Sommar i P1 med Sakine Madon

Sakine Madone, för mig känd mest som hårt slående debattör i Expressen, i år politisk redaktör på Vestmanlands Läns Tidning, gav i sitt Sommar-program i dag uttryck för sina politiska åsikter, men ändå förblir hennes val av politisk ideologi och politiskt parti – hon har en bakgrund i Liberala ungdomsförbundets styrelse – lite av en gåta.

Hennes föräldrar var i Turkiet vänsteraktivister och tvingades under förföljelsevågen där, riktad mot vänstern och mot fackligt aktiva men också mot kurder och andra nationella minoriteter, i landsflykt, och med då var också den femåriga dottern Sakine. De här flyktingarna hamnade i Sverige under palmeepoken, och Sakine Madon berättade i Sommar, att hennes far redan hemma i Turkiet hade uttryckt beundran för Olof Palme. Fast jag tror mig någonstans ha läst att den här fadern egentligen stod längre till vänster, var kommunist.

Jag vet inte om det här bidrog till att hon själv inte blev socialdemokrat och i stället gjorde det för mig helt obegripliga valet Folkpartiet; jag, med egen flyktingbakgrund och med mina i vissa frågor likartade åsikter, blev ganska självklart socialdemokrat (och i mitt fall följde hela min estniska familj mig sen i spåren). Och fastän jag är socialdemokrat, delar jag många av Madons frihetliga åsikter, till exempel rätten att häda, och hennes kritik av media för att de alltför ofta är rädda för att tala klarspråk, när brott här i landet visar sig vara begångna av människor av utländsk härkomst. Jag har personligen aldrig träffat Lars Vilks men jag vill, liksom Madon, principiellt försvara hans rätt att häda så väl Mohammed som (visar det sig) Jesus. Vidare: Madon är feminist och jag själv en av socialdemokratins tidiga förkämpar för jämställdhet.

Men något fattas ändå hos Madon, och jag tror att detta något är grundinsikten, att vårt livs materiella sida och vår klassbakgrund är den allra viktigaste grunden för vårt val av politisk hållning.

Musikaliskt började Sakine Madone sympatiskt med en låt på turkiska och en på kurdiska.

Men sen blev det hårdrock, bland annat tre låtar med Slayer. Och även om till exempel ”Dancing In the Moonlight” med Thin Lizzy säkert kan möta gillande också hos andra än hårdrocksfansen, tror jag nog, att det här sammantaget blev lite för mycket för ganska stora grupper av radiolyssnare.