”Du är för gammal, farmor. Du kan gå sönder.”

Uppmärksamma läsare har kanske noterat, att min recension av Marit Paulsens ”Sommar” publicerades, när klockan var nästan tre på natten.

Normalt brukar jag lyssna på Sommar när det direktsänds i P1, men det kunde jag inte i går. Då lyssnade jag på programmet på nätet, fram mot midnatt när jag hade kommit tillbaka till Öregrund efter att ha varit på födelsedagskalas i Rinkeby. Vi åkte buss till och tillbaka från Uppsala, men sen blev det också bilresa till och tillbaka från Rinkeby; vi fick skjuts av Bengt och Inger. Bengt är morfar till dem vi skulle fira, Birgitta deras mormor. Vi var alltså hembjudna till deras gemensamma barn från ett ungdomsäktenskap, Anna, men de som fyllde år – med en dags mellanrum – var två av Annas döttrar, Sara och Amanda.

Morfar (jag är en låtsasmorfar) och mormor gratulerade med pengar för fri användning.

Med på festen var också Annas yngsta dotter, Ella, och flickornas far, Kaj, som Anna sedan länge är skild från. Med på det här födelsedagskalaset var vidare tre kompisar till födelsedagsbarnen, en flick- respektive pojkvän och så en gammal tjejkompis till Amanda från deras tid i gymnasiet, vidare Annas kusin Anna-Karin och så vår Matti med sin Karin och döttrarna Ella (nej, det är ingen felskrivning) och Sofia. Till det här kommer en hund och fyra katter.

Sofia har lärt sig gå nu i sommar, men hon höll sig helst till mammas eller pappas famn.

Hennes syster Ella är mycket mer kaxig och företagsam, känner ju också sen tidigare igen flera av oss vuxna som var där. Hon lekte ganska vilt med ungdomarna som var där: kastade bland annat soffkuddar och ett leksaksdjur på dem. När det vid ett tillfälle var nära att hon skulle krossa en kaffekopp på bordet vid vilket ungdomarna satt, försökte Birgitta hejda henne genom att föreslå, att lilla Ella i ställe skulle slänga saker på henne. Men Ella avböjde:

– Du är för gammal, farmor. Du kan gå sönder.

Kalaset, med nygrillade hamburgare med pommes frites och andra tillbehör och sen kaffe och tårta (i mitt fall sockerfri glass), blev mycket lyckat, och sen åkte de gamle hem.

I veckan får vi på nytt träffa Matti, Karin och deras små döttrar. Då kommer de på ett flerdagarsbesök hos oss i Öregrund, som ju också är Mattis barndoms sommarland. Fast nu ska trädgårdens grönska och blomsterprakt i stället omfamna hans barn, våra barnbarn.

Sommar i P1 med Marit Paulsen

En gång i världen kände jag Marit Paulsen, inte nära men ändå hyggligt väl: Jag umgicks mycket med tidens kulturarbetare, organiserade också många av dem i KSF, Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening. Bland dem jag då och då träffade, bland annat på tåget mot Dalarna (jag åkte ofta med det hem till Uppsala, när jag jobbade på Socialdemokratiska partistyrelsen), fanns Marit Paulsen. Och till den socialdemokratiska partikongressen i Göteborg inbjöd jag Marit Paulsen och några andra kulturarbetare att inför kongressen hålla var sin kort plädering i ett fritt valt ämne. Paulsen höll då ett brandtal för EU-anslutning.

Sen bytte hon som bekant parti, var i två omgångar EU-parlamentariker för Folkpartiet.

Hon berättade i och för sig hur hon, under sin tid på Brunnsvik, trakasserades av det tidiga sjuttiotalets revolutionära vänster – hon kallades ”högerspöke” fastän hon hade sju års erfarenhet av att jobba i valsverket i Smedjebacken med påföljden att ryggen var slut, men hon hade då ingen som helst tanke på att byta parti. Partibytet kom ett par decennier senare, fast vad det berodde på berättade hon inte i söndagens ”Sommar”.

Det hon berättade i sitt sommarprogram om hormoslyrförbudet 1977, bland annat att hon och Solveig Ternström lyckades ta sig in på ett folkpartistiskt regeringssammanträde (det måste i så fall ha varit på senhösten) och plädera för förbud är hur som helst en kul historia.

Nå, minns jag inte alldeles galet, hade hon och hennes man, Sture, en dotter som var aktiv i Folkpartiets Ungdomsförbund, numera LUF, och det var hon som övertygade morsan om att i stället satsa på Folkpartiet. Fast just det här berättade hon inte i Sommar.

Hennes Sommar hade en ganska ödmjuk ton – bland annat bekände hon, att hon är ganska debatträdd i andra ämnen än de hon behärskar och själv brinner för, sådant som att bevara biologisk mångfald. Och bakom det senare fanns egna erfarenheter, också av ekologisk odling.

I EU-frågor uppträdde hon dock som stridis (”Jag är EU-fantast”) – här förenklade hon i stället, jämställde till exempel Storbritanniens Brexit med högernationalistiska (och värre) partiers framgångar i en rad europeiska länder och överdrev den frihet och det svängrum dagens EU ger medlemsländerna.

Samtidigt fanns där en sorts hälsosam självdistans i detta, som hon deklarerade, hennes sista offentliga framträdande: ”Jag är kanske inte politiker.”

För min del hade jag önskat att hon, ännu mer än som skedde, hade ägnat sig åt sin egen personhistoria, särskilt hennes norska barndom. Hon berättade, fast relativt kort, om att mamman var ihop med en tysk soldat och att en bror och en syster aktivt arbetade för nazismen. Hon berättade dock om när mamman kom och hälsade på i Sverige, när Marit hade slagit igenom som författare och då också kom att träffa Sture, som Marit just hade blivit ihop med. Sture, som hon hade träffat på Brunnsvik, berättade då glatt om sitt i moderns ögon alltför enkla värv, och modern utbrast i riktning mot Marit: Varför skulle du skiljas, om du inte hade något bättre på gång?

Den musik Marit Paulsen spelade knöt i gammal hederlig Sommar-stil an till det hon talade om, och då tänker jag inte bara på den så kallade ”Europahymnen” och Jan Hammarlunds ”Jag vill leva i Europa” – den senares syn på Europa är för övrigt mer nyanserad än Paulsens.

Bland de artister hon spelade fanns Kalle Moraeus med ”Koppången”, Bob Dylan med ”Blowin’ In the Wind”, Arja Saijonmaa med ”Jag vill tacka livet”, Olle Adolphson med ”Det gåtfulla folket”, Thorstein Bergman med Dan Anderssons ”Omkring tiggarn från Luossa”, ”Solveigs sang” ur ”Peer Gynt” av Edvard Grieg, romans ur Lars-Erik Larssons ”Pastoralsvit” och Tove Janssons och Erna Tauros vemodiga ”Höstvisa” med Cumulus.

Sommar i P1 med Markus Krunegård

Markus Krunegård är en skivartist som jag främst har lärt känna genom att Anders Eldeman då och då spelar honom i ”Melodikrysset”. Men Krunegård har aldrig, trots att han har gjort en rad skivor, först bland annat med egna gruppen Laakso, sedan sju soloalbum, och dessutom har samarbetat med bland andra Mauro Scocco och Lars Winnerbäck, riktigt fångat just mitt intresse. Det gjorde inte heller den egna låt han valde att spela i dagens ”Sommar”, ”Askan är den bästa jorden” – dock tyckte jag det var intressant att få höra ”Juusk”. Av det han i övrigt spelade föll mig egentligen bara ”Miljoona Ruusua” med Katri Helena på läppen. Och lite kul var det också att få höra ABBAs ”Waterloo” på finska med Ami Aspelund.

Det här lite finskpräglade låtvalet leder över till att Krunegård till hälften har finska rötter – och eftersom jag kan en del finska kan jag vidimera, att det han i sitt sommarprogram yttrade på finska lät äkta, inte inövat. Hans mamma kom nämligen från Tornedalen. Pappan däremot kom från en prästsläkt i Skåne.

När han började skolan – familjen bodde i Norrköping – fick han faktiskt under de tidiga skolåren gå i finskspråkig klass. Det här var inte helt komplikationsfritt, eftersom större delen av skolan var svenskspråkig. I sitt Sommar berättade han, att han vid ett tillfälle utmanades av Cheva, en femteklassare: ”Joika då, finnjävel!” Men Markus’ mamma hade peppat honom inför den här sortens utmaningar: ”Om nån säjer finnjävel, ska du slå.” Så det gjorde Markus, med full effekt: Han knäade sin antagonist på pungen, så att denne knäade och grät.

Så här långt tycker jag att Krunegårds ”Sommar” var intressant. Men sen hoppade han lite för mycket från ämne till ämne, och skildringen av hans eget liv blev ganska hoppig den också – varför han hoppade av arkitekturstudierna för att i stället under en period arbeta med handikappade framgick till exempel inte. Enskilda bekännelser, som att han har kräkts inför scenframträdanden och varit tvungen att dämpa sin ångest med öl, är i och för sig intressanta, men flera av de vittnesbörd han gör om sig själv saknar djup. Dock, åter igen: ett och annat, som solosången på finska – vi får höra lite av den – vid en älskad kvinnlig anförvants begravning kändes äkta och berörande.

Melodikrysset nummer 28 2016

Jag steg upp redan sju i morse och fick tid både till en bra frukost och till att läsa två av våra tre morgontidningar. Tidningarnas förstasidor domineras i dag förstås av den avskyvärda massakern, även på många barn, i Frankrike. Och inte nog med det: i morgonnyheterna berättades det om försöket till militärkupp i Turkiet.

Men lördagsmorgnarna har också sitt givna inslag, Melodikrysset.

Veckans kryss hörde inte till de svåraste, men även om jag känner till Roy Orbison, hade jag inte tidigare hört hans ”In Dreams”, den som skulle ge oss kryssordet dröm ”i ental” som Anders Eldeman gav oss som vägledning.

Och Beyoncé (Knowles) förekommer ju relativt ofta i krysset, så det var heller inte särskilt svårt att komma på att det var hon som sjöng ”Sorry”.

Jag får väl också bekänna, att jag inte hör till Måns Zelmerlöws fans, men jag lyckades ändå lista ut, att det var han som sjöng ”Fire In the Rain”.

Håkan Hellström har jag ingenting emot – men jag hade tidigare inte hört honom sjunga ”Din tid kommer”.

När man hör musikalmelodier i Melodikrysset, brukar de ganska ofta vara skrivna av Andrew Lloyd Webber, och här passade det dubbla efternamnet helt uppenbart in. Det vi hörde här var ”Kärleken förändrar allt”/”Love Changes Everything” ur ”Aspects of Love”.

Men jag är hyggligt förtrogen också med operarepertoaren. I dag hörde vi musik ur Giacomo Puccinis ”La Bohème” (1896), med Anna Netrebko och Rolando Villazon som sångare.

TV-serier är ofta svåra för mig, därför att jag sällan ser sådana, men den signaturmelodi som spelades i dag kände jag igen från brittiska ”Vi möts igen” (”We’ll Meet Again”) från tidigt 1980-tal.

Kenneth and the knutters är inte någon grupp jag brukar lyssna på, men deras förvanskade textversion hade som förlaga Hasse Kvinnaböske Anderssons ”Änglahund”, den där han sjunger ”Får man ta hunden med sig in i himlen?” och som skulle ge oss ordet hund.

Till det lättaste i dag hörde att förknippa ”Bara få va mig själv” med Laleh (Pourkarim).

Och äldre barnvisor kan jag också; Alice Tegnérs har jag själv på skiva. Så det är klart att titeln och inledningsraden ”Vart ska du gå min lilla flicka?” genast dyker upp, så fort jag hör melodin.

Samma förhållande har jag till Evert Taubes visor – texten till alla de viktigast går förresten att hitta ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

I dag fick vi höra två visor, signerade Taube.

Vi fick på dragspel höra ”Dansen på Sunnanö”, den som börjar ”Det går en dans på Sunnanö”.

Och så avslutade Anders Eldeman med en taubevisa som vara ganska lätt att känna igen, ”Vals i gökottan”. Hans fråga, om ett väderstreck som förekommer i texten, var klurigare, eftersom samtliga väderstreck förekommer i texten. Men det väderstreck som går in på anvisad plats i krysset är öster, och mycket riktigt förekommer också en östergök i vistexten.

Sommar i P1 med Sakine Madon

Sakine Madone, för mig känd mest som hårt slående debattör i Expressen, i år politisk redaktör på Vestmanlands Läns Tidning, gav i sitt Sommar-program i dag uttryck för sina politiska åsikter, men ändå förblir hennes val av politisk ideologi och politiskt parti – hon har en bakgrund i Liberala ungdomsförbundets styrelse – lite av en gåta.

Hennes föräldrar var i Turkiet vänsteraktivister och tvingades under förföljelsevågen där, riktad mot vänstern och mot fackligt aktiva men också mot kurder och andra nationella minoriteter, i landsflykt, och med då var också den femåriga dottern Sakine. De här flyktingarna hamnade i Sverige under palmeepoken, och Sakine Madon berättade i Sommar, att hennes far redan hemma i Turkiet hade uttryckt beundran för Olof Palme. Fast jag tror mig någonstans ha läst att den här fadern egentligen stod längre till vänster, var kommunist.

Jag vet inte om det här bidrog till att hon själv inte blev socialdemokrat och i stället gjorde det för mig helt obegripliga valet Folkpartiet; jag, med egen flyktingbakgrund och med mina i vissa frågor likartade åsikter, blev ganska självklart socialdemokrat (och i mitt fall följde hela min estniska familj mig sen i spåren). Och fastän jag är socialdemokrat, delar jag många av Madons frihetliga åsikter, till exempel rätten att häda, och hennes kritik av media för att de alltför ofta är rädda för att tala klarspråk, när brott här i landet visar sig vara begångna av människor av utländsk härkomst. Jag har personligen aldrig träffat Lars Vilks men jag vill, liksom Madon, principiellt försvara hans rätt att häda så väl Mohammed som (visar det sig) Jesus. Vidare: Madon är feminist och jag själv en av socialdemokratins tidiga förkämpar för jämställdhet.

Men något fattas ändå hos Madon, och jag tror att detta något är grundinsikten, att vårt livs materiella sida och vår klassbakgrund är den allra viktigaste grunden för vårt val av politisk hållning.

Musikaliskt började Sakine Madone sympatiskt med en låt på turkiska och en på kurdiska.

Men sen blev det hårdrock, bland annat tre låtar med Slayer. Och även om till exempel ”Dancing In the Moonlight” med Thin Lizzy säkert kan möta gillande också hos andra än hårdrocksfansen, tror jag nog, att det här sammantaget blev lite för mycket för ganska stora grupper av radiolyssnare.

Sommar i P1 med Elisabeth Tarras-Wahlberg

Eftersom jag är gift med Birgitta Dahl, också var det på den tiden då hon var Riksdagens talman, har jag vid ett antal tillfällen träffat kungafamiljen, då främst kungen, drottningen och kronprinsessan Victoria. Under de där åren träffade jag förstås också Elisabeth Tarras-Wahlberg liksom flera andra med funktioner knutna till hovet, men i motsats till en del av de andra fallen fick jag egentligen inte någon personlig kontakt. Vilket senare kanske var lika bra – när jag i dag lyssnade på hennes Sommar-program, hittade jag just ingenting där, som kunde ha utgjort en gemensam nämnare. Att hon i likhet med mig lyckades väl i skolan, betyder inte att vi för den skull har särskilt mycket gemensamt. Till exempel flydde hon det 1968 radikaliserade universitetslivet i Sverige och valde i stället, med hjälp av ett stipendium som sen förlängdes, att plugga vid Mount Holyoke College i Massachusetts. Fast även dit nådde ju tidens radikala våg: Afroamerikanska studenter gjorde aktioner, och många av tjejerna – det här var ett lärosäte endast för kvinnor – tog emot nattliga besök av sina pojkvänner.

Hon nämner sina två döttrar men berättar inte särskilt mycket om deras far, Björn Tarras-Wahlberg, som hon var gift med 1974-2003. Där kan det ju finnas sår som hon inte vill visa upp inför allmänheten, och det har jag förståelse för. Men mot bakgrund av det hon berättade om sin universitetstid i USA och mot bakgrund av historien om gymnasistbalen då hon inte bjöds upp en enda gång, kunde det ju ha varit kul om hon hade berättat åtminstone något om hur hon sen hittade sin man eller han henne.

Samma återhållsamhet präglar hennes berättelse om hovet, som hon tjänade i hela 32 år, nästan halva sitt liv i lite olika funktioner – hon var bara 26 år, när hon fick sitt första uppdrag av Jan Mårtensson. Om kungen och drottningen berättar hon egentligen inte särskilt mycket; lite mer värme bestås Victoria, som hon för övrigt hyllade på kronprinsessans födelsedag, som råkar infalla just i dag. Missförstå mig nu inte. Självfallet hade heller inte jag väntat mig att Elisabeth Tarras-Wahlberg plötsligt skulle avslöja hovets mörkaste hemligheter (om det nu finns några). Men när man nu under så lång tid har kommit kungafamiljen så nära, måste det ju rimligen finnas en del dråpliga eller roande situationer att delge lyssnarna. I stället mal hon trivia om statsbesök.

Och då hjälper det inte att hon aldrig så mycket säger sig ha arbetat för saklighet i publicistiken kring kungligheterna. Sommar är ingen kommuniké från hovet.

En sak skiljer sig en smula från det övriga i dagens sommarprogram. Till det hon har åtagit sig efter det att hon lämnade tjänsten vid hovet hör att hon under ett år var rådgivare i protokollfrågor åt förre emiren i Qatar, Sheikh Hamad. Men trots bil med chaufför och en del andra förmåner trivdes hon aldrig där. Hon plågades både av hettan och av åsynen av gästarbetarna från Bangladesh och Pakistan, och så längtade hon hem.

En sak som intresserar mig personligen och som jag faktiskt inte visste om henne var att hennes pappa, med efternamnet Von Engelhardt, var balttysk från Estland och tog sin tillflykt till Finland, varifrån han och hennes mamma sen fortsatte till Sverige.

Mot slutet av programmet får vi också veta, att hon numera har hittat en ny man, Tom Hedelius. Här utstrålar hon lycka, men något substantiellt får man inte veta om honom heller.

Hennes musikval är ibland begriplig, som när hon på kronprinsessan Victorias födelsedag spelar ”Happy Birthday” med Stevie Wonder. ABBAs ”Dancing Queen” var väl heller inte så tokig i samband med kungens och Silvias bröllop. Men trots att det finns såna här bryggor och anknytningar, känns ofta valet av låtar och artister (Frank Sinatra, Ulf Lundell, Sven-Bertil Taube, Katie Melua, Lady Gaga, en snutt Jean Sibelius, Aretha Franklin, John Lennon, Lill Lindfors) inte som ett uttryck för en samlad och begriplig musiksmak.

Sommar i P1 med Maj Sjöwall

I deckarhyllan i sommarhuset har jag samtliga tio delar av Maj Sjöwalls och Per Wahlöös serie om Martin Beck och de andra, med samlingsrubriken ”Roman om ett brott”. Den här serien, som förenade spänning och realism med politisk radikalism, innebar en förnyelse av polisdeckargenren, också i internationell jämförelse.

De vid det här laget oerhört många Beck-filmatiseringar, som regelbundet kan ses i TV (och ses även av mig), kan ibland vara hyggligt spännande, men de agerande i dem har blivit mycket mer stereotypa, poliserna delvis andra än i böckerna, och samhällskritiken kan (när den alls förekommer) ibland – som i den film jag såg här om kvällen – sakna verklighetsbakgrund.

Flera av de långfilmsversioner som gjordes av Sjöwalls och Wahlöös bokoriginal blev lysande. Jag kan som exempel nämna Bo Widerbergs ”Mannen på taket” med Carl-Gustaf Lindstedt som Martin Beck, med Sjöwalls och Wahlöös ”Den vedervärdige mannen från Säffle” (1971) som förlaga.

Jag har också läst flera av de romaner Per Wahlöö skrev innan han började skriva Beck-deckare tillsammans med Maj Sjöwall – några av hans egna böcker är roliga och/eller spännande – och jag vet att han också som journalist ägde talang och hade radikala åsikter. Men fortfarande tycker jag, även efter hennes Sommar-program i dag, att Maj Sjöwalls roll i tillkomsten av ”Roman om ett brott” känns oklar. Maj Sjöwall berättar i och för sig sådant som hur man hittade en förlaga till Gunvald Larsson, och jag gillar slump och anekdoter – men som ständigt skrivande människa vet jag också, att det inte brukar bli lättare att få till en bra text, om fler än man själv är inblandade.

Maj Sjöwall berättar i och för sig om att de träffades, därför att hon jobbade på förlag, sökte översättare och då hittade Per Wahlöö. Hon var ensamstående med barn och han gift (just då med ytterligare ett barn på väg), men utan att det verkade slå gnistor om dem tillsammans – det berättade hon inget om i alla fall – blev de ändå ett par och flyttade ihop, fick också barn tillsammans. Senare flyttade de till Malmö, där för övrigt ”Polis, polis, potatismos” utspelar sig.

1975 begravdes Per Wahlöö i Malmö, detta efter en operation i bukspottkörteln. – dess förinnan hade han under ett par år bott i Spanien. Men varken om detta eller om deras liv tillsammans berättar Maj Sjöwall egentligen särskilt mycket, konstaterar däremot att hon senare har bosatt sig på Ven. Kanske finner hon det här för smärtsamt? Men det kan naturligtvis också ha att göra med att hon nu vid 80 års ålder vill lyfta fram annat.

Till det här andra hör hennes egen familjebakgrund, gediget borgerlig antar jag, eftersom hennes pappa var hotelldirektör (på hotell Gillet), dessutom reservofficer i flottan. Framför allt berättar hon målande och livfullt om det i dag delvis försvunna Stockholm hon växte upp i, under den tid då man där fortfarande kunde höra flyglarm – när det kom såna, fick man gå ner i skyddsrum. Hon berättade minnen från ett nu rivet Klara, om kojbyggen i Kungsan, om hur hon vid sex års ålder ensam åkte i väg med Djurgårdsfärjan, konstaterar också att ingen hon kände på den tiden hade allergi.

Ett par lätt anekdotiska minnen hinner hon också med, fast då från långt senare i livet.

Ett handlar om ett besök i New York, då hon hejdades av polis, som skulle släppa fram en bilkortege, med president Lyndon Johnson i den flottaste bilen. Hon vinkade till Johnson, som dock inte svarade. Men sen, när han och hans bilkortege var på väg åt andra hållet, vinkade hon igen, och han vinkade tillbaka.

Och så berättade hon, att hon under sin skoltid var klasskompis och kompis med Lasse Werner (inte den forne vänsterledaren utan jazzmusikern). En gång längre fram i livet, när de hade återupptagit kontakten, kom de att prata om Frank Sinatra, som Lasse gillade, och då föreslog hon, att de skulle ringa honom. Sagt och gjort. Hon lyckades hitta ett användbart nummer att starta med, vilket ledde till att hon så småningom fick hans privata hemnummer, men där upplyste en son henne om att farsan befann sig i en helt annan stad, men hon fick numret även dit. Och värden som tog samtalet hämtade Sinatra, som talade först med henne och sen med Lasse Werner!

Av Lasse Werner får vi höra en låt med anknytning till Vilgot Sjömans film ”Lyckliga skitar”. Det blir ganska mycket svensk visa och svensk jazz: (Torgny Björk och Nannie Porres förekommer båda två gånger, och så får vi höra Olle Adolphson och Tommy Körberg. Och jag gillade mycket Anders Birgersons ”Flicka från Backafall”, med dess ursnygga komp.

Danmark: Dansk Folkeparti-väljarna föredrar borgerliga Venstre, inte Socialdemokratiet

Danska Socialdemokratiet har ju lagt sig på en mycket restriktiv kurs i invandrings- och flyktingpolitiken, men det har inte gjort partiet mer attraktivt för dem som röstar på Dansk Folkeparti.

Wilke har i en undersökning för Jyllands-Posten – undersökningen omfattar 1.061 väljare som skulle rösta på DF om det vore val i morgon – frågat DF-väljarna, vilket parti de skulle rösta på, om det inte vore möjligt att rösta på Dansk Folkeparti, och bara 9 procent svarar då Socialdemokratiet, medan hela 34 procent svarar Venstre.

Undersökningen visar också, att bara 9 procent av DF-väljarna är nöjda med Socialdemokratiets stramare kurs i invandrings- och flyktingpolitiken, medan hela 43 procent av dessa tycker att Venstre har en bra kurs på det här området.

Det här är intressant också mot bakgrund av att väljaröverströmningen från S till DF vid det senaste valet, 2015, var den största någonsin: Cirka 36.000 väljare, som röstade (S) 2011, gick då över till Dansk Folkeparti.

Till och med Dansk Folkepartis vice ordförande, Søren Espersen, är överraskad över att bara 9 procent av SF-väljarna ser Socialdemokratiet som sitt andraval. För tio år sen var Socialdemokratiet det dominerande andravalet för dem som röstade på DF, och på den tiden var det invandrings- och flyktingpolitiken, som fick dem att byta parti.

Den inte uttalade slutsatsen måste då vara, att det också finns andra element i det populistiska Dansk Folkepartis politik, som lockar före detta (S)-väljare.

Sommar i P1 med Emil Jensen

Jag har sett och hört Emil Jensen live på scen två gånger, i båda fallen på Reginateatern i Uppsala, i det ena fallet med ett eget helaftonsprogram, i det andra i ett blandprogram med några av teaterns mest uppskattade artister. Den scenshow jag såg var en blandning av teater (samhällskritisk komik), poetry slam, politik med ställningstaganden från en man med hjärtat till vänster, sång till komp och lite annat. Jag gillade det verkligen och sa det till honom själv, när jag efteråt köpte några CD av honom och fick dem signerade. Det här ledde till ett litet samtal, och jag fick själv berätta vem jag var – men det här betyder för den skulle inte, att vi blev bekanta eller kan sägas känna varann.

Någon anknytning till Uppsala har han inte. Han bor numera i Stockholm, men som de som hörde honom i dagens Sommar säkert förstod av hans idiom, har han sina rötter i Skåne, mest i Malmö.

Till det Emil Jensen berättade om, mot slutet av sitt sommarprogram, fanns den cykelturné han 2007 genomförde genom Sverige med sin gitarr på ryggen.

Sina politiska åsikter gav han uttryck för bland annat i avsnittet om sitt sydfrikaengagemang. Fast redan i programmets inledning markerade han också, att allt inte alls var bättre förr – vi var nog snarare dummare förr, åtminstone i meningen att det fanns en massa saker som vi då ännu inte visste.

Sig själv berättade han också lite om, typiskt nog med hjälp av en historia om hur hans syrra, i skolan ansedd som en styv tecknare, vid två tillfällen fick kritik för porträtt av brodern, som hon hade porträtterat med rynka i pannan, med långt avstånd mellan munnen och näsan och så ett grönt och ett blått öga – vilket dock Emil själv nu intygade var på pricken rätt.

Under sommarprogrammets gång skrattar jag högt flera gånger, men det är svårt att referera de här avsnitten – de lever på att framföras live, och han har liveartistens förmåga att locka fram ett uppskattande skratt just i stunden.

Men som en svart tråd genom det här programmet löper också berättelsen om Emil Jensens egen familj.

Bland annat berättar han, mycket öppenhjärtigt men helt utan fördömande, att hans mamma, psykolog till yrket, länge hade problem med spriten, men att hon sen själv lyckades bryta det här beroendet genom att lika maniskt ägna sig åt andra tvångsmässiga vanor, till slut att dricka kopiösa mängder vatten.

Sig själv liknar han vid mellanbocken Bruse, den som klarade sig genom att upprepa den första bockens svar och sen överlät åt den tredje att ta fighten – han har alltså inte någon heroisk självbild.

När han var liten, såg han den lite äldre syrran, Anna, som sin ledstjärna, såg till och med sig själv som en duktig tjej, detta fastän han varken var tjej eller duktig. Hon var inte bara hans förebild utan ställde också upp för honom ganska långt fram i livet.

Men det här fick ett tragiskt slut, inte för att syrran inte längre ville utan för att hon började må dåligt och detta visade sig bero på att hon hade fått malignt melanom.

Till det sorgligaste i det här sommarprogrammet hör när farsan ringer och gör klart att de nu måste åka till Anna på sjukhuset, rättare sagt på dödsbädden.

Och sedan sammanfattar Emil på sitt mycket speciella sätt: ”När solen gick upp 3 maj, var det plötsligt årets första sommardag.”

Man kan börja gråta för mindre.

Också Emil Jensens musikval präglades av att han är ett proffs.

Ska jag lyfta fram några enskilda artister/grupper och låtar, vill jag främst nämna den inledande ”Close To Me” med The Cure, ”There’s An End” med Holly Golightly och ”Nobody Knos You When You’re Down And Out” med Bessie Smith.

Men jag gillar också Edda Magnason, som han tidigare har gjort program tillsammans med, Esbjörn Svensson, Björk, Stina Nordenstam och Fleetwood Mac.

Sommar i P1 med Anders Kompass

När Birgitta och jag var på utdelningen av Olof Palme-priset och slog oss ner i Riksdagens andrakammarsal för att ta del av prisceremonin, satte sig snart en inte helt okänd man lite framför oss och till höger om gången vi satt vid. Han såg sig omkring och kom, när han fick syn på Birgitta, fram till henne och hälsade hjärtligt. De hade träffats tidigare, men jag tror att det här främst handlade om själarnas sympati, om två engagerade och modiga människor med hjärtat till vänster.

Anders Kompass, den man jag talar om, har faktiskt en anknytning till Uppsala, från sina unga år då han gick på Fjellstedtska skolan. Det här var under några år under det tidiga sjuttiotalet, men vad jag minns träffades vi aldrig då. Sen fick han, 1975, ett tvåårigt utlandsstipendium och valde då att åka till Guatemala. Där, i den lilla indianbyn Pasac, verkade han som alfabetiserare bland människor som i flertalet fall inte ens kunde spanska, och han hjälpte också, eftersom han hade körkort, byborna med att frakta till exempel bananer till marknaden inne i stan. Det här projektet, finansierat av Frikyrkan hjälper (i dag Diakonia), gav gradvis önskad effekt: lyfte indianerna i byn ekonomiskt och ökade också deras utbildningsnivå, lärde dem läsa, några också att köra bil.

1982 anställdes han av Pierre Schori på UD som latinamerikaexpert på vilket följde en anställning i FN. Som FN-tjänsteman arbetade han med mänskliga rättigheter i Colombia, Mexiko och Guatemala.

Framför allt de insatser han gjorde i Colombia visade sig innebära risker för hans eget liv. Han envisades med att åka på inspektion till en by, där det hade skett en massaker, lyckades ta sig dit och lämnade sen en objektiv rapport om skuldbördan, vilket inte gillades av maktapparaten. Situationen blev så hotfull, att han begärde beskydd av Kofi Annan, och först när denne ställde upp, backade hans antagonister. Men han berättade om hur han och hans ledsagarinna på den kontroversiella inspektionsturen, Flaminia Minelli, sen, under en middag i ”fel” stadsdel, kände sig obehagligt uttittade och hotade. De här två gifte sig sedan, så en räcka av mörka händelser fick ett ljust slut.

Fast huvuddelen av sitt sommarprogram ägnade Anders Kompass förstås åt att berätta om hur han, också som FN-tjänsteman, förpassades ut i kylan.

Kompass var chef för fältavdelningen i det FN-kontor som var till för att skydda mänskliga rättigheter, och sommaren 2014 fick han en rapport om övergrepp, begångna av soldater i FN-tjänst, i Centralafrikanska republiken. Det rörde sig om sexuella övergrepp på barn i åldrarna mellan 8 och 15 år, internflyktingar placerade i läger.

Kompass hade även under sin tid i El Salvador sett FN-bilar, parkerade utanför bordeller, men de här övergreppen, riktade mot barn, är svåra att ens berätta om.

I FN-styrkan i Centralafrikanska republiken ingick också afrikaner, men den leddes av fransmän, så Kompass tog sig före att lämna över rapporten till Frankrike för åtgärd, och de franska myndigheterna protesterade inte utan gjorde också uppföljande egna undersökningar.

Då hände det märkliga: Sju månader senare uppmanades han av sin överordnade chef i FN att avgå och belades dessutom med munkavle.

Kompass överklagade förstås beslutet, och i och med det blev det – fastän han själv höll tyst – vida känt vad som hade hänt.

Nu utreddes den här historien av en fristående kanadensisk jurist, och hon gav Kompass uppbackning och upprättelse i alla avseenden. Vilket ledde till att han fick rätt att återgå till sin tjänst.

Men trots att den här historien fick mycket stor uppmärksamhet, hördes ingen från FNs ledning, till exempel Ban Ki-moon, av med något beklagande eller något ursäkt, och Anders Kompass’ slutsats är, att de som arbetar inom FN-organisationen lever i sin egen maktvärld, en som dessutom lever ett liv avskilt från den andra, skitiga världen. (Det senare är min egen formulering.)

Jag uppskattade också Anders Kompass’ val av musik, till exempel att han spelade så mycket musik från de länder och regioner han har verkat i. Det mesta av det här är inte känt för svensk publik, men åtminstone en latinamerikansk låt, Violeta Parras ”Gracias a la vida”, i dag dock med Mercedes Sosa, är känd även här, fast då mest på svenska (”Jag vill tacka livet”).

Också i andra fall valde Kompass att inte spela den allra vanligaste versionen: Hasses och Tages ”Ett glas öl” fick vi i dag höra med Freddie Wadling.

Och i ganska många fall, till exempel ”Don’t Give Up” med Peter Gabriel och Kate Bush och Monica Zetterlund i Mikael Wiehes ”Ska nya röster sjunga”, underströk musikvalet det Kompass just hade talat om.

Till det myckna hörvärda hörde också låtarna med Sting och Bruce Springsteen och inte minst Leonard Cohen (”Thunder Road”).

Som avslutning spelade han, med adress till hustrun, ”Lady In Red” med Chris De Burgh.