Sommar i P1 med Maj Sjöwall

13 juli 2016 22:26 | Deckare, Film, Media, Politik, Ur dagboken | 8 kommentarer

I deckarhyllan i sommarhuset har jag samtliga tio delar av Maj Sjöwalls och Per Wahlöös serie om Martin Beck och de andra, med samlingsrubriken ”Roman om ett brott”. Den här serien, som förenade spänning och realism med politisk radikalism, innebar en förnyelse av polisdeckargenren, också i internationell jämförelse.

De vid det här laget oerhört många Beck-filmatiseringar, som regelbundet kan ses i TV (och ses även av mig), kan ibland vara hyggligt spännande, men de agerande i dem har blivit mycket mer stereotypa, poliserna delvis andra än i böckerna, och samhällskritiken kan (när den alls förekommer) ibland – som i den film jag såg här om kvällen – sakna verklighetsbakgrund.

Flera av de långfilmsversioner som gjordes av Sjöwalls och Wahlöös bokoriginal blev lysande. Jag kan som exempel nämna Bo WiderbergsMannen på taket” med Carl-Gustaf Lindstedt som Martin Beck, med Sjöwalls och Wahlöös ”Den vedervärdige mannen från Säffle” (1971) som förlaga.

Jag har också läst flera av de romaner Per Wahlöö skrev innan han började skriva Beck-deckare tillsammans med Maj Sjöwall – några av hans egna böcker är roliga och/eller spännande – och jag vet att han också som journalist ägde talang och hade radikala åsikter. Men fortfarande tycker jag, även efter hennes Sommar-program i dag, att Maj Sjöwalls roll i tillkomsten av ”Roman om ett brott” känns oklar. Maj Sjöwall berättar i och för sig sådant som hur man hittade en förlaga till Gunvald Larsson, och jag gillar slump och anekdoter – men som ständigt skrivande människa vet jag också, att det inte brukar bli lättare att få till en bra text, om fler än man själv är inblandade.

Maj Sjöwall berättar i och för sig om att de träffades, därför att hon jobbade på förlag, sökte översättare och då hittade Per Wahlöö. Hon var ensamstående med barn och han gift (just då med ytterligare ett barn på väg), men utan att det verkade slå gnistor om dem tillsammans – det berättade hon inget om i alla fall – blev de ändå ett par och flyttade ihop, fick också barn tillsammans. Senare flyttade de till Malmö, där för övrigt ”Polis, polis, potatismos” utspelar sig.

1975 begravdes Per Wahlöö i Malmö, detta efter en operation i bukspottkörteln. – dess förinnan hade han under ett par år bott i Spanien. Men varken om detta eller om deras liv tillsammans berättar Maj Sjöwall egentligen särskilt mycket, konstaterar däremot att hon senare har bosatt sig på Ven. Kanske finner hon det här för smärtsamt? Men det kan naturligtvis också ha att göra med att hon nu vid 80 års ålder vill lyfta fram annat.

Till det här andra hör hennes egen familjebakgrund, gediget borgerlig antar jag, eftersom hennes pappa var hotelldirektör (på hotell Gillet), dessutom reservofficer i flottan. Framför allt berättar hon målande och livfullt om det i dag delvis försvunna Stockholm hon växte upp i, under den tid då man där fortfarande kunde höra flyglarm – när det kom såna, fick man gå ner i skyddsrum. Hon berättade minnen från ett nu rivet Klara, om kojbyggen i Kungsan, om hur hon vid sex års ålder ensam åkte i väg med Djurgårdsfärjan, konstaterar också att ingen hon kände på den tiden hade allergi.

Ett par lätt anekdotiska minnen hinner hon också med, fast då från långt senare i livet.

Ett handlar om ett besök i New York, då hon hejdades av polis, som skulle släppa fram en bilkortege, med president Lyndon Johnson i den flottaste bilen. Hon vinkade till Johnson, som dock inte svarade. Men sen, när han och hans bilkortege var på väg åt andra hållet, vinkade hon igen, och han vinkade tillbaka.

Och så berättade hon, att hon under sin skoltid var klasskompis och kompis med Lasse Werner (inte den forne vänsterledaren utan jazzmusikern). En gång längre fram i livet, när de hade återupptagit kontakten, kom de att prata om Frank Sinatra, som Lasse gillade, och då föreslog hon, att de skulle ringa honom. Sagt och gjort. Hon lyckades hitta ett användbart nummer att starta med, vilket ledde till att hon så småningom fick hans privata hemnummer, men där upplyste en son henne om att farsan befann sig i en helt annan stad, men hon fick numret även dit. Och värden som tog samtalet hämtade Sinatra, som talade först med henne och sen med Lasse Werner!

Av Lasse Werner får vi höra en låt med anknytning till Vilgot Sjömans film ”Lyckliga skitar”. Det blir ganska mycket svensk visa och svensk jazz: (Torgny Björk och Nannie Porres förekommer båda två gånger, och så får vi höra Olle Adolphson och Tommy Körberg. Och jag gillade mycket Anders BirgersonsFlicka från Backafall”, med dess ursnygga komp.

8 kommentarer

  1. Enn, du gör en kulturgärning med dina sammanfattande recensioner Sommar efter Sommar…
    Jag fattar bara inte att du orkar…

    Comment by Mats Rosin — 2016 07 14 8:10 #

  2. Käre Enn,
    till Martin Beck och hela tiovolymsviten ”Roman om ett brott” har jag ett mycket personligt förhållande. Boende i Afrika under 1970-talet läste jag de sjöwahlööska böckerna (som jag hittade i engelsk översättning på olika flygplatser) med nostalgi och tänkte mycket på Sverige som jag besökte en gång om året. Det gladde mig att Beck, tidigare så dyster, i ”Det slutna rummet” fann en kvinna som med hans professionella ögon beskrivs så här:

    ”Hon var relativt småväxt, uppskattningsvis en och femtioåtta lång. Hennes kroppsbyggnad var kompakt, men hon gjorde snarare intryck av att vara smidig och vältrimmad än satt och klumpig.
    Hennes ansikte hade kraftiga, något oregelbundna drag; ögonen var blå och kompromisslösa med stadig blick och hon såg honom rätt i ögonen som om hon var van att genast ta itu med saker och ting, vad det än gällde.
    Håret var rakt, blont och kortklippt men för tillfället vått och rufsigt.
    Hon luktade rent, förslagsvis av örtshampo, och hade på sig en kortärmad vit trikåtröja och slitna jeans i en blekblå kulör, som tydde på att de blivit maskintvättade hundratals gånger. Tröjan hade hon inte haft på sig många sekunder; stora våta fläckar bredde ut sig över axlarna och brösten.
    ———–
    Rösten var hes, kanske var hon förkyld eller kedjerökare eller helt enkelt bara talade så av naturen.”

    Föga visste jag då att Rhea Nielsen existerade i verkligheten. Hon var i själva verket granne med Pelle och Maj i Malmö. Hon heter Irka Cederberg, och med henne har jag sedan ett kvartssekel privilegiet att vara gift.

    Hälsningar,
    Björn

    Comment by Björn Kumm — 2016 07 14 9:27 #

  3. Hej!

    Anekdoten handlade om president Lyndon Johnson, inte Nixon.

    Det finns en intervju med Sjöwall gjord av Ulf Elfving i programserien Elfving möter, där hon berättar att hon tröttnat på ”sitt” Stockholm och valt att flytta. Programmet går att lyssna på vis sverigesradio.se.

    Ha en bra dag!
    Vänligen
    Torbjörn Karlsson, Karlstad

    Comment by Torbjörn K — 2016 07 14 9:37 #

  4. Till Torbjörn K: Tack för påpekandet – jag rättar. Jag skrev sent på kvällen, långt efter det att programmet hade sänts.

    Comment by Enn Kokk — 2016 07 14 14:52 #

  5. Till Björn Kumm: Roligt att höra av dig. Och hälsa Irka!

    Comment by Enn Kokk — 2016 07 14 14:55 #

  6. Till Mats Rosin: De här programmen, åtminstone de bästa av dem, är faktiskt värda att lyssna på, och kanske kan jag locka ytterligare några att lyssna på dem, om inte annat så på nätet.

    Comment by Enn Kokk — 2016 07 14 15:00 #

  7. Hej Enn! Jag har bara läst fyra fem romaner om ett brott av Maj Sjöwall och Per Wahlöö. Däremot har jag sett flera filmer som baseras på böckerna. TV4 har under ett antal söndagkvällar sänt filmer med Peter Haber som spelar Martin Beck (Peter Haber bor för övrigt i min kvarter på Södermalm). Mikael Persbrant spelar den tuffe Gunvald Larsson. Filmen ”Mannen på taket” är ruskigt bra,en spännande handling, ett gäng bra skådisar bl a Thomas Hellberg, Sven Wollter Carl-Gustaf Lindstedt spelar Martin Beck som bor i Bagarmossen, ett höghus nära t-banestationen bygger modellfartyg på fritiden, en dotter i tonåren (Jag är uppvuxen i Bagarmossen, en stark igen känningsfaktor). Jag tror att Maj Sjöwall och Per Wahlöö blev fångar i sin framgång (s k honungsfällan), böcker sålde bra, svårt att sätta gränser. Producerade tio böcker under tio år. Varför skrev dom inte under kontorstid? och tog hand barnen på kvällarna och under morgonen?

    Comment by Rustan Rydman — 2016 07 14 18:24 #

  8. Roligt läsa om svenska deckare, brukar ladda upp under besöken. Brukar förundras över att så många av karaktärerna, som Beck, dricker så mycket dåligt kaffe, får sur mage och att de ofta blir förkylda.

    Comment by Ann-Katrin Roth — 2016 07 16 3:40 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^