Sommar i P1 med Sven Hagströmer

19 juli 2016 17:44 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Om man bortser från ett, visade det sig senare, misslyckat litet stödköp av några aktier i en nu ändå nedlagd A-presstidning, har jag för min del aldrig köpt några aktier, vilket har sin bakgrund i min socialistiska grundhållning.

Dagens Sommar-pratare, finansmannen Sven Hagströmer, är där min raka motsats: Han köpte sina första aktier (i Astra) redan när han bara var 12 år gammal, och på den vägen fortsatte han sedan. Men eftersom jag läser tidningarnas sidor om näringsliv, känner jag förstås ändå till honom; dessutom har jag läst en hel del om den krasch hans och Mats Quibergs gemensamt ägda bank Hagströmer & Quiberg råkade ut för, den som ändade i att de båda herrarnas vägar skildes åt.

Hagströmer har, som kapitalförvaltare åt Gränges respektive Investor (där han utsatte Marcus Wallenberg för något denne inte gillade, en försäljning av en stor post aktier), skaffat sig erfarenheter från stora svenska börsbolag, men han bestämde sig alltså sedan för att fortsätta i egen regi, och på den vägen är det fortfarande.

Alldeles enkelt är det inte att sortera in honom i något fack, detta för att hans åsikter i ett antal viktiga frågor sorterar in honom i ganska olika fack och det inte är alldeles lätt att se, varför han har hamnat på den ena men inte den andra ståndpunkten.

Under den svenska kampanjen om eventuell anslutning till EMU ställde han till exempel tillsammans med den före detta socialdemokraten, ledaren för Junilistan Nils Lundgren upp för nej-sidan. Medan han nu beklagar britternas Brexit.

Han berättar med begriplig värme om sin mor, hemmafrun (som sedan dog i cancer), men har sedan kommit att engagera sig för en jämnare fördelning mellan män och kvinnor i styrelserna i näringslivet.

Han bekänner att hans gamla pappa fick en närmare relation till sonens barn än vad deras ständigt arbetande pappa lyckades få.

Och trots att han själv egentligen inte lyckades särskilt väl i skolan, har han en nästan häpnadsväckande meritokratisk syn på samhället – ge de ledande posterna till de mest meriterade!

Han är mycket engagerad i enskilda politiska frågor, men partipolitik, främst de ideologier som är grunden för att vi har olika partier, förstår han sig uppenbart inte på. Gjorde han det, skulle han inte ha dragit sitt förslag, säkert inte menat på fullt allvar, att det vore intressant att se Socialdemokraternas och Moderaternas partiledare byta plats med varann, detsamma när det gäller Vänsterpartiets och Sverigedemokraternas ledare.

Annat, som hans stora engagemang för invandrare, känner jag stark sympati för.

Då har jag ändå inte refererat allt. Och en av programmets svagheter som sommarprat var väl att Hagströmer, liksom många andra, försökte få med allt för mycket.

Sven Hagströmers musikval till sitt Sommar var utmärkt, inte minst för att det knöt an till det han pratade om i programmet.

Den ganska dramatiska historien om hur han som nybliven flygare lyckades krascha planet (därför att han vid landning i havet hade hjulen i stället för pontonerna utfällda) och sen nästan höll på att drunkna illustrerade han genom att spela ”Help” med The Beatles. (Sedan kom mycket riktigt två damer i båt till hans hjälp, den ena som visste vem han var anställd på DNs ekonomisidor.)

Och den här musikaliska följsamheten finns inte bara i den låt han adresserar till hustrun, ”I Just Called To Say I Love You” med Stevie Wonder.

Jag tänker inte pratanknyta också de övriga låtarna, men jag kan ju åtminstone nämna några av dem: ”Gracias a la vida” med Violeta Parra, ”Bara få va mig själv” med Laleh, ”Mona Lisa” med Nat King Cole, ”Longing For Lullabies” med Laleh, W A MozartsLe nozze di Figaro” och ”Requiem”, ”Swing it magistern” med Alice Babs, ”Run the World (Girls)” med Beyoncé och ”Båtlåt” med Robert Broberg.