Sommar i P1 med Markus Krunegård

16 juli 2016 17:28 | Media, Musik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Markus Krunegård är en skivartist som jag främst har lärt känna genom att Anders Eldeman då och då spelar honom i ”Melodikrysset”. Men Krunegård har aldrig, trots att han har gjort en rad skivor, först bland annat med egna gruppen Laakso, sedan sju soloalbum, och dessutom har samarbetat med bland andra Mauro Scocco och Lars Winnerbäck, riktigt fångat just mitt intresse. Det gjorde inte heller den egna låt han valde att spela i dagens ”Sommar”, ”Askan är den bästa jorden” – dock tyckte jag det var intressant att få höra ”Juusk”. Av det han i övrigt spelade föll mig egentligen bara ”Miljoona Ruusua” med Katri Helena på läppen. Och lite kul var det också att få höra ABBAsWaterloo” på finska med Ami Aspelund.

Det här lite finskpräglade låtvalet leder över till att Krunegård till hälften har finska rötter – och eftersom jag kan en del finska kan jag vidimera, att det han i sitt sommarprogram yttrade på finska lät äkta, inte inövat. Hans mamma kom nämligen från Tornedalen. Pappan däremot kom från en prästsläkt i Skåne.

När han började skolan – familjen bodde i Norrköping – fick han faktiskt under de tidiga skolåren gå i finskspråkig klass. Det här var inte helt komplikationsfritt, eftersom större delen av skolan var svenskspråkig. I sitt Sommar berättade han, att han vid ett tillfälle utmanades av Cheva, en femteklassare: ”Joika då, finnjävel!” Men Markus’ mamma hade peppat honom inför den här sortens utmaningar: ”Om nån säjer finnjävel, ska du slå.” Så det gjorde Markus, med full effekt: Han knäade sin antagonist på pungen, så att denne knäade och grät.

Så här långt tycker jag att Krunegårds ”Sommar” var intressant. Men sen hoppade han lite för mycket från ämne till ämne, och skildringen av hans eget liv blev ganska hoppig den också – varför han hoppade av arkitekturstudierna för att i stället under en period arbeta med handikappade framgick till exempel inte. Enskilda bekännelser, som att han har kräkts inför scenframträdanden och varit tvungen att dämpa sin ångest med öl, är i och för sig intressanta, men flera av de vittnesbörd han gör om sig själv saknar djup. Dock, åter igen: ett och annat, som solosången på finska – vi får höra lite av den – vid en älskad kvinnlig anförvants begravning kändes äkta och berörande.

Melodikrysset nummer 28 2016

16 juli 2016 12:28 | Barnkultur, Mat & dryck, Media, Musik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag steg upp redan sju i morse och fick tid både till en bra frukost och till att läsa två av våra tre morgontidningar. Tidningarnas förstasidor domineras i dag förstås av den avskyvärda massakern, även på många barn, i Frankrike. Och inte nog med det: i morgonnyheterna berättades det om försöket till militärkupp i Turkiet.

Men lördagsmorgnarna har också sitt givna inslag, Melodikrysset.

Veckans kryss hörde inte till de svåraste, men även om jag känner till Roy Orbison, hade jag inte tidigare hört hans ”In Dreams”, den som skulle ge oss kryssordet dröm ”i ental” som Anders Eldeman gav oss som vägledning.

Och Beyoncé (Knowles) förekommer ju relativt ofta i krysset, så det var heller inte särskilt svårt att komma på att det var hon som sjöng ”Sorry”.

Jag får väl också bekänna, att jag inte hör till Måns Zelmerlöws fans, men jag lyckades ändå lista ut, att det var han som sjöng ”Fire In the Rain”.

Håkan Hellström har jag ingenting emot – men jag hade tidigare inte hört honom sjunga ”Din tid kommer”.

När man hör musikalmelodier i Melodikrysset, brukar de ganska ofta vara skrivna av Andrew Lloyd Webber, och här passade det dubbla efternamnet helt uppenbart in. Det vi hörde här var ”Kärleken förändrar allt”/”Love Changes Everything” ur ”Aspects of Love”.

Men jag är hyggligt förtrogen också med operarepertoaren. I dag hörde vi musik ur Giacomo Puccinis ”La Bohème” (1896), med Anna Netrebko och Rolando Villazon som sångare.

TV-serier är ofta svåra för mig, därför att jag sällan ser sådana, men den signaturmelodi som spelades i dag kände jag igen från brittiska ”Vi möts igen” (”We’ll Meet Again”) från tidigt 1980-tal.

Kenneth and the knutters är inte någon grupp jag brukar lyssna på, men deras förvanskade textversion hade som förlaga Hasse Kvinnaböske Anderssons ”Änglahund”, den där han sjunger ”Får man ta hunden med sig in i himlen?” och som skulle ge oss ordet hund.

Till det lättaste i dag hörde att förknippa ”Bara få va mig själv” med Laleh (Pourkarim).

Och äldre barnvisor kan jag också; Alice Tegnérs har jag själv på skiva. Så det är klart att titeln och inledningsraden ”Vart ska du min lilla flicka?” genast dyker upp, så fort jag hör melodin.

Samma förhållande har jag till Evert Taubes visor – texten till alla de viktigast går förresten att hitta ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

I dag fick vi höra två visor, signerade Taube.

Vi fick på dragspel höra ”Dansen på Sunnanö”, den som börjar ”Det går en dans på Sunnanö”.

Och så avslutade Anders Eldeman med en taubevisa som vara ganska lätt att känna igen, ”Vals i gökottan”. Hans fråga, om ett väderstreck som förekommer i texten, var klurigare, eftersom samtliga väderstreck förekommer i texten. Men det väderstreck som går in på anvisad plats i krysset är öster, och mycket riktigt förekommer också en östergök i vistexten.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^