Sommar i P1 med Nina Hemmingsson

Nina Hemmingsson är född i Uppsala, men det faktum att jag aldrig har mött henne i det som också är min hemstad har sannolikt mer att göra med att hon är så mycket yngre än jag; hon är född 1971 – dessutom är Uppsala en stor stad. Däremot är hon välbekant för mig i sin egenskap av serietecknare, dessutom med en teknik som är väldigt speciell när det gäller att avbilda sina figurers ögon. Av bland annat hennes sätt att skildra tjejer och deras liv kan man sluta sig till att hon står till vänster.

I sitt Sommar-program i dag berättade Nina Hemmingsson om sexuella trakasserier, som kulmen våldsbesiktning av brösten, hon liksom andra jämnåriga tjejer utsattes för av jämnåriga killar i skolan. Tillsammans med andra tjejer som drabbades gjorde hon uppror: Tjejerna började föra bok över varje trakasseri de utsattes för av killarna och läste sen upp listan för lärarna och föräldrarna. Det här fick faktiskt effekt.

Om nu någon av detta drar den förhastade slutsatsen, att Hemmingsson är en feministisk häxa som dessutom ser ut därefter, tar han grundligt fel. Och när långt senare en son hanterar sitt plågsamma liv i skolan genom att där rita våldsamma teckningar, tar hon parti för honom mot lärarna, som förbjuder det här fastän teckningarna måste ses som symtom på underliggande problem i skolmiljön.

Den egna kroppens och personens omvandling under vägen in i tonåren skildrar hon också på andra sätt än genom pojkarnas trakasserier. Mensen finns där som en självklar ingrediens. Och hon beskriver utan hämningar hur det var att upptäcka vilken njutning onani kunde ge.

Men i den här berättelsen är hon fortfarande främst del av en tjejgemenskap, manifesterad av bland annat skivlyssnande och kult av de manliga bandmedlemmarna.

Först långt senare i livet – faktiskt långt fram i livet – går det upp för henne, att kvinnor kan älska andra kvinnor – ett exempel är hennes egen mor, som skilde sig från hennes far. Modern tillägnar hon den avslutande låten i programmet, ”Hello Mary Lou”.

Framför allt när det gäller Nina Hemmingssons musikval inser jag, att vi tillhör olika generationer. Förvisso spelar hon också ett och annat som jag är förtrogen med (Nina Hagen, Liza Minnelli, Bonnie Tyler), och fastän Black Sabbath och Kiss är kända även för mig, finns det rätt mycket i hennes låtlista som är nytt för mig. Men det sistnämnda är inte liktydigt med att jag tycker, att det låter jävligt.