Sommar i P1 med Carola Häggkvist

23 juli 2016 21:36 | Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | 1 kommentar

Carola Häggkvists gudlighet är inte min, så trosdelen av hennes Sommar intresserar mig egentligen inte – tvärt om är några av trosbekännelserna i programmet sådana att jag normalt inte ens skulle lyssna på dem. Men onekligen har hon en position som sångerska, bland annat som vinnare av Eurovision Song Contest, där hon som bekant vann med ”Främling”.

Hon citerade i och för sig Orup (sångaren), som en gång tydligen hade sagt, att man inte ska behöva försvara sin tro, men för oss klentrogna hade det nog ändå varit intressant att få höra några andra förklaringar än dem hon gav, hur Ben Hur i filmen hon såg vid 12 års ålder såg in i Jesu ögon och hur hon, när hon vid 14 års ålder konfirmerades, tog till sig prästens uttalande, att Gud ville använda henne.

Hennes religiösa tro var enligt henne själv inte hämtad från fadern och modern, och båda dog tidigt, så de kan inte tillfrågas i saken. Däremot verkar föräldrarna, som blev ett par tidigt, fick hennes syster när mamman fortfarande var mycket ung och gifte sig mycket unga, ha gett henne stöd i det liv hon valde – tyvärr dog de också mycket tidigt. Pappan beskriver hon som ömsint på gränsen till blödig.

För egen del manifesterade hon tidigt sin tro, bland annat genom att till människor som kom i hennes väg säga ”Jesus älskar dig!”. Praktiskt tillämpade hon sin tro på människor som såg ut att behöva hjälp – bland annat, berättade hon, gick hon emellan i ett slagsmål på tunnelbanan. Fast sådant har även jag, så okristen jag nu är, gjort: En gång fick jag utanför Slottsbiografen i Uppsala rakt in i ett raggarslagsmål, röt åt de fajtande att sluta och slängde några av de mest aggressiva åt olika håll som vantar. Författaren Lars Gustafsson, som också var där – vi skulle gå på Studentfilmstudion – blev ganska chockad.

Andra delar av sitt liv, som det omskrivna äktenskapet med Runar Søgaard, hoppar hon över, likaså erfarenheten av Livets Ord. Men hon berättar hur hon, innan det hann bli för sent, ville skaffa barn, och det fick då bli genom adoption. En sådan kom att genomföras i Sydafrika, där hon hade varit 1994 och bland annat träffat Nelson Mandela. På ett barnhem där lyckades hon adoptera två och ett halvtåriga Zoe. Och historien om hur hon var ute på stan där med den adopterade flickan i vagn var faktiskt intressant. Hon blev nämligen iakttagen av svarta, som misstänkte att den här vita kvinnan hade kidnappat ett svart barn, och när hon hade lyckats komma undan de här förföljarna, blev hon hejdad av en polis, som tog med henne till stationen av samma orsak. Men det hela redde förstås till slut upp sig – Carola hade ju adoptionspapper.

Hennes lust att finnas på plats och vid behov också konkret ingripa, som i samband med en båtmotorstöld i Grekland, har också fört in henne själv i besvärliga situationer. Men hennes Gud har väl hållit sin skyddande hand över henne.

Carola är, som sig bör, försiktig med att spela egna insjungningar, men det kommer ett par på slutet, bland annat en tillsammans med Johnny Cash. Sitt eget stora sångnummer, ”Främling”, överlåter hon åt Orup att framföra. Hon har en uppenbar dragning åt det svängiga hållet, spelar sådana som Elvis Presley, Edin-Ådahl, Aretha Franklin och Justin Timberlake. Till de bästa valen hör ”Så skimrande var aldrig havet” med Freddie Wadling och ”Pata Pata” med Miriam Makeba.

Melodikrysset nummer 29 2016

23 juli 2016 12:31 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Trädgård, Ur dagboken | 2 kommentarer

Sonen Matti är här i Öregrund, nu för andra gången under de senaste dagarna. Han lagade middag i går, mycket god köttfärsröra med spaghetti, och vi satt ute i den milda kvällssolen, åt middag runt ett av våra trädgårdsbord som Matti hade ställt på inre gårdsplan. Vid bordsändan satt Matti med sina två småtjejer, Ella och Sofia, på var sin sida. Minstingen, Sofia, kom att sitta också bredvid mig, och under hela middagen log hon soligt mot sin farfar. Barnens mamma, Karin, satt mitt emot mig, och på gaveln bredvid mig hade jag Birgitta.

Birgitta har varit på Vårdcentralen två dar i rad – hon konstaterades ha lunginflammation och har fått medicin, den första dunderdosen intravenöst. Hon ska tillbaka på ny koll efter helgen, men antibiotikan verkar ha börjat bita. Sent i går kväll såg hon och jag tillsammans en engelsk Wallander-filmatisering.

Nå, i morse kom jag ändå upp i god tid för att hinna duscha och raka mig och äta frukost före Melodikrysset.

Lite problem hade jag med det, men kanske mest för att åldern börjar ta ut sin rätt: Jag antecknar långsammare, hinner ibland inte få med allt och skriver ibland anvisningarna om var svaren ska in för otydligt eller ibland helt enkelt fel.

Men jag tror att jag ändå till slut hittade de rätta svaren.

Svårast att identifiera, för mig i alla fall, var ”Kärleken är här” med Konditorns – jag minns varken låten eller gruppen. Och dess värre, inte heller minns jag originalet, ”Love Is In the Air” med John Paul Young.

Lite äldre svensktopp eller annan svensk listmusik klarar jag desto lättare, sådant som dagens inledande låt, Göran Ringboms lovsång till en härlig svensk sommardag eller den unga norskan Anita Hegerlands ”Mitt sommarlov”.

Men också nutida svenska sångerskor finns bland dem jag gärna lyssnar på. I dag fick vi höra tre sådana, Zara Larsson med ”Lush Life”, ”Gjord av sten” med Veronica Maggio och Viktoria Tolstoy med ”Månen tur och retur”.

Tre sångerskor, och så kom också gamla kära ”Tre gringos”.

Eldeman spelar ofta sånger ur den svenska sångskatten.

Dit hör utan tvekan ”Ulla min Ulla”, den med rödast smultron i mjölk och vin och skriven av Carl Michael Bellamn.

På den hade han sedan utan någon begriplig anledning hakat ”Mio min Mio”, med musik av Björn och Benny i filmatiseringen av Astrid Lindgrens bokoriginal.

Under min inväxt i det svenska samhället på 1940- och 1950-talen fanns det fortfarande i småsamhällena ute på landet bönhus tillhöriga olika frikyrkor. Det här gör, att jag är ganska väl förtrogen också med den frikyrkliga sångskatten. Det gör att jag som mycket ung har varit med om att sjunga ”O hur saligt att få vandra”, den som i dag skulle ge oss kryssordet salig.

Och Evert Taube har jag lyssnat på och sjungit så länge jag minns. Både hans sena filmkomposition ”Änglamark” och den tidigare skrivna ”Här är den sköna sommar”.

Till Taubes favoritmotiv hörde den svenska skärgården. Om den handlade i dag den TV-serie dagens allra sista fråga handlade om. Det säger mig i alla fall alla ledbokstäverna jag hade fått ihop. ”Skärgårdsdoktorn” är en av de många TV-serier jag inte har sett, men jag gissar att det vi hörde var signaturen till den. Rätta mig, om jag har fel!

Själv ska jag strax lyssna på dagens Sommar.