När kvinnligt yrkesarbete ofta betydde att vara hembiträde

3 juli 2016 22:42 | Film | 2 kommentarer

Schamyl Bauman (1893-1966) var svensk filmregissör, trots sitt märkliga namn född i Småland, och faktiskt upphovsman till några än i dag sevärda filmer, till exempel ”Swing it, magistern” med en då ännu mycket ung Alice Babs och så ”Karriär”, som fanns med på Ingmar Bergmans lista över filmer man borde se.

Bauman gjorde också en del mer lättfärdigt gods, till exempel ”Vi hemslavinnor” (1942) med dansk pjäsförlaga: ”Den ny husassistent” av Axel Frische och Christian Bogø. Ändå är den här filmen inte bara en fars – den vittnar om hur den tidens många hembiträden hade det.

Filmen börjar med att stockholmsfamiljen Larssons båda hemslavinnor, kokerskan Hanna (Julia Caesar) och husan Gullan (Dagmar Olsson), på grund av en olycka, förorsakad på grund av den sistnämndas jazzintresse, blir avskedade mitt under en middagsbjudning.

Vid det här laget är dock frun i huset, Laura Larsson, född friherrinnan Rehncrona (Hjördis Petterson), ökänd bland dem som söker jobb via Johan Blomqvists (John Botvids) hembiträdesförmedling, så luckorna blir inte så lätta att fylla. Förrän fabrikör Teodor Larsson (Ernst Eklund) går dit och hittar en platssökande från landet, Kristiania Falk (Dagmar Ebbesen), som vill ha ordentligt betalt men sen låter sig städslas för ett år. Och mycket riktigt gör fru Larsson snart försök att ersätta den enligt hennes egen mening alltför självsvåldiga och tilltagsna Kristiania med annat tjänstefolk; bland dem som gör ett försök finns den unge manlige hembiträdesaspiranten Linus Tallhagen (Bengt Ekerot), som Kristiania dock strax lyckas mota i väg.

Kristiania låter sig alltså inte hunsas av frun i huset utan sätter sin egen prägel och ordning på det här hushållet, som också rymmer två barn, skolynglingen Palle (Kaj Hjelm), 13, och så den 19-åriga, snart giftasmogna Ingrid (Maj-Britt Håkansson).

Ingrid går och suktar efter brev från sin kärlek, flygaren Andersson (Karl-Arne Holmsten), och till slut landar han och kommer också hem till familjen Larsson. Då Kristiania ser honom, går den omskakande sanningen upp för henne. Han är hennes bortadopterade son, resultatet av ett snedsteg i hennes ungdom – hon har inte sett honom på åratal men har ett foto av honom sådan han ser ut nu. Så hon flyr fältet, lämnar sin plats fastän hela familjen Larsson, vid det här laget också fru Larsson, ser henne som en tillgång.

Den som begriper hur alltihop hänger ihop är dock Kaj, som ju är i den åldern att man rotar i andras lådor och bland annat tittar på foton man hittar. Så han får Kristiania att komma tillbaka, och inte nog med att Kristiania och hennes son nu äntligen förenas – sonen gifter sig också med sin älskade Ingrid.

Jag har då aningen rationaliserat handlingen, som också rymmer bjudningar med till exempel Laura Larssons ännu mer hopplösa syster Rose Rehncrona (Mimi Pollak) närvarande. Jag kunde också ha nämnt, att det hela utspelar sig i kristid: Det krävs ransoneringskuponger, och fabrikören får det dessutom mer knappt om kontanter. Men så långt som till att det unga flygaresset och friaren skulle behöva ta emot pengar från sin mor går det aldrig.

Det förekommer vidare ganska mycket musik i filmen, bland annat signerad Kai Gullmar och med stilenlig avslutning i form av August SödermansBröllopsmarsch”.

Tidens filmkritiker gillade filmen för dess trivsamma vardagston. Men recensenterna i Svenska Dagbladet respektive socialdemokratiska Morgon-Tidningen skiljer sig på ett intressant sätt åt, när det gäller synen på tjänstefolk.

Sommar i P1 med Tom Malmquist

3 juli 2016 16:21 | Media, Musik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Eftersom jag inte läser om sport, kan det ha bidragit till att jag inte kände till Tom Malmquist, förr tydligen en lovande ishockeyspelare, senare dessutom bokdebutant med ”Sudden Death”, en mycket ovanlig diktsamling därför att den har sport som ämne. Det här intresset för sport har uppenbarligen också en familjebakgrund: Den nu döde fadern var sportchef på Expressen.

Men Malmquist slog 2015 litterärt igenom med den självbiografiska romanen ”I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv”. I dess fokus och i fokus för dagens Sommar fanns det som hände 2012: Hans höggravida sambo Karin Lagerlöf visade sig ha akut leukemi. Hon förlöstes med kejsarsnitt men avled själv snart.

Fast innan hon dog, hann hon i alla fall föreslå det namn barnet sedan fick, Livia. Tom Malmquist tolkar det här som en besvärjelse: Liv, ja!

En mycket stor del av det här sommarprogrammet kretsade sedan kring det känslomässiga kaos och de utmaningar hustruns hastiga död medförde för hans egen del: Samtidigt som han måste hantera sina egna känslor av sorg och förtvivlan, tvingade han sig att ta hand om den nyfödda dottern. Stunderna då hon sov använde han till att lyssna på musik och till att skriva.

Den här livsomstörtande erfarenheten fick honom också att mer än tidigare ifrågasätta allt för tvärsäkra svar på det vi ställs inför i livet, också att välja bort tidigare vänner med i förväg givna reaktionsmönster.

Tom Malmquist utformade sitt sommarprogram som ett budskap till dottern, Livia. Men hon är alltså bara fyra år – programmet börjar med att hon ber pappan om ursäkt för att hon har nattkissat i hans säng, men han får henne att skratta, när han svarar ”Det kanske var jag” – och hennes insikter om vad det är att vara död illustrerar Tom Malmquist med att berätta om hur hon, iförd blå klänning, dansar på golvet och sjunger ”Mamma Karin är död, mamma Karin är död”.

Så i slutet av programmet förklarar Tom Malmquist att det naturligtvis kommer att dröja länge, mycket länge, innan Livia tar del av det här programmet, kanske först när hon hittar det på band efter hans egen död.

Tom Malmquists musik i programmet vittnade om en fallenhet för ofta ganska rytmisk musik. Bland det som var bekant för mig fanns, utöver till exempel Stevie Wonder och Billy Joel, också en del låtar och artister som jag för egen del gärna lyssnar på: Odetta, Melanie och ”Mardi Gras In New Orleans” med Professor Longhair.

”Frid vår älskade tokskalle!”

3 juli 2016 12:06 | Citat, Media | 4 kommentarer

Jag är i den åldern då det faller sig naturligt att varje dag kolla dödsannonserna. Bland de bortgångna kan det ju finnas människor som har varit ens vänner eller bekanta, rent av sådana vars begravning man vill gå på.

Ibland ögnar jag också minnesrunorna. Med tiden har de, förr ganska formella och ofta pliktskyldiga, blivit mer personligt formulerade.

Ett exempel på det senare finns i Dagens Nyheter i dag. Ett antal av den för mig tidigare helt okände Mikael Roséns vänner skriver till hans minne en runa, som på ett helt fantastiskt sätt sammanfattar hans blott 53 år långa liv.

Här återger jag bara avslutningen:

”Frid vår älskade tokskalle!”

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^