Sommar i P1 med Mikael Karlsson

Jag känner till John Cage, som Mikael Karlsson nämnde i början av sitt Sommar i dag, men för första gången på mycket länge hade jag aldrig någonsin hört något av den musik han spelade i sitt program, således heller inte hans egna kompositioner. Jag tror inte att det här beror på att Karlsson sedan 16 år tillbaka bor i New York, inte heller på att jag inte skulle gå på konserter eller till exempel på Operan, för vilken han har skrivit balettmusik.

Det jag hör av hans egen musik i dagens sommarprogram tilltalar mig, så också, bara för att ta ett exempel, ”Adios” med Benjamin Clementine. Och av det jag läser om hans samarbete med svenska artister i lite andra genrer känns sympatiskt, liksom det faktum att han också skriver filmmusik och musik till dataspel.

Mitt eget musikintresse spänner över mycket vidare fält än de vanligaste – men det betyder inte att jag för den skull föraktar genrer som till stor del lever genom upprepning och långsam förändring, allt från klassisk opera till schlager och annan populärmusik. Jag tycker således att Karlsson är musikaliskt spännande men lite för highbrow.

Hans sommarprogram var inte alldeles lätt att följa för den som inte kan något om hans liv och musikaliska karriär. Men det innehöll, trots hans ganska pessimistiska livshållning, en del roliga och intressanta passager, sådana som historien om hans taxifärd till Harlem, där han skulle bo. Där skulle han, ansåg taxichaffisen, bara komma att vara vid liv ungefär en vecka.

Men Karlsson har överlevt, också fått allt fler musikaliska beställningar.

Och hans motto har alltså varit att aldrig stagnera, sluta utvecklas musikaliskt.

Nej, ständiga uppbrott är det som gäller. Nostalgi är människans största svaghet. Helst borde man vakna som i princip ny människa varje dag.

Med den här strategin som livsmål blir det naturligtvis också svårt att hålla personliga relationer vid liv. Men vid ett par tillfällen berättade Mikael Karlsson i alla fall, mycket kort, att han ändå tycks ha en boyfriend.

”Du är för gammal, farmor. Du kan gå sönder.”

Uppmärksamma läsare har kanske noterat, att min recension av Marit Paulsens ”Sommar” publicerades, när klockan var nästan tre på natten.

Normalt brukar jag lyssna på Sommar när det direktsänds i P1, men det kunde jag inte i går. Då lyssnade jag på programmet på nätet, fram mot midnatt när jag hade kommit tillbaka till Öregrund efter att ha varit på födelsedagskalas i Rinkeby. Vi åkte buss till och tillbaka från Uppsala, men sen blev det också bilresa till och tillbaka från Rinkeby; vi fick skjuts av Bengt och Inger. Bengt är morfar till dem vi skulle fira, Birgitta deras mormor. Vi var alltså hembjudna till deras gemensamma barn från ett ungdomsäktenskap, Anna, men de som fyllde år – med en dags mellanrum – var två av Annas döttrar, Sara och Amanda.

Morfar (jag är en låtsasmorfar) och mormor gratulerade med pengar för fri användning.

Med på festen var också Annas yngsta dotter, Ella, och flickornas far, Kaj, som Anna sedan länge är skild från. Med på det här födelsedagskalaset var vidare tre kompisar till födelsedagsbarnen, en flick- respektive pojkvän och så en gammal tjejkompis till Amanda från deras tid i gymnasiet, vidare Annas kusin Anna-Karin och så vår Matti med sin Karin och döttrarna Ella (nej, det är ingen felskrivning) och Sofia. Till det här kommer en hund och fyra katter.

Sofia har lärt sig gå nu i sommar, men hon höll sig helst till mammas eller pappas famn.

Hennes syster Ella är mycket mer kaxig och företagsam, känner ju också sen tidigare igen flera av oss vuxna som var där. Hon lekte ganska vilt med ungdomarna som var där: kastade bland annat soffkuddar och ett leksaksdjur på dem. När det vid ett tillfälle var nära att hon skulle krossa en kaffekopp på bordet vid vilket ungdomarna satt, försökte Birgitta hejda henne genom att föreslå, att lilla Ella i ställe skulle slänga saker på henne. Men Ella avböjde:

– Du är för gammal, farmor. Du kan gå sönder.

Kalaset, med nygrillade hamburgare med pommes frites och andra tillbehör och sen kaffe och tårta (i mitt fall sockerfri glass), blev mycket lyckat, och sen åkte de gamle hem.

I veckan får vi på nytt träffa Matti, Karin och deras små döttrar. Då kommer de på ett flerdagarsbesök hos oss i Öregrund, som ju också är Mattis barndoms sommarland. Fast nu ska trädgårdens grönska och blomsterprakt i stället omfamna hans barn, våra barnbarn.

Sommar i P1 med Marit Paulsen

En gång i världen kände jag Marit Paulsen, inte nära men ändå hyggligt väl: Jag umgicks mycket med tidens kulturarbetare, organiserade också många av dem i KSF, Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening. Bland dem jag då och då träffade, bland annat på tåget mot Dalarna (jag åkte ofta med det hem till Uppsala, när jag jobbade på Socialdemokratiska partistyrelsen), fanns Marit Paulsen. Och till den socialdemokratiska partikongressen i Göteborg inbjöd jag Marit Paulsen och några andra kulturarbetare att inför kongressen hålla var sin kort plädering i ett fritt valt ämne. Paulsen höll då ett brandtal för EU-anslutning.

Sen bytte hon som bekant parti, var i två omgångar EU-parlamentariker för Folkpartiet.

Hon berättade i och för sig hur hon, under sin tid på Brunnsvik, trakasserades av det tidiga sjuttiotalets revolutionära vänster – hon kallades ”högerspöke” fastän hon hade sju års erfarenhet av att jobba i valsverket i Smedjebacken med påföljden att ryggen var slut, men hon hade då ingen som helst tanke på att byta parti. Partibytet kom ett par decennier senare, fast vad det berodde på berättade hon inte i söndagens ”Sommar”.

Det hon berättade i sitt sommarprogram om hormoslyrförbudet 1977, bland annat att hon och Solveig Ternström lyckades ta sig in på ett folkpartistiskt regeringssammanträde (det måste i så fall ha varit på senhösten) och plädera för förbud är hur som helst en kul historia.

Nå, minns jag inte alldeles galet, hade hon och hennes man, Sture, en dotter som var aktiv i Folkpartiets Ungdomsförbund, numera LUF, och det var hon som övertygade morsan om att i stället satsa på Folkpartiet. Fast just det här berättade hon inte i Sommar.

Hennes Sommar hade en ganska ödmjuk ton – bland annat bekände hon, att hon är ganska debatträdd i andra ämnen än de hon behärskar och själv brinner för, sådant som att bevara biologisk mångfald. Och bakom det senare fanns egna erfarenheter, också av ekologisk odling.

I EU-frågor uppträdde hon dock som stridis (”Jag är EU-fantast”) – här förenklade hon i stället, jämställde till exempel Storbritanniens Brexit med högernationalistiska (och värre) partiers framgångar i en rad europeiska länder och överdrev den frihet och det svängrum dagens EU ger medlemsländerna.

Samtidigt fanns där en sorts hälsosam självdistans i detta, som hon deklarerade, hennes sista offentliga framträdande: ”Jag är kanske inte politiker.”

För min del hade jag önskat att hon, ännu mer än som skedde, hade ägnat sig åt sin egen personhistoria, särskilt hennes norska barndom. Hon berättade, fast relativt kort, om att mamman var ihop med en tysk soldat och att en bror och en syster aktivt arbetade för nazismen. Hon berättade dock om när mamman kom och hälsade på i Sverige, när Marit hade slagit igenom som författare och då också kom att träffa Sture, som Marit just hade blivit ihop med. Sture, som hon hade träffat på Brunnsvik, berättade då glatt om sitt i moderns ögon alltför enkla värv, och modern utbrast i riktning mot Marit: Varför skulle du skiljas, om du inte hade något bättre på gång?

Den musik Marit Paulsen spelade knöt i gammal hederlig Sommar-stil an till det hon talade om, och då tänker jag inte bara på den så kallade ”Europahymnen” och Jan Hammarlunds ”Jag vill leva i Europa” – den senares syn på Europa är för övrigt mer nyanserad än Paulsens.

Bland de artister hon spelade fanns Kalle Moraeus med ”Koppången”, Bob Dylan med ”Blowin’ In the Wind”, Arja Saijonmaa med ”Jag vill tacka livet”, Olle Adolphson med ”Det gåtfulla folket”, Thorstein Bergman med Dan Anderssons ”Omkring tiggarn från Luossa”, ”Solveigs sang” ur ”Peer Gynt” av Edvard Grieg, romans ur Lars-Erik Larssons ”Pastoralsvit” och Tove Janssons och Erna Tauros vemodiga ”Höstvisa” med Cumulus.