Sommar i P1 med Markus Krunegård

Markus Krunegård är en skivartist som jag främst har lärt känna genom att Anders Eldeman då och då spelar honom i ”Melodikrysset”. Men Krunegård har aldrig, trots att han har gjort en rad skivor, först bland annat med egna gruppen Laakso, sedan sju soloalbum, och dessutom har samarbetat med bland andra Mauro Scocco och Lars Winnerbäck, riktigt fångat just mitt intresse. Det gjorde inte heller den egna låt han valde att spela i dagens ”Sommar”, ”Askan är den bästa jorden” – dock tyckte jag det var intressant att få höra ”Juusk”. Av det han i övrigt spelade föll mig egentligen bara ”Miljoona Ruusua” med Katri Helena på läppen. Och lite kul var det också att få höra ABBAs ”Waterloo” på finska med Ami Aspelund.

Det här lite finskpräglade låtvalet leder över till att Krunegård till hälften har finska rötter – och eftersom jag kan en del finska kan jag vidimera, att det han i sitt sommarprogram yttrade på finska lät äkta, inte inövat. Hans mamma kom nämligen från Tornedalen. Pappan däremot kom från en prästsläkt i Skåne.

När han började skolan – familjen bodde i Norrköping – fick han faktiskt under de tidiga skolåren gå i finskspråkig klass. Det här var inte helt komplikationsfritt, eftersom större delen av skolan var svenskspråkig. I sitt Sommar berättade han, att han vid ett tillfälle utmanades av Cheva, en femteklassare: ”Joika då, finnjävel!” Men Markus’ mamma hade peppat honom inför den här sortens utmaningar: ”Om nån säjer finnjävel, ska du slå.” Så det gjorde Markus, med full effekt: Han knäade sin antagonist på pungen, så att denne knäade och grät.

Så här långt tycker jag att Krunegårds ”Sommar” var intressant. Men sen hoppade han lite för mycket från ämne till ämne, och skildringen av hans eget liv blev ganska hoppig den också – varför han hoppade av arkitekturstudierna för att i stället under en period arbeta med handikappade framgick till exempel inte. Enskilda bekännelser, som att han har kräkts inför scenframträdanden och varit tvungen att dämpa sin ångest med öl, är i och för sig intressanta, men flera av de vittnesbörd han gör om sig själv saknar djup. Dock, åter igen: ett och annat, som solosången på finska – vi får höra lite av den – vid en älskad kvinnlig anförvants begravning kändes äkta och berörande.