Estland får ny utrikesminister

Estlands utrikesminister Keit Pentus-Rosimannus har tvingats eller känt sig tvingad att avgå. Hennes period på utrikesministerposten blev relativt kort, startade den 17 november 2014 – dess förinnan hade hon varit kulturminister. Politiskt hör hon hemma i det nyliberalt orienterade Reformierakond (Reformpartiet).

Orsaken till avgången är inte att hon skulle ha gjort något galet i rollen som minister. Men hon har drabbats av nedsvärtning på grund av något slags inblandning i faderns affärsverksamhet, som ändade i en svår konkurs. Om hennes inblandning rör sig om att hon själv är inblandad i klandervärda transaktioner eller, vilket hon hävdar, bara har försökt hjälpa sin pappa, kommer den fortsatta rättsliga prövningen att ge svar på.

Enligt koalitionsöverenskommelsen mellan Reformpartiet, Socialdemokraterna, Sotsiaaldemokraatlik Erakond, och Förbundet Fäderneslandet och Res Publika, Isamaa ja Res Publika Liit, ska utrikesministerposten tillsättas av Reformpartiet, och den här processen har nu hunnit så långt, att man kan utgå från att den person premiärminister Taavi Rõivas har föreslagit och styrelsen i Reformpartiet har godkänt kommer att få uppdraget.

Den nya utrikesministern, således också från Reformpartiet, heter Marina Kaljurand. Hon har redan framträtt inför media och då betonat, att hon kommer att ha samma kurs som sin företrädare. Bland annat har hon sagt, att hon kommer att fortsätta stödet till Ukraina och stå emot den ökande press från Rysslands sida man upplever också i Estland.

Hennes eget efternamn – fritt översatt Bergstrand – är purestniskt och kommer från den man hon är gift med, men hennes familjebakgrund och rötter är intressanta. Hon föddes i Tallinn 1962 som Marina Rajevskaja, och hennes föräldrar var ryss respektive lett.

Den nya utrikesministern har en gedigen diplomatisk bakgrund som ambassadör i Israel, Ryssland och Kazakstan, USA och Canada.

Sommar i P1 med Marianne Mörck

Marianne Mörck öppnade sitt Sommar-program i dag mycket starkt, dels genom att för lyssnarna presentera sig som receptionisten Ebba i TV-serien om kommissarie Wallander, dels genom att spela en av de riktigt stora sommarlåtarna, ”In the Summertime” med Mungo Jerry, en låt jag själv sommaren 1970 fick höra om och om igen, eftersom ett barn i familjen plus ett gästbarn spelade den om och om igen på en batterigrammofon, placerad på bergknallen utanför sovrumsfönstret. (Och bland alla sommarhits är den faktiskt enastående stark.)

Jag vet inte om Marianne Mörck för evigt blev präglad av sin bakgrund som fosterbarn, men jag fick intrycket, att hon försökte hålla armlängds avstånd till de svåra sakerna i livet. I vart fall blev också historierna om till exempel en nära släktings bortgång i USA och hemfärd i form av aska ganska anekdotiska.

Den här tonen upprätthöll hon från början, till exempel i berättelsen om hur hon iförd strandklänning mottog medalj ur konungens hand och om hur hon av Birgit Nilsson fick rådet att medan hon sångtränade hålla en enkrona mellan stjärthalvorna – Marianne Mörck fick dock för egen del lov att använda sig av en femkrona.

Kul, men jag hade nog väntat mig mer av känsloskiftningar i skildringen av ett liv som hennes.

Hennes musikval gör mig ännu mer konfunderad, inte bara för att en operasångerska från ”sitt” område väljer att spela bara lite ur ”Madame Butterfly” respektive ”Turandot”. ”Bamboleo” med Gypsy Kings går väl an, så också A-ha, men ”Personal Jesus” med Depeche Mode och Ozzy Osbourne verkar här mest vara ljudillustrationer, och det blir nästan outhärdligt att få höra Carola i ”Jag har hört om en stad ovan molnen” och Eva Cassidy i ”Over the Rainbow”.