Sommar i P1 med Kikki Danielsson

Jag är ingen vän av vare sig dansband eller country, men naturligtvis känner jag till Kikki Danielsson som sångerska, bland annat för att hon upprepade gånger har deltagit i Melodifestivalen. En del av skvallerjournalistiken kring henne har nått även mig, detta trots att jag inte läser dam- och skvallertidningar. Man kan ju inte ha undgått att se hennes namn på rader av löp, och så är jag ju också kvällstidningsläsare, om än inte för kändisskandalartiklarnas skull.

Detta sagt med anledning av att hon i dag var sommarpratare och i sitt Sommar försökte nyansera bilden av sig själv. Det lyckades väl till stor del, även om hon valde att inte ta upp en av de saker som har figurerat i skvallerartiklarna, ett problematiskt förhållande till alkohol. Dock berättade hon om den panikångest några saker i hennes liv förorsakade, sådant som en skilsmässa, en dotters flytt hemifrån och till annan ort, en son som aldrig verkade vara hemma när hon fanns där.

Men vi fick, uppdelad i avsnitt, hennes livs historia, och också den inleddes olyckligt – hon var ett bortadopterat barn. Fosterföräldrarna, som själva inte kunde få barn, hade hon ett bra förhållande till, men problemen kom när hon började i skolan. Eftersom hon kunde skriva, läsa och räkna när hon skulle börja i första klass, flyttades hon omedelbart upp i tvåan, och klasskamraterna där accepterade henne inte, kanske för att hon sågs som en inträngling men främst för att hon visade framfötterna mer än även de här ett år äldre klasskamraterna. Bland dem fick hon inga vänner och fick också höra, att hon inte bodde hos sin riktiga mamma och pappa. Hon teg, men det här satte djupa spår.

Varför är så många människor så fördömande utan att någonsin se sig själva i spegeln? frågade hon.

Det här berörde, men hennes sommarprogram innehöll också andra självbiografiska avsnitt, mer disparata.

Tydligen skaffade hon sig något slags utbildning i Växjö, men vi fick inte veta av vilken sort och vad den skulle leda till – det blev ju dansbandssångerska hon blev, men man fick inte heller riktigt veta hur det gick till. Själv sa hon sig egentligen aldrig ha gått ut och dansat, främst för att hon var så kort att inga killar såg henne. Sin ringa längd återkom hon till också mot slutet av programmet.

En längre historia ägnar hon åt när hon och de manliga kompisarna i Wizex gick en så kallad kurs hos scientologerna, och hennes berättelse om deras metoder, särskilt när hon ensam fortsatte, var ganska skrämmande.

Ett slags revansch var det, när mobbarna från skoltiden kom till ett av hennes framträdanden och ville ha autografer. Men hon medgav att hon mest kände vämjelse.

Kikki Danielsson har också efter smällar lyckats komma tillbaka, ibland få revansch. Men det gäller inte på parplanet. Hon hade några relationer som tog slut redan före det spruckna äktenskapet, och sen har hon tydligen inte varit kapabel att bygga upp någon ny sådan relation. Men sonen, som numera är mycket längre än sin korta mamma, finns kvar i närheten, och dottern har, efter det att hon gifte sig, flyttat till grannskapet, och hon själv har blivit mormor.

Musik kan hon förstås, även om en rad countrybetonade låtar i hennes sommarprogram inte riktigt är min musik. Men hon spelar också sånt som jag känner till, även om hon av The Eagles väljer ”Take It Easy” i stället för den vida mer kända ”Hotel California”. Jag vill också nämna Helen Sjöholm i ”Gabriellas sång”, Willie Nelson, Svante Thuresson och inte minst Mungo Jerry – hans ”In the Summertime” minns jag för evigt sen den sommaren då den var en hit och vår Anna och vår tillfälliga sommarinhysing Marie varje regnfri dag satt på berget utanför sovrumsfönstret här i Öregrund och spelade den här låten om och om igen på en batteridriven grammofon.