Sommar i P1 med Sakine Madon

15 juli 2016 16:39 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 15 kommentarer

Sakine Madone, för mig känd mest som hårt slående debattör i Expressen, i år politisk redaktör på Vestmanlands Läns Tidning, gav i sitt Sommar-program i dag uttryck för sina politiska åsikter, men ändå förblir hennes val av politisk ideologi och politiskt parti – hon har en bakgrund i Liberala ungdomsförbundets styrelse – lite av en gåta.

Hennes föräldrar var i Turkiet vänsteraktivister och tvingades under förföljelsevågen där, riktad mot vänstern och mot fackligt aktiva men också mot kurder och andra nationella minoriteter, i landsflykt, och med då var också den femåriga dottern Sakine. De här flyktingarna hamnade i Sverige under palmeepoken, och Sakine Madon berättade i Sommar, att hennes far redan hemma i Turkiet hade uttryckt beundran för Olof Palme. Fast jag tror mig någonstans ha läst att den här fadern egentligen stod längre till vänster, var kommunist.

Jag vet inte om det här bidrog till att hon själv inte blev socialdemokrat och i stället gjorde det för mig helt obegripliga valet Folkpartiet; jag, med egen flyktingbakgrund och med mina i vissa frågor likartade åsikter, blev ganska självklart socialdemokrat (och i mitt fall följde hela min estniska familj mig sen i spåren). Och fastän jag är socialdemokrat, delar jag många av Madons frihetliga åsikter, till exempel rätten att häda, och hennes kritik av media för att de alltför ofta är rädda för att tala klarspråk, när brott här i landet visar sig vara begångna av människor av utländsk härkomst. Jag har personligen aldrig träffat Lars Vilks men jag vill, liksom Madon, principiellt försvara hans rätt att häda så väl Mohammed som (visar det sig) Jesus. Vidare: Madon är feminist och jag själv en av socialdemokratins tidiga förkämpar för jämställdhet.

Men något fattas ändå hos Madon, och jag tror att detta något är grundinsikten, att vårt livs materiella sida och vår klassbakgrund är den allra viktigaste grunden för vårt val av politisk hållning.

Musikaliskt började Sakine Madone sympatiskt med en låt på turkiska och en på kurdiska.

Men sen blev det hårdrock, bland annat tre låtar med Slayer. Och även om till exempel ”Dancing In the Moonlight” med Thin Lizzy säkert kan möta gillande också hos andra än hårdrocksfansen, tror jag nog, att det här sammantaget blev lite för mycket för ganska stora grupper av radiolyssnare.

15 kommentarer

  1. Hon var så jäkla tråkig att jag slutade lyssna!!

    Comment by Urban Sjölander — 2016 07 15 19:02 #

  2. Förstår mig inte heller på hårdrocken. Men att Sakine inte följde i sin fars fotspår politiskt tror jag beror på intelligens, empati för alla och förmåga att tänka själv.

    Comment by Ann-Katrin Roth — 2016 07 16 3:22 #

  3. Till Ann-Katrin Roth: Inte heller jag har någonsin attraherats av kommunismen. Men det är inte det som är gåtan utan varför hon valde just Folkpartiet. Det får väl både hon och andra i och för sig göra. Men hon sa inte ett ord om varför hon politiskt hamnade just där.

    Comment by Enn Kokk — 2016 07 16 7:29 #

  4. Ann-Katrin: Nu förstår jag inte. Du menar att hon tog avstånd från jämlikhet och allas rätt till frigörelse pga empati? Ordet du söker är nog egoism.

    Comment by Fredrik — 2016 07 16 10:12 #

  5. Jag tycker mig förstå både Enn Kokk och Sakine Madon och undrar om det inte är en fråga om generation, dvs. vad man hade att välja på just då när man vaknade politiskt. Folkpartiet var en gång i tiden mer socialliberalt, nämligen i en tid när socialdemokraterna kanske fortfarande var lite mer för att alla skulle marschera i samma takt. Inuti partierna är det också mer fritt fram för principer (av liberalt slag) än inuti socialdemokraterna, där andra frågor och partipiska är viktigare. Den som funderar kring en invandrad kurdiskt kvinnas frihet på flera olika plan (inte bara klass) kanske har haft mer att hämta på liberalt håll. Och: jag tröttnade också på hårdrocken.

    Comment by Andreas — 2016 07 16 17:12 #

  6. Till Andreas: Nu är det ju inte alls säkert att hennes partival hade så mycket att göra med vad socialdemokratin faktiskt stod för respektive var mot på den tiden utan kanske snarare med att pappan, som vad jag förstår var kommunist, tydligen också uttalade sin aktning för Olof Palme.

    Jag, som bland annat tillsammans med Palme skrev det partiprogram som antogs 1975, kan intyga, att Olof Palme var en lidelsefullt engagerad antikommunist. Det här satte tydliga spår också i partiprogrammet.

    Comment by Enn Kokk — 2016 07 16 17:45 #

  7. Ok, ni tycker olika. Jag med. Jag gillade musiken. Det är ju roligt när något som inte spelas jämt och ständigt, spelas. PS. Thin Lizzy*

    Comment by Tomas — 2016 07 16 17:59 #

  8. Till Tomas: Jag ger uttryck för mina åsikter, men det går bra att – även här på bloggen – tycka annorlunda.

    Comment by Enn Kokk — 2016 07 16 18:34 #

  9. Fredrik, jag menade att hon gick en annan väg än pappans kommunism, alltså visade intelligens, empati för alla och att hon inte blev indoktrinerad, tänkte själv. För mig har extremvänstern, inte bara kommunismen ofta visat erbarmlig brist på empati. Att det blev folkpartiet, ja varför inte?

    Comment by Ann-Katrin Roth — 2016 07 17 10:20 #

  10. Angående partiprogrammet från 1975: själv föddes jag 1971 och är alltså mer eller mindre jämnårig med Sakine Madon, och antagligen väcktes våra politiska intressen ungefär samtidigt. Mina första klistermärken var ”Atomkraft nej tack” och den där runliknande symbolen för fri företagsamhet (mot löntagarfonder). Vid mitten/slutet av 1980-talet var sedan inte antikommunism så avgörande för partival bland unga, tror jag, utan det var olika mer individuella (egoistiska skrev någon) frihetsprojekt av olika slag (inklusive feminism), jämte miljöfrågor. Det jag ville säga var att sådana som jag med samma grundsyn kanske blivit mer socialdemokratiska vid en annan tid, t.ex. under 1950-talet (med Sovjet framför ögonen och klassamhället i full kraft). Jag har för mig att jag röstade på centern 1991. Inte så långt från (S) ändå alltså, på den tiden. Ifall Sakine Madon valde parti emot sin far eller för sina egna övertygelsers skull vill jag inte ta ställning till.

    Comment by Andreas — 2016 07 17 16:10 #

  11. Fredrik, menar du att kommunismen har verkat för jämlikhet och allas rätt till frigörelse? Märkligt i så fall.

    Comment by Ann-Katrin Roth — 2016 07 17 16:20 #

  12. Till Andreas: Självfallet har olika människor, beroende på vad de tycker är allra viktigast, legitima skäl för att rösta på det parti de tycker står dem allra närmast. Men ett av problemen med Sakine Madons sommarprogram var att så många av de värderinar som hon angav som liberala också delas av till exempel socialdemokrater. Av det du tar upp nämnde jag i min radiorecension bland annat jämställdhet – läs gärna 1975 respektive 1990 års socialdemokratiska partiprogram, som tillkom med mig som huvudsekreterare, eller Alva Myrdal-gruppens rapport Jämlikhet från slutet av 1960-talet – jag satt i sekretariatet och skrev det aktuella avsnittet.

    Eller för att ta ett annat av dina exempel, miljön. Min hustru, Birgitta Dahl, var socialdemokratisk miljöminister och gjorde bestående och radikala insatser, hjälpte mig också med miljökraven och -formuleringarna i 1990 års partiprogram, ett så rödgrönt program att de som läser det så här i efterskott brukar häpna.

    Comment by Enn Kokk — 2016 07 17 23:01 #

  13. Jag måste säga att jag beundrar din tro på och stolthet över de där partiprogrammen och över din hustrus insatser. Jag tycker också det är bra att folk från olika partier kan samlas kring många av sina värderingar, vilket öppnar för möten i konkret politik. Visst har socialdemokraterna liberala och gröna inslag, men andra frågor kanske syns mer och har synts mer i olika tider (något som i sin tur kanske kan förklara partivalens gåta, jämte ”atmosfären” i olika partier, från partipiskans M till frifräsarnas MP). I vilket fall som helst uppskattar jag det lugna tonläget på din blogg.

    Comment by Andreas — 2016 07 18 14:15 #

  14. Till Andreas: Jag tackar för det allra sista. Jag har aldrig dolt mina egna socialdemokratiska värderingar men har aldrig haft problem med att lyssna på andra med andra meningar.

    Comment by Enn Kokk — 2016 07 18 15:04 #

  15. Ann-Katrin Roth:
    Själv är jag övertygad om att mest empati och intelligens finns bland dem som ser att vi har mycket att vinna på att lösa saker gemensamt och att samarbete är bättre än konkurrens.

    Kommunism innebär ju ett samhälle där alla är fria och jämlika. Att de realsocialistiska länderna i öst slog in på en ökenvandring är förstås sant, men låt oss inte glömma alla de som kallade sig kommunister som bidrog till Afrikas och Sydamerikas befrielse. Socialismen är fortfarande det självklara valet för oss som drömmer om frihet för alla människor, men kanske inte för den som drömmer om en fetare plånbok åt sig själv.

    Comment by Fredrik — 2016 07 21 19:50 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^