Sommar i P1 med Ingvar Carlsson

2 juli 2016 17:31 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 16 kommentarer

Eftersom jag uppriktigt gillade Ingvar Carlssons Sommar-program i dag – och jag menar då både talat innehåll och musikval – ser jag inga problem med att skriva om det, detta fastän jag under många år i egenskap av anställd på den socialdemokratiska partiexpeditionen var underställd honom och fastän det var han som rekryterade min hustru till partiets VU och senare gjorde henne till miljöminister. Jag kan väl också passa på att nämna, att jag under en period hade hans dotter Ingela som arbetskamrat på partiexpeditionen. Ingvars fru och Ingelas mamma Ingrid lärde jag också känna, inte bara som medföljande på olika partiarrangemang. Det blir så här när man som Ingvar Carlsson befinner sig i det politiska livets centrum och man själv verkar där under i stort sett hela sitt yrkesliv.

Mitt intresse för idrott och friluftsliv – två saker som Ingvar Carlsson gillar – är närmast obefintligt, men jag har förstås noterat det han också talade om, sitt stora intresse för musik, ett intresse han gav uttryck för genom att göra den här säsongens hittills musikaliskt överlägset bästa sommarprogram – jag ska avslutningsvis återkomma till det.

Mot den här bakgrunden var det intressant att han inledningsvis – den här mannen har både självdistans och humor – berättade dels om hur han av en musiklärare under skoltiden befriades från musik, dels om hur han som stipendiat i USA, i Chicago, lyssnade på mycket bra jazzmusik.

Annars var hans röda tråd den att slumpen många gånger, ibland i viktiga avseenden, har styrt hans liv.

Så också det privata. Uppenbarligen var det en ren slump att han under en kräftskiva hemma i Borås år 1955 träffade den för honom tidigare helt okända Ingrid Melander. Den här samvaron fortsatte till halv sju på morgonen, men så småningom följde han efter henne till Lund. Hur de där var beredda att förlova sig, inte minst för att kunna få en gemensam bostad av Västgöta nation, var också en festlig historia, som till slut ändå ändade i lysning och giftermål.

Studierna gick bra och han erbjöds av Nils Stjernqvist att gå på doktorandseminarierna, men så ringde Olof Palme på uppdrag av Tage Erlander: Ingvar Carlsson erbjöds en anställning på Statsrådsberedningen och svarade ja. Och på den vägen fortsatte det. Han blev så småningom statsråd.

När Olof Palme blev partiordförande och statsminister, hade Ingvar Carlsson för egen del aldrig haft några sådana planer – han hade tänkt, att när Olof så småningom avgick, skulle också han själv lämna regeringen. Men ödet ville något annat. När Olof Palme 1986 mördades och partiets VU enhälligt frågade om han ville ta över, fanns det för den här pliktmänniskan egentligen inget alternativ. Det var bara att axla oket, bland annat i skepnad av två beväpnade, ständigt närvarande livvakter. När han sen ska berätta om sina politiska framgångar får det bli historien om Öresundsbron. Och så lyfter han i slutet av programmet fram, att Lisbet Palme inspirerade honom att göra särskilda insatser för barnen i vårt samhälle.

Ingvar Carlssons berättelse om sig själv och andra som fanns i och runt maktens korridorer handlar dock ganska lite om makt, mycket mer om de berördas mänskliga sidor, sådant som hur hopplöst opraktiska tre socialdemokratiska statsminsrar i rad var. Ta som exempel historien om när Tage Erlander ombads provkasta ett nytt kastspö.

Många andra skulle kanske ha blivit förbittrade över den kritik två av landets största kulturpersonligheter, Hans Alfredson och Tage Danielsson, riktade mot det parti de aktivt hade stött i 1968 års valrörelse – det var som bekant främst kärnkraftsutbyggnaden som fick dem att bli kritiska – men Ingvar Carlsson behandlar även det här med försonande distans och humor: Tage Danielssons liknelse att Ingvar Carlsson såg ut som en fot i ansiktet tacklade han i ett barnprogram i TV genom att teckna sig själv just som en fot. Och sen var SSUarna inte sena med att lansera en Ingvar Carlsson-liknade fot som rockmärke och börja kalla sig för Fotfolket. Carlsson berättade hur folk han mötte på gatan sedan, faktiskt oftast i ren välmening, hälsade honom med ”Tjenare, Dojan!”.

Och Carl Bildt fick beröm för att han under den ekonomiska kris som ledde till tidernas räntechock ringde Ingvar Carlsson för att få till stånd en uppgörelse mellan de stora partierna. (Märk att Bildt från 1991 var statsminister. Men Socialdemokraterna återtog regeringsmakten i valet 1994.)

Det här gjorde att Ingvar Carlsson skyndsamt måste åka hem från ett möte med Socialistinternationalen i Berlin. Därför var han också tvungen att inställa ett planerat möte och en gemensam middag med fyra kurdiska ledare. De senare sköts kallblodigt ner på den restaurang där de hade stämt möte. Carlsson sa sig än i dag fundera över om det var Bildts kallelse som räddade honom själv från samma öde.

Ingvar Carlssons musikval i det här programmet var som sagt det bästa och mest avvikande hittills i årets ”Sommar”. Han spelade jazz: ”Chicago” med Benny Goodman och ”Visa från Utanmyra” med Jan Johansson. Han var först i år med att spela en rad klassiska stycken, med Okko Kamu, Roland Pöntinen och Filharmonikerna under ledning av Vladimir Askenazy. Han spelade Olof Palme-talet ”Fördomar” till musik av Latin Kings. Bland sångerna och visorna fanns Benny Anderssons ”Kärlekens tid” med Gustaf Sjökvists kammarkör, Monica Borrfors med Hasse- och Tage-klassikern ”Att angöra en brygga”, Elisabet Hermodssons underbara hyllning till Gotland, Ingvars och hans familjs sommarland, ”Sommargästens visa”, Olle Adolphsons ”Det gåtfulla folket” och så Ingvar Wixells insjungning av Evert Taubes ”Så skimrande var aldrig havet”.

Och så avslutade han med Mikael Wiehes ”…ska nya röster sjunga”, här dock insjungen (på ”Ett lingonris som satts i ett cocktailglas”) av den stora stjärnan i många socialdemokratiska valrörelser, Monica Zetterlund:

…ska nya röster sjunga

Text och musik: Mikael Wiehe, 1988

1.
En enda sak är säker
och det är livets gång;
att allting vänder åter
att allting börjar om
Och fastän våra röster
ska mattas och förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

2.
När vi har blivit gamla
och vårt hår har blivit grått
när livet börjar mörkna
och dagarna har gått
när våra kroppar kroknar
och våra steg blir tunga
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

B-tema
Sångerna om frihet
om rättvisa och fred
sångerna om folket
som aldrig kan slås ned
sångerna om kärlek
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

3.
Och du och jag ska sitta
vid fönstret i vårt hus
och ta varandras händer
i vårens klara ljus
Och utanför på gatan
där vindarna är ljumma
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

B-tema
Sångerna om frihet…

4.
Så segrar inte döden
fast åren har sin gång
Så stannar inte tiden
Den börjar bara om
För sångerna om livet
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga
Ja, sångerna om livet
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

Text, noter och ackord hittar du i Mikael Wiehes ”Sångerna” (Carlssons bokförlag, 2002).

Mikael Wiehe sjöng in ”…ska nya röster sjunga” på CDn ”Basin Street Blues” (Amalthea AM 80, 1988).

Melodikrysset nummer 26 2016

2 juli 2016 11:57 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Många z blev det i dag. Nej, jag försov mig inte utan talar om Melodikrysset.

Först fick vi lyssna på ”Evert” med Matz Stefanz med Lailaz, det vill säga Stefan Ljungqvist och Laila Westersund. ”Evert” skrevs av Eddie Meduza, egentligen Errol Leonard Norstedt.

Och så slutade det med ”När radion spela’ rock ’n roll” med dansbandet Larz Kristerz.

Om man så vill kan man i den här gruppen också räkna in ”Rialajazzen”, den som i krysset skulle leda oss till orten Riala. ”Rialajazzen” skrevs för övrigt av den gamle schlagermakaren Fritz Gustaf Sundelöf, som jag en gång i världen hjälpte med att välja ut lämpliga sånger till en arbetarrörelsesångbok som skulle ges ut av samma förlag som mina båda politiska sångböcker kom ut på – han hade en sån sida också.

Det här mönstret av upprepning finns ofta i Anders Eldemans kryss.

Ytterligare exempel på det gavs även i dag.

Vi fick höra ELO (Electric Light Orchestra) i ”Living Thing”.

Och så Electric Banana Band med ”Kameleont” ur Melodifestivalen 2006.

Melodifestivalen går ju i TV, och där har vi också sett ”Mash”. Det sökta ordet var operation och illustrerades med ”Suicide Is Painless”.

Från TV är inte steget långt till film: Vi fick höra Charlie Chaplins ”Smile” – på svenska le – ur ”Modern Times” (”Moderna tider”).

Ytterligare en filmklassiker, ”Den tredje mannen” (i sin tur byggd på Graham Greenes roman med samma namn), förekom i dagens kryss. Här hörde vi Anton Karas spela filmens berömda tema på cittra.

Disneykvalkaden på julafton fick bidra med ”Ser du stjärnan i det blå”. För min del ingen julafton utan Disney!

Kvar då att redovisa är ett par populärmusikbidrag.

Dels ”It Just Happens” med Roxette, det vill säga Marie Fredriksson och Per Gessle.

Dels ”Åh, vilken härlig dag” med musik av Ted Gärdestad.

Och i mål går vi i dag med Evert Taube och ”Den glade bagaren i San Remo”, han som enligt vistexten (som du hittar ovan under Kulturspegeln, Sångtexter) hette Florindo.

Nu ska ja hasta i väg till apoteket och hämta ut sprutor som jag måste ha för att överleva. Också sånt är livet.