Sommar i P1 med Gloria Ray Karlmark

För mig, som också organisatoriskt (och mycket framgångsrikt) vid decennieskiftet 1950-tal/1960-tal började arbeta för den socialdemokrati jag hade identifierat mig med allt sedan tidiga tonår, hörde antirasismen till det som då engagerade mig mest. Meningsfränder, några av dem i kretsen av mina nära vänner, kom tillbaka från stipendievistelser i USA och vittnade om kampen för jämlikhet mellan svarta och vita. Och en annan stor fråga, som engagerade oss mycket, var kampen mot apartheidpolitiken i Södra Afrika – bland dem vi aktivister i Laboremus umgicks med fanns människor med ursprung där. Vi fanns på socialdemokratins vänsterkant, men på den här punkten var vi och vårt parti och också dess väljare överens.

Jag påminner om det här inte bara för att dagens sommarpratare, Gloria Ray Karlmark, berättar om den amerikanska medborgarrättskampen utan också för att hon själv, som var en av spjutspetsarna i den här kampen, inte utan sorg konstaterar, att en annan inställning numera tycks ha brett ut sig i vårt land och därför undrar, vad som har hänt med alltför många människor här. (Hon bor själv här – ödet ville att hon skulle gifta sig med en svensk.)

Fast ingen kamp är ju vunnen för evigt. Man kan ju också påminna om att Republikanernas presidentkandidat i dag är Donald Trump och om att många av hans anhängare ser Barack Obama som ett historiskt misstag i USAs historia.

Så kanske var det inte bara en historielektion Gloria Ray Karlmark gav oss i dagens Sommar.

Fast även historielektioner kan vara nyttiga. Gloria Rays farfar var svart slav. Hennes farmor kom från en av de stammar av urbefolkning som okunniga europeiska kolonisatörer döpte till indianer och som fördrevs från områden där de hade bott sen urminnes tider. Stolt konstaterade hon, att hon faktiskt är amerikan av börd.

Slaveriet upphävdes så småningom, men i de amerikanska sydstaterna fortsatte rasåtskillnaden och diskrimineringen. Hade man mörk hudfärg, fick man inte lov att dricka vatten ur samma kranar som vita, inte gå på deras toaletter och självfallet inte äta på de vitas restauranger. Vi talar nu om Gloria Rays uppväxttid på 1950-talet.

Förvisso gjordes det försök att öka rasjämlikheten under den här tiden. Och med normala mått drabbades Little Rock inte av någon våldsam revolution, när nio (9) afroamerikanska elever, bland dem den då 14-åriga Gloria Ray, höstterminen 1957 gavs tillstånd att gå i en tidigare helvit high school i Little Rock i Arkansas.

Märk att det här var fråga om begåvade och studiemotiverade elever – Gloria tog själv så småningom en examen i Chicago.

Bakgrunden till den här ”revolutionen” var ett beslut 1957 av den amerikanska högsta domstolen, att segregering i offentliga skolor inte var tillåten.

Men de vita rasisterna, och de var många, i Little Rock ville till snart sagt varje pris förhindra det här. Mobben bildade en gapande skyddsmur runt skolan och hindrade till och med de 14-15-åriga afroamerikanska ungdomarna att ta sig ut ur skolan – Gloria minns hur hon smögs ut, liggande på golvet till en polisbil. Det Gloria Ray Karlmark berättade om det hon och de övriga utsattes för borde vara obligatorisk lyssning också för Sveriges många rasister – hon gör det ju på svenska, så även de med sina förkrympta hjärnor borde kunna klara av det.

Till slut måste Nationalgardet sättas in för att värna de här ungdomarnas rätt att gå i skola.

Också musikaliskt var det här ett fint sommarprogram genom att det knöt an till det afroamerikanska kulturarvet i USA, både det religiösa och det politiska. Gloria Ray Karlmark spelade således Mahalia Jackson, Mavis Staples, Louis Armstrong och inte minst Billie Holidays fantastiska ”Strange Fruit”. Och sitt jazzintresse illustrerade hon med Dizzy Gillespie.

Fast hon spelade annan musik också, även svensk, men här väljer jag att citera en symbolladdad fransk Edith Piaf-titel: ”Non, je ne regrette rien”.