Sommar i P1 med Stina Stoor

Stina Stoor är född 1982 i Balåliden utanför Bjurholm i Nolaskog, gränslandet mellan Ångermanland och Västerbotten. Hon är själv av samesläkt och är ingift i den samiska släkten Stoor. Hon debuterade litterärt 2013 med novellsamlingen ”Ojuret”, och fick 2015 med sin andra (och hittills senaste) bok ”Bli som folk” ett rejält litterärt genombrott, också belönat med litterära pris.

Det här gör att jag, när jag i dag lyssnade på hennes sommarprogram, förstås väntade mig att få svar på hur det kommer sig att den här tjejen blev just författare. Men även om hennes ”Sommar” var intressant på många vis, tyckte jag inte, att jag fick något svar på den frågan. Mycket av det hon berättade gjorde mig snarare mer förbryllad.

Antydningar fanns där förstås. Som att hon kunde läsa och formulera sig redan när hon började på dagis. Och att dagisfröken gång på gång gav henne bakläxa därför att hon friserade verkligheten – fast kanske ändå inte, eftersom hon ritade sin betydligt äldre bror med bara en arm och han ju efter en hjärnblödning bara kunde använda ena armen.

Fast hon älskade den här brorsan, som skjutsade henne i bil, åtminstone fram till dess att hon fick konkurrens: han skaffade sig tjej.

Länge var också fadern hennes hjälte, även om han hade sina fläckar (som när han räddade en annan flicka i badet medan hon själv, spottande vatten, fick kravla sig upp själv). Längre fram slutade det med att han, den gamle, av maskinerna utkonkurrerade skogsarbetaren, blev inte bara förtidspensionerad utan också gradvis allt mer dement. Hon var hemma med honom, stickade bland annat kläder till babyn som var på väg och såg samtidigt tillsammans med farsan gamla svart-vita filmer på TV. Inför de här filmerna hade farsan svårt att hålla emotionerna i styr – han grät. Fast sen hamnade han, mer eller mindre onåbar, på en vårdinstitution, där han fortfarande slutförvaras.

Själv måste hon släppa taget om honom. Hon hade ju också barnets far att tänka på, och snart var baby nummer två på väg.

Bland det den här fortfarande mycket unga kvinnan berättade fanns också att hon, kanske för att hon var en så orolig själ, hade svårt att hålla sig till det ordnade och schemalagda livet i skolan. Så hon avslutade sin skolgång efter nian. Under högstadietiden hade hon skolkat mycket, men hon klarade sig ändå bra: Efter en rymningstur på två veckor lyckades hon ovanligt bra på ett SO-prov.

Under perioden hemma med babysarna började hon skriva, och på den vägen är det.

Hela den inledande raddan av skivor i Stina Stoors ”Sommar” är snabba, rytmiska, dansanta låtar. Kanske har detta att göra med att hon själv har varit ute och dansat, men det berättade hon inget om.

Men musiken i senare delen av programmet består av annat, sådant som ”Blue Skies” med Ella Fitzgerald, ”Bloody Mother-Fucking Asshole” med Martha Wainwright, ”Hounds of Love” med Kate Bush, ”Bury My Heart At Wounded Knee” med Buffy Sainte-Marie och ”I Wish I Knew How It Would Feel To Be Free” med Nina Simone. Alla de här skivartisterna finns också i min skivsamling.