Sommar i P1 med Emil Jensen

12 juli 2016 18:15 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag har sett och hört Emil Jensen live på scen två gånger, i båda fallen på Reginateatern i Uppsala, i det ena fallet med ett eget helaftonsprogram, i det andra i ett blandprogram med några av teaterns mest uppskattade artister. Den scenshow jag såg var en blandning av teater (samhällskritisk komik), poetry slam, politik med ställningstaganden från en man med hjärtat till vänster, sång till komp och lite annat. Jag gillade det verkligen och sa det till honom själv, när jag efteråt köpte några CD av honom och fick dem signerade. Det här ledde till ett litet samtal, och jag fick själv berätta vem jag var – men det här betyder för den skulle inte, att vi blev bekanta eller kan sägas känna varann.

Någon anknytning till Uppsala har han inte. Han bor numera i Stockholm, men som de som hörde honom i dagens Sommar säkert förstod av hans idiom, har han sina rötter i Skåne, mest i Malmö.

Till det Emil Jensen berättade om, mot slutet av sitt sommarprogram, fanns den cykelturné han 2007 genomförde genom Sverige med sin gitarr på ryggen.

Sina politiska åsikter gav han uttryck för bland annat i avsnittet om sitt sydfrikaengagemang. Fast redan i programmets inledning markerade han också, att allt inte alls var bättre förr – vi var nog snarare dummare förr, åtminstone i meningen att det fanns en massa saker som vi då ännu inte visste.

Sig själv berättade han också lite om, typiskt nog med hjälp av en historia om hur hans syrra, i skolan ansedd som en styv tecknare, vid två tillfällen fick kritik för porträtt av brodern, som hon hade porträtterat med rynka i pannan, med långt avstånd mellan munnen och näsan och så ett grönt och ett blått öga – vilket dock Emil själv nu intygade var på pricken rätt.

Under sommarprogrammets gång skrattar jag högt flera gånger, men det är svårt att referera de här avsnitten – de lever på att framföras live, och han har liveartistens förmåga att locka fram ett uppskattande skratt just i stunden.

Men som en svart tråd genom det här programmet löper också berättelsen om Emil Jensens egen familj.

Bland annat berättar han, mycket öppenhjärtigt men helt utan fördömande, att hans mamma, psykolog till yrket, länge hade problem med spriten, men att hon sen själv lyckades bryta det här beroendet genom att lika maniskt ägna sig åt andra tvångsmässiga vanor, till slut att dricka kopiösa mängder vatten.

Sig själv liknar han vid mellanbocken Bruse, den som klarade sig genom att upprepa den första bockens svar och sen överlät åt den tredje att ta fighten – han har alltså inte någon heroisk självbild.

När han var liten, såg han den lite äldre syrran, Anna, som sin ledstjärna, såg till och med sig själv som en duktig tjej, detta fastän han varken var tjej eller duktig. Hon var inte bara hans förebild utan ställde också upp för honom ganska långt fram i livet.

Men det här fick ett tragiskt slut, inte för att syrran inte längre ville utan för att hon började må dåligt och detta visade sig bero på att hon hade fått malignt melanom.

Till det sorgligaste i det här sommarprogrammet hör när farsan ringer och gör klart att de nu måste åka till Anna på sjukhuset, rättare sagt på dödsbädden.

Och sedan sammanfattar Emil på sitt mycket speciella sätt: ”När solen gick upp 3 maj, var det plötsligt årets första sommardag.”

Man kan börja gråta för mindre.

Också Emil Jensens musikval präglades av att han är ett proffs.

Ska jag lyfta fram några enskilda artister/grupper och låtar, vill jag främst nämna den inledande ”Close To Me” med The Cure, ”There’s An End” med Holly Golightly och ”Nobody Knos You When You’re Down And Out” med Bessie Smith.

Men jag gillar också Edda Magnason, som han tidigare har gjort program tillsammans med, Esbjörn Svensson, Björk, Stina Nordenstam och Fleetwood Mac.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^