Sommar i P1 med Anders Kompass

11 juli 2016 17:34 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 10 kommentarer

När Birgitta och jag var på utdelningen av Olof Palme-priset och slog oss ner i Riksdagens andrakammarsal för att ta del av prisceremonin, satte sig snart en inte helt okänd man lite framför oss och till höger om gången vi satt vid. Han såg sig omkring och kom, när han fick syn på Birgitta, fram till henne och hälsade hjärtligt. De hade träffats tidigare, men jag tror att det här främst handlade om själarnas sympati, om två engagerade och modiga människor med hjärtat till vänster.

Anders Kompass, den man jag talar om, har faktiskt en anknytning till Uppsala, från sina unga år då han gick på Fjellstedtska skolan. Det här var under några år under det tidiga sjuttiotalet, men vad jag minns träffades vi aldrig då. Sen fick han, 1975, ett tvåårigt utlandsstipendium och valde då att åka till Guatemala. Där, i den lilla indianbyn Pasac, verkade han som alfabetiserare bland människor som i flertalet fall inte ens kunde spanska, och han hjälpte också, eftersom han hade körkort, byborna med att frakta till exempel bananer till marknaden inne i stan. Det här projektet, finansierat av Frikyrkan hjälper (i dag Diakonia), gav gradvis önskad effekt: lyfte indianerna i byn ekonomiskt och ökade också deras utbildningsnivå, lärde dem läsa, några också att köra bil.

1982 anställdes han av Pierre Schori på UD som latinamerikaexpert på vilket följde en anställning i FN. Som FN-tjänsteman arbetade han med mänskliga rättigheter i Colombia, Mexiko och Guatemala.

Framför allt de insatser han gjorde i Colombia visade sig innebära risker för hans eget liv. Han envisades med att åka på inspektion till en by, där det hade skett en massaker, lyckades ta sig dit och lämnade sen en objektiv rapport om skuldbördan, vilket inte gillades av maktapparaten. Situationen blev så hotfull, att han begärde beskydd av Kofi Annan, och först när denne ställde upp, backade hans antagonister. Men han berättade om hur han och hans ledsagarinna på den kontroversiella inspektionsturen, Flaminia Minelli, sen, under en middag i ”fel” stadsdel, kände sig obehagligt uttittade och hotade. De här två gifte sig sedan, så en räcka av mörka händelser fick ett ljust slut.

Fast huvuddelen av sitt sommarprogram ägnade Anders Kompass förstås åt att berätta om hur han, också som FN-tjänsteman, förpassades ut i kylan.

Kompass var chef för fältavdelningen i det FN-kontor som var till för att skydda mänskliga rättigheter, och sommaren 2014 fick han en rapport om övergrepp, begångna av soldater i FN-tjänst, i Centralafrikanska republiken. Det rörde sig om sexuella övergrepp på barn i åldrarna mellan 8 och 15 år, internflyktingar placerade i läger.

Kompass hade även under sin tid i El Salvador sett FN-bilar, parkerade utanför bordeller, men de här övergreppen, riktade mot barn, är svåra att ens berätta om.

I FN-styrkan i Centralafrikanska republiken ingick också afrikaner, men den leddes av fransmän, så Kompass tog sig före att lämna över rapporten till Frankrike för åtgärd, och de franska myndigheterna protesterade inte utan gjorde också uppföljande egna undersökningar.

Då hände det märkliga: Sju månader senare uppmanades han av sin överordnade chef i FN att avgå och belades dessutom med munkavle.

Kompass överklagade förstås beslutet, och i och med det blev det – fastän han själv höll tyst – vida känt vad som hade hänt.

Nu utreddes den här historien av en fristående kanadensisk jurist, och hon gav Kompass uppbackning och upprättelse i alla avseenden. Vilket ledde till att han fick rätt att återgå till sin tjänst.

Men trots att den här historien fick mycket stor uppmärksamhet, hördes ingen från FNs ledning, till exempel Ban Ki-moon, av med något beklagande eller något ursäkt, och Anders Kompass’ slutsats är, att de som arbetar inom FN-organisationen lever i sin egen maktvärld, en som dessutom lever ett liv avskilt från den andra, skitiga världen. (Det senare är min egen formulering.)

Jag uppskattade också Anders Kompass’ val av musik, till exempel att han spelade så mycket musik från de länder och regioner han har verkat i. Det mesta av det här är inte känt för svensk publik, men åtminstone en latinamerikansk låt, Violeta Parras ”Gracias a la vida”, i dag dock med Mercedes Sosa, är känd även här, fast då mest på svenska (”Jag vill tacka livet”).

Också i andra fall valde Kompass att inte spela den allra vanligaste versionen: Hasses och Tages ”Ett glas öl” fick vi i dag höra med Freddie Wadling.

Och i ganska många fall, till exempel ”Don’t Give Up” med Peter Gabriel och Kate Bush och Monica Zetterlund i Mikael Wiehes ”Ska nya röster sjunga”, underströk musikvalet det Kompass just hade talat om.

Till det myckna hörvärda hörde också låtarna med Sting och Bruce Springsteen och inte minst Leonard Cohen (”Thunder Road”).

Som avslutning spelade han, med adress till hustrun, ”Lady In Red” med Chris De Burgh.