Sommar i P1 med Alice Teodorescu

Alice Teodorescu är ny chef för Göteborgs-Postens ledar- och kulturredaktion. Jag har noterat vilket motstånd utnämningen av henne mötte hos folk som jobbade på de här redaktionerna – det fanns de som tog tjänstledigt och sa upp sig. Och även en utomstående måste ju konstatera, att utnämningen av henne i vissa avseenden kommer att vrida GPs liberala ledarsida i mer nyliberal, i vissa avseende också konservativ riktning. Hon har för all del skrivit krönikor också i Aftonbladet, men det intressanta är att hon fram till jobbet på GP har skrivit ledare för tre tidningar som med en smula variation betecknar sig som moderata – Svenska Dagbladet, Barometern och Gotlands Allehanda – och dessutom för centerpartistiska Skånska Dagbladet. Dessutom har hon varit kommunikationsstrateg på Svenskt Näringsliv.

När jag lyssnar på och recenserar Sommar-program försöker jag dock att alltid göra det utan att ha förutfattade meningar. I fallet Teodorescu kan jag konstatera, att vi i vissa avseenden har likartade erfarenheter. Jag kommer från en estnisk flyktingfamilj, och min familjs erfarenheter av kommunismen är inte så olika dem hon och hennes rumänska familj, i tiden senare, hade när de 1989 tog sig till Sverige. Jag har faktiskt varit i Rumänien och i Bukarest med egna ögon sett den balkong, varifrån diktatorn Nicolae Ceaușescu höll sitt sista tal, innan han flydde och tillsammans med hustrun avrättades.

Alice Teodorescu och jag har också fler likheter, till exempel i det att vi från att starta med noll kunskaper i svenska snabbt blev mycket duktiga i skolan, inte minst i svenska.

Men någonstans här tar också likheterna slut. Alice Teodorescu har nämligen i sin egen framgång sin blinda fläck. Hon förstår uppenbarligen inte att många andra varken har den förmåga eller den tävlingsinstinkt hon själv har, begriper inte att vi är olika funtade vad gäller begåvning, ork, motivation och på grund av social bakgrund.

Alice Teodorescu verkar inte heller begripa, att en del av hennes åsikter säkert speglar erfarenheter och trauman i hennes eget liv – någonstans finns det en brygga mellan föräldrarnas skilsmässa och inställningen att aldrig i helvete ska en ensamstående få adoptera något barn.

När det gäller skivvalet i Alice Teodorescus sommarprogram gillade jag inte allt, till exempel Pet Shop Boys och Eva Cassidy (”Over the Rainbow” igen). Men hon spelade faktiskt en rad favoriter: Simon & Garfunkel (”The Boxer”), Adolf Fredriks musikklasser (”En vänlig grönskas ljusa dräkt”), Elton John, Enya och hela två Leonard Cohen (”Take This Waltz” och ”Anthem”).