Sommar i P1 med Marit Paulsen

En gång i världen kände jag Marit Paulsen, inte nära men ändå hyggligt väl: Jag umgicks mycket med tidens kulturarbetare, organiserade också många av dem i KSF, Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening. Bland dem jag då och då träffade, bland annat på tåget mot Dalarna (jag åkte ofta med det hem till Uppsala, när jag jobbade på Socialdemokratiska partistyrelsen), fanns Marit Paulsen. Och till den socialdemokratiska partikongressen i Göteborg inbjöd jag Marit Paulsen och några andra kulturarbetare att inför kongressen hålla var sin kort plädering i ett fritt valt ämne. Paulsen höll då ett brandtal för EU-anslutning.

Sen bytte hon som bekant parti, var i två omgångar EU-parlamentariker för Folkpartiet.

Hon berättade i och för sig hur hon, under sin tid på Brunnsvik, trakasserades av det tidiga sjuttiotalets revolutionära vänster – hon kallades ”högerspöke” fastän hon hade sju års erfarenhet av att jobba i valsverket i Smedjebacken med påföljden att ryggen var slut, men hon hade då ingen som helst tanke på att byta parti. Partibytet kom ett par decennier senare, fast vad det berodde på berättade hon inte i söndagens ”Sommar”.

Det hon berättade i sitt sommarprogram om hormoslyrförbudet 1977, bland annat att hon och Solveig Ternström lyckades ta sig in på ett folkpartistiskt regeringssammanträde (det måste i så fall ha varit på senhösten) och plädera för förbud är hur som helst en kul historia.

Nå, minns jag inte alldeles galet, hade hon och hennes man, Sture, en dotter som var aktiv i Folkpartiets Ungdomsförbund, numera LUF, och det var hon som övertygade morsan om att i stället satsa på Folkpartiet. Fast just det här berättade hon inte i Sommar.

Hennes Sommar hade en ganska ödmjuk ton – bland annat bekände hon, att hon är ganska debatträdd i andra ämnen än de hon behärskar och själv brinner för, sådant som att bevara biologisk mångfald. Och bakom det senare fanns egna erfarenheter, också av ekologisk odling.

I EU-frågor uppträdde hon dock som stridis (”Jag är EU-fantast”) – här förenklade hon i stället, jämställde till exempel Storbritanniens Brexit med högernationalistiska (och värre) partiers framgångar i en rad europeiska länder och överdrev den frihet och det svängrum dagens EU ger medlemsländerna.

Samtidigt fanns där en sorts hälsosam självdistans i detta, som hon deklarerade, hennes sista offentliga framträdande: ”Jag är kanske inte politiker.”

För min del hade jag önskat att hon, ännu mer än som skedde, hade ägnat sig åt sin egen personhistoria, särskilt hennes norska barndom. Hon berättade, fast relativt kort, om att mamman var ihop med en tysk soldat och att en bror och en syster aktivt arbetade för nazismen. Hon berättade dock om när mamman kom och hälsade på i Sverige, när Marit hade slagit igenom som författare och då också kom att träffa Sture, som Marit just hade blivit ihop med. Sture, som hon hade träffat på Brunnsvik, berättade då glatt om sitt i moderns ögon alltför enkla värv, och modern utbrast i riktning mot Marit: Varför skulle du skiljas, om du inte hade något bättre på gång?

Den musik Marit Paulsen spelade knöt i gammal hederlig Sommar-stil an till det hon talade om, och då tänker jag inte bara på den så kallade ”Europahymnen” och Jan Hammarlunds ”Jag vill leva i Europa” – den senares syn på Europa är för övrigt mer nyanserad än Paulsens.

Bland de artister hon spelade fanns Kalle Moraeus med ”Koppången”, Bob Dylan med ”Blowin’ In the Wind”, Arja Saijonmaa med ”Jag vill tacka livet”, Olle Adolphson med ”Det gåtfulla folket”, Thorstein Bergman med Dan Anderssons ”Omkring tiggarn från Luossa”, ”Solveigs sang” ur ”Peer Gynt” av Edvard Grieg, romans ur Lars-Erik Larssons ”Pastoralsvit” och Tove Janssons och Erna Tauros vemodiga ”Höstvisa” med Cumulus.