material på nätet framgår att han också har setts handla på Coop.) Däremot har jag all förståelse för att hans låga, ibland obefintliga inkomster som skådespelare med barn att försörja bidrog till att han, trots sin egen även i dagens program omvittnade motvilja mot reklam, till slut tog den erbjudna rollen som ICA-Stig.

Det här motivet blev tydligt när vi i programmet fick höra honom berätta om hans egen och hustruns – de träffades när hon var kioskföreståndare under den berömda tältturnén – fattigdom. Trots sin fattigdom åkte de på semester med barnen, och pengarna var slut redan innan de kom fram. Barnen fick i alla fall var sin varm korv till mat, medan föräldrarna delade på ett kokt ägg de hade med sig.

Det här är en del av bakgrunden till att Hans Mosesson blev ICA-Stig och sedan i 13 år hade den här reklamfilmsrollen. I dag är Hans Mosesson, på gott och ont, ICA-Stig i människors medvetande – i sitt sommarprogram berättade han en historia från tsunamins Thailand om detta – och själv tror jag inte att han kan ersättas i den rollen.

Annars berättade Hans Mosesson överskådligt och välartikulerat stora delar av sitt livs historia: uppväxten i ett borgerligt och välbeställt hem, sen militärtjänstgöring i flottan, där en långresa med uppehåll i ett afrikanskt land och i Argentina, lär honom ett och annat också om sådant som inte ingick i flottans reseplanering. Så han lämnar flottan och börjar i stället studera i Lund, en smula planlöst när han inte kommer in på den utbildningslinje han hade tänkt sig.

I stället dras han, bland annat efter erfarenheter från ett par andra europeiska länder, till teatern.

Under de tidiga åren i Lund dras han till vänsteraktiviteter, inte bara via engagerad teater. Demonstrationer, FNL-insamlingar, allt det som präglade delar av 1960- och 1970-talen, kom att bli en del också av Hans Mosessons liv.

De första teateraktiviteterna i Lund och Malmö följdes av att Hans Mosesson 1969 var med om att, när han och hans kompisar 1969 fick ett anbud att medverka i TV, döpa om deras teatergrupp till det självmedvetna Nationalteatern. (Ingmar Bergman lär ha protesterat.) Nationalteatern kom dock 1971 att flytta till Göteborg, där man erbjöds repetitionslokaler på en fritidsgård i Hisings Backa och att med visst kommunalt stöd arbeta i skolor och på fritidsgårdar och även utomhus.

Jag tänker här inte berätta också Nationalteaterns historia – egentligen bestod Nationalteatern ju av två olika men inte helt särskilda delar, dels teatergruppen, dels rockorkestern. Den här samlade grupperingen har ofta åsatts vänstersekteristisk stämpel, men senare har ju medlemmar förklarat, att de för egen del aldrig var kommunister, och andra kanske gick längre än de hade tänkt på grund av att de ville revoltera mot sin borgerliga uppväxtmiljö. Vare därmed hur som helst i fallet Hans Mosesson/ICA-Stig, men i dagens sommarprogram fick vi flera vittnesbörd från honom om att han har kvar sin ungdoms radikalism i detta ords bästa mening. Och när det gäller Nationalteaterns rockorkester, ställde den villigt upp och spelade vid ett minnesprogram 1996 för Olof Palme på Norra Latins skolgård; Sten Andersson talade.

Jag har i min stora samling av politisk musik förstås också Nationalteaterns skivor, och det kändes fint att i Hans Mosessons sommarprogram få höra ”Bängen trålar” och ”Barn av vår tid” och dessutom också Totta Näslund i ”Aldrig mera krig” från Tältprojektet.

I övrigt spelade Mosesson idel artister och låtar jag också gillar, två med Nina Simone (bland annat ”Strange Fruit”), Astor Piazolla (apropå ungdomens flottutflykt till Argentina), Ray Charles, Country Joe & The Fish (”I-Feel-Like-I’m-Fixin’-To-Die Rag”), Laleh, Charles Aznavour, Pink Floyd…

Och så spelade han en låt som jag har döpt en bok efter och placerats på dess försättsblad:

Var blev ni av, ljuva drömmar?

Svensk text: Tage Danielsson & Hans Alfredson, 1976
Originaltext och musik: Gloria Sklerov & Henry Lloyd (”Where Did They Go?”)

Svara, du med röda stjärnan på din vårkavaj:
alla tåg som går mot lyckans land på första maj
– svara på en fråga från en vän som tappat tron:
när är dom framme vid sin slutstation?

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar
men svek alla oss och valde makten? Dom är kvar.

Frihetens gudinna står på vakt i New Yorks hamn.
Om du har en dollar får du rum i hennes famn.
Hon som hade fred och frihet som sitt stolta mål
– så synd att hennes huvud var ett hål!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare värld?
Hon hjälper förtrycket med att låna det sitt svärd.
Var är dom nu, alla löss från barbariets dunkla natt,
fascismens korpraler? Jo, dom sitter där dom satt.

Vi som satts att leva i besvikelsens epok
– ja, vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk?
Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,
tro på det vi trodde på – trots allt!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är han nu, våra frihetsdrömmars junker Morgonröd?
Han rör ju på sej, så han är nog inte riktigt död…

“Var blev ni av, ljuva drömmar? ” utgavs sen på LPn “Ur Svenska Ords arkiv” (1981) och därefter på Monica Zetterlunds CD “O vad en liten gumma kan gno. Monica sjunger Hasse & Tage”. Låten finns också på CD i Monica Zetterlund-boxen “Ett lingonris som satts i cocktailglas, Volym sex, 1959-1976, Underbart är kort. Live och revy” (1995).

En bottenskyla ur pilsnerflaskan

28 juli 2015 10:16 | Film | 5 kommentarer

Jag har klunk för klunk svalt det som fanns i Pilsnerboxen 2, i vissa stycken en ganska roande nyutgivning av gamla svenska pilsnerfilmer. Men ”Svensson ordnar allt” (1938) i regi av Theodor Berthels och manus av samme Berthels plus Gösta Werner känns som en bottenskyla ur en flaska som har fått stå kvar allt för länge.

Detta sagt trots att huvudrollen som Charles Svensson, slaktare och ägare till en charkuteributik men med sidoinkomster även som barberare och fältskär (ett yrke som väl ligger någonstans mitt emellan), spelas av Thor Modén, men han gör ju aldrig illa ifrån sig.

Charles Svensson är änkeman med tre söner och en dotter, Mary, ett riktigt charmtroll, samtidigt busfrö, och hon gör faktiskt den här filmen sebar.

Samtidigt illustrerar hon ett av den här filmens problem. Lilla Mary talar danska, vilket nödtorftigt förklaras med att hon länge har fått bo hos en moster i København – men i själva verket är hon danska och heter Connie Meiling.

Den här filmen har nämligen en dansk förlaga från året före, ”En fuldendt gentleman”. Också musiken i den svenska versionen är dansk, sånger som inte heller jag, ganska bevandrad i den svenska schlagerhistorien, känner till.

I persongalleriet i filmen ingår två unga damer i samma hus, systrarna Svea (Sally Palmblad) och Greta Berg (Karin Albihn), till yrket pianolärarinna respektive sömmerska.

De här systrarna, som har ett litet sparkapital, satsar tillsammans med Charles Svensson på engelsk hästkapplöpning, och si, de vinner tillsammans en nätt summa pengar. (Detta leder i filmen till att Svensson själv med båt reser till England och där ser mer kapplöpning.)

Under båtresan träffar han en ung men utlevad och håglös baron, Henry Falkenstierna (Oscar Törnblom), som han städslar för att lära honom lite engelska och framför allt finare maner.

De nyrika systrarna Berg vill fira sin nya status genom att ta in på ett fint herrgårdspensionat, och dit åker även Charles Svensson med ungar och baron.

De vanliga högreståndsgästerna på pensionatet visar tydligt, att de inte vill ha sådant pack vid sina fina bord. Men då köper den nyrike Svensson hela anläggningen och bestämmer att det ska serveras havregrynsgröt och spicken sill till frukost, ingenting annat. Så de förment fina gästerna packar ihop sina prylar och flyttar.

Men Charles Svensson har en plan också för detta. Han gör om pensionatet till barnhem.

Och så förlovar han sig med Greta.

Och Svea får Svenssons nyförvärvade vän, baronen.