Sommar i P1 med Elisabeth Tarras-Wahlberg

Eftersom jag är gift med Birgitta Dahl, också var det på den tiden då hon var Riksdagens talman, har jag vid ett antal tillfällen träffat kungafamiljen, då främst kungen, drottningen och kronprinsessan Victoria. Under de där åren träffade jag förstås också Elisabeth Tarras-Wahlberg liksom flera andra med funktioner knutna till hovet, men i motsats till en del av de andra fallen fick jag egentligen inte någon personlig kontakt. Vilket senare kanske var lika bra – när jag i dag lyssnade på hennes Sommar-program, hittade jag just ingenting där, som kunde ha utgjort en gemensam nämnare. Att hon i likhet med mig lyckades väl i skolan, betyder inte att vi för den skull har särskilt mycket gemensamt. Till exempel flydde hon det 1968 radikaliserade universitetslivet i Sverige och valde i stället, med hjälp av ett stipendium som sen förlängdes, att plugga vid Mount Holyoke College i Massachusetts. Fast även dit nådde ju tidens radikala våg: Afroamerikanska studenter gjorde aktioner, och många av tjejerna – det här var ett lärosäte endast för kvinnor – tog emot nattliga besök av sina pojkvänner.

Hon nämner sina två döttrar men berättar inte särskilt mycket om deras far, Björn Tarras-Wahlberg, som hon var gift med 1974-2003. Där kan det ju finnas sår som hon inte vill visa upp inför allmänheten, och det har jag förståelse för. Men mot bakgrund av det hon berättade om sin universitetstid i USA och mot bakgrund av historien om gymnasistbalen då hon inte bjöds upp en enda gång, kunde det ju ha varit kul om hon hade berättat åtminstone något om hur hon sen hittade sin man eller han henne.

Samma återhållsamhet präglar hennes berättelse om hovet, som hon tjänade i hela 32 år, nästan halva sitt liv i lite olika funktioner – hon var bara 26 år, när hon fick sitt första uppdrag av Jan Mårtensson. Om kungen och drottningen berättar hon egentligen inte särskilt mycket; lite mer värme bestås Victoria, som hon för övrigt hyllade på kronprinsessans födelsedag, som råkar infalla just i dag. Missförstå mig nu inte. Självfallet hade heller inte jag väntat mig att Elisabeth Tarras-Wahlberg plötsligt skulle avslöja hovets mörkaste hemligheter (om det nu finns några). Men när man nu under så lång tid har kommit kungafamiljen så nära, måste det ju rimligen finnas en del dråpliga eller roande situationer att delge lyssnarna. I stället mal hon trivia om statsbesök.

Och då hjälper det inte att hon aldrig så mycket säger sig ha arbetat för saklighet i publicistiken kring kungligheterna. Sommar är ingen kommuniké från hovet.

En sak skiljer sig en smula från det övriga i dagens sommarprogram. Till det hon har åtagit sig efter det att hon lämnade tjänsten vid hovet hör att hon under ett år var rådgivare i protokollfrågor åt förre emiren i Qatar, Sheikh Hamad. Men trots bil med chaufför och en del andra förmåner trivdes hon aldrig där. Hon plågades både av hettan och av åsynen av gästarbetarna från Bangladesh och Pakistan, och så längtade hon hem.

En sak som intresserar mig personligen och som jag faktiskt inte visste om henne var att hennes pappa, med efternamnet Von Engelhardt, var balttysk från Estland och tog sin tillflykt till Finland, varifrån han och hennes mamma sen fortsatte till Sverige.

Mot slutet av programmet får vi också veta, att hon numera har hittat en ny man, Tom Hedelius. Här utstrålar hon lycka, men något substantiellt får man inte veta om honom heller.

Hennes musikval är ibland begriplig, som när hon på kronprinsessan Victorias födelsedag spelar ”Happy Birthday” med Stevie Wonder. ABBAs ”Dancing Queen” var väl heller inte så tokig i samband med kungens och Silvias bröllop. Men trots att det finns såna här bryggor och anknytningar, känns ofta valet av låtar och artister (Frank Sinatra, Ulf Lundell, Sven-Bertil Taube, Katie Melua, Lady Gaga, en snutt Jean Sibelius, Aretha Franklin, John Lennon, Lill Lindfors) inte som ett uttryck för en samlad och begriplig musiksmak.