Danmark: Venstre-regeringen har svagt stöd bland Dansk Folkepartis väljare

Wilke har för Jyllands-Posten gjort en ganska speciell undersökning bland Dansk Folkepartis väljare: Hur ser de på Venstres borgerliga minoritetsregering, den som för sin överlevnad är mycket beroende av hur DF röstar i Folketinget?

Färre än 20 procent av DF-väljarna tycker, att Venstre-regeringen har gjort ett gott jobb. Knappt 40 procent av dem tycker, att den sittande regeringen har gjort ett dåligt jobb.

Vice ordföranden i DF tror, att den viktigaste orsaken till det senare är att venstreregeringen är för positivt inställning till EU. DFs hållning till EU är kritisk. Dansk Folkeparti skulle kunna tänkas inträda i en koalitionsregering med Venstre efter nästa val, men ett av villkoren skulle då med all sannolikhet vara en folkomröstning om EU-politiken. Som grund för folkomröstningen vill man ha ett framförhandlat nytt avtal mellan Danmark och EU om villkoren för Danmarks fortsatta medlemskap i unionen.

Till missnöjet med Venstre-regeringen bland DF-väljarna bidrar också att just Lars Løkke Rasmussen är statsminister.

Norge: Åter en mätning där Arbeiderpartiet dyker

I förra stortingsvalet, år 2013, blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti – det sist nämnda partiet har dock haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering.

I den ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och väl inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget.

Miljøpartiet De Grønne är i princip blockneutralt, även om det i en rad kommuner har samarbete med den röd-gröna sidan.

Också Norfaktas opinionsmätning för Nationen och Klassekampen ger ett lågt utfall för Arbeiderpartiet, till och med lägre än i det senaste valet.

Høyre 25,9 procent (+ 2,9 procentenheter)
Fremskrittspartiet 15,1 procent (+ 0,2)
Venstre 4,7 procent (- 0,7)
Kristelig Folkeparti 5,0 procent (- 0,1)
Senterpartiet 7,7 procent (+ 0,9)
Arbeiderpartiet 30,4 procent (- 4,6)
Sosialistisk Venstreparti 3,6 procent (- 1,4)
Rødt 1,8 procent (+ 0,8)
Miljøpartiet De Grønne 3,0 procent (- 0,2)

MDG ligger även den här undersökningen under spärren, och där befinner sig även SV.

Senterpartiet gör ett rekordresultat.

Sommar i P1 med Malou von Sivers

Dagens Sommar gjordes av Malou von Sivers (som egentligen heter Marie-Louise i förnamn). Jag läste henne först, när hon en gång i världen jobbade på Aftonbladet, men sen har hon ju haft en framgångsrik karriär i andra media, framför allt TV.

Det här borde borga för att hon också kan göra ett hörvärt radioprogram, men det som framför allt gjorde dagens Sommar så hörvärt var att hon där grävde i sitt eget liv och då lyfte fram även dess mörka sidor.

Det här programmet började och slutade vid faderns dödsbädd, men det var inte främst inriktat på sorg eller sentimentalitet – det här handlade mer om ett knepigt förhållande till en knepig far och om varför han var som han var och om ”det djupa sår som har följt mig genom livet men kanske också har gjort mig till den jag är i dag”.

Som den skickliga journalist hon är arbetar Malou von Sivers först med att väcka lyssnarnas nyfikenhet på att få höra mera. Det börjar med att hon besöker fadern på hans dödsbädd, när han inte längre kan kommunicera, och sen får vi, lite i taget, reda på att han i åratal har avböjt personlig kontakt med sin dotter.

Gradvis får vi reda på att hans förhållande till Malous mamma var mycket knepigt och att det också fanns en märklig lynnighet i hans förhållande till barnen, alltså även Malou. Hon minns händer som smekte men också kroppsbestraffningar för förseelser som fotspår på en krattad gång eller skor som hade ställts i oordning i tamburen. Barnen fick inte ens gå på gräsmattan utanför huset i Täby som man flyttade till.

En nyckel till det här fanns enligt Malou von Sivers i faderns eget tidiga förflutna. Hans mamma, således Malous farmor, dog när hon födde hennes pappa, och farfar och hans familj kom medvetet eller omedvetet att lasta sonen, hennes då födde far, för moderns död. Farfar kom sedan att gifta om sig med en betydligt yngre kvinna, och även om hon till att börja med försökte etablera kontakt med hans barn från förra äktenskapet, fick hon snart tre egna barn att ta hand om.

Malous pappa och hans familj umgicks inte mycket med hans pappa och dennes nya familj, men de bjöds pliktskyldigt till julkalas hos dem. Malous pappa och också mamma våndades inför de här julkalasen, som de på grund av mammans illamående regelmässigt kom sist till. Men som Malous pappa sa: ”Vi räknas ändå inte.”

Äktenskapet mellan Malous pappa och mamma sprack sedan, och pappan hittade en ny kvinna. Men vad värre var: den här bortflydda pappan ville knappt mer träffa sina egna barn från förra äktenskapet. När Malou försökte, passade det aldrig. Malou fick inte ens uppvakta på hans 70-årsdag.

Vid ett tillfälle lyckades hon i alla fall locka den snickerihändige pappan att bygga en lekstuga åt hennes barn. Fast när hon sen försökte återuppta kontakten med honom, sa han som det var: ”Jag vill. Men jag vågar inte. Jag är för feg.”

Det här utgjorde stommen i Malou von Sivers sommarprogram.

Sen avrundade hon med en del annat på slutet, men åtminstone avsnittet om intervjun med Ingmar Bergman hade ett tematiskt samband med det ovanstående. Hon skildrade här Bergman som neurotisk kontrollfreak, och fick honom att, när han per limousin anlände till TV-studion, att erkänna: ”Jag är rädd”.

Malou von Sivers spelade låtar med Bruce Springsteen, Adele, Laleh, The Beatles, Seinabo Sey, Avicii, Jonas Gardell och Beyoncé, och eftersom hon uttryckligen förklarade, att rap hör till det hon gillar, förmodar jag, att det hon spelade speglade hennes egen musiksmak.

Jag hade för egen del inga problem med hennes musikval, men även i dag tyckte jag, att musiken gott kunde ha haft större bredd.