Sommar i P1 med Lennart Bylock

30 juli 2016 18:54 | Media, Musik, Politik, Resor, Teater, Ur dagboken | 5 kommentarer

Med den politiska hållning jag har, har jag normalt inte mina sympatier hos ledande personer i näringslivet, men dagens sommarpratare, Lennart Bylock, gjorde faktiskt på många sätt ett sympatiskt intryck på mig. Bylock framstod i många avseenden som en sympatisk person. Som framgångsrik kapitalist var han self-made, hade inte ärvt en förmögenhet eller position utan började med två tomma händer, även om pappan på 1950-talet tjänade skapligt med pengar.

Han var begåvad och tog också studenten, men mycket annat lockade. Redan som 15-åring arbetade han på en lastbåt med destination Holland och Belgien. Senare kom han sjövägen också till Amerika. Vid 18 års ålder tog han flygcertifikat och tog sig i flygplan till en beundrad ung dams hem, vilket kunde ha gått riktigt illa. Flickan och hennes pappa tog betäckning i ett uthus, men Bylock insåg i tid, att han inte borde försöka landa där. Lite senare bestämde han sig i stället för att bli polis. 48 år senare, berättade han, kunde han prisbelöna en annan före detta polis, Bertil Falk, med Natur och Kulturs kulturpris.

Han var också uppfinningsrik och kom på att man kunde tillverka bättre oljecisterner av glasfiber, och så startade han tillsammans med en bekant och med mycket lite startkapital en firma i branschen. Snart visade han framfötterna genom att ro hem en företagsorder om 1.000 + 1.000 cisterner. Affärskollegan höll på att tuppa av.

Men han hade många järn i elden. Bland annat var han i mitten av sextitalet generalsekreterare i Boxningsförbundet, och han praktiserade själv också andra kampbetonade verksamheter, blev bland annat världsmästare i offshore racing, vilket för hans del ändade på sjukhus.

Folk i näringslivet, de riktiga kapitalisterna, fick korn på honom och hans talang, och han anställdes i Wallenberg-sfären, där han avancerade; han kom så småningom att arbeta i Nitro Nobel. Sen jobbade han också i egen regi, bland annat med oljeplattformar och rederiverksamhet. Från sin tid i näringslivet berättade han en kostlig historia om ett uppköpsförsök, som han avvisade, fastän affären kunde ha gjort honom och hans kompanjon rika.

Över huvud taget finns det en distans hos honom till det han har hållit på med. Han berättade öppet hur en potentat i näringslivet påpekade för honom att hans framgångar verkade leda till en viss närighet, vilket han tog till sig. Och lite senare berättade han om egna adoptioner av utsatta barn och insatser i länder i Latinamerika och i Asien för barnhemsbarn, många av dem fysiskt handikappade, andra psykiskt handikappade.

Missförstå mig nu inte: Jag tror inte det här är generalmetoden för att hjälpa världens utsatta barn, men om man i vårt globala produktions- och utslagningssystem satsar pengar på att hjälpa några andra är det i alla fall bättre än att spendera alla pengarna på vräkiga middagar och champagne.

Fast fina middagar förekommer naturligtvis också i den värld där han lever. Vid en av dem stod Van Morrison för sångunderhållningen, vid en annan, i Muscat-Oman, sjöng Placido Domingo. Och då ska man veta, att hans musik i unga år var ”Te dans me’ Karlstatösera” med Sven-Ingvars – han kände tydligen själv, från hemstaden Karlstad, Sven-Erik Magnusson.

Över huvud taget verkade musikvalet naturligt avpassat till det han talade om, och bland de artister han spelade fanns Liza Minnelli (”Cabaret”), Bill Haley, Rodriguez (”Sugar Man”), Sven-Bertil Taube (”Den vackraste visan om kärleken”) och Monica Borrfors (”Att angöra en brygga”).

Han inledde med att till hustrun spela ”Lady In Red” och avslutade programmet mycket stilenligt med Edith Piaf och ”Non je ne regrette rien”.

Trots att han numera är blind, håller han stilen.

Melodikrysset nummer 30 2016

30 juli 2016 12:21 | Film, Mat & dryck, Media, Musik, Teater, Ur dagboken | 7 kommentarer

Kanske var det värmen som gjorde att jag hade svårt att somna i går kväll – först långt in på natten föll jag i sömn men vaknade ändå, förmodligen för att det är melodikryssmorgon, klockan sju och gick upp då: gjorde morgontoalett, duschade och åt frukost.

Trots ganska kort nattvila hade jag inga större svårigheter med dagens Melodikryss. Men så småningom kom det faktiskt ett par frågor, som vållade mig en smula huvudbry.

Vem var det som sjöng ”Miss the Mississippi And You”? Fastän jag mycket väl känner till Jerry Lee Lewis, visste jag inte, att han hade sjungit in den här sången. Och inte kom jag heller i håg, att han hade fått smeknamnet The Killer – men till slut hade jag alla bokstäver i det sökta ordet utom den allra första.

Madonna hör däremot inte till de artister jag brukar lyssna på, så det krävdes också lite betänketid och några ledbokstäver för att komma på, att det var hon som sjöng ”Living For Love”.

Som en jämförelse: Céline Dion hade jag inga svårigheter att identifiera som den som sjöng ”I Drove All Night”.

Krysset började ganska lätt med Ray Charles och ”I Can’t Stop Loving You”. (Men den som inte känner igen hans röst kunde ju också ha gissat på Jim Reeves.)

Ännu lättare för mig, som har allt med The Beatles, var det att känna igen ”Yesterday”, skriven av Paul McCartney.

Jag hör hemma i en generation, som i dansskolan fick lära sig dansa till Glenn Miller-musik, och självklart har jag både hans ”Moonlight Serenade” och annat med hans band.

Och lyssnar man på populärmusik i radio, kan man, om man är i min ålder, helt enkelt inte ha missat Per Gessles ”Sommartider”.

Men jag har från unga år varit en flitig radiolyssnare, så jag minns förstås även Stig Olins ”Jag tror på sommaren” (1967), i dag i insjungning av Ann-Louise Hanson.

Från samma era, närmare bestämt från 1965, är filmversionen av ”Sound of Music”, där Julie Andrews spelade rollen som Maria, som var nunna. Musikalen som den bygger på gjordes dock redan 1959.

Krysset avslutades med en annan filmmelodi, ”Jag har bott vid en landsväg”, ur filmen ”Kalle på Spången” med Edvard Persson i huvudrollen.

Den av Dan Andersson själv tonsatta ”Jungman Jansson” var fortfarande omåttligt populär under mina pojkår i Juniskär söder om Sundsvall, och jag minns fortfarande, att vi sjöng den tillsammans med besökande jämnåriga – vi satt på en öppen veranda och hade allsång. Så att Yokohama förekommer i texten är lätt som en plätt för mig.

I dag går vi i mål med en av de senaste dagarnas sommarpratare, Bert Karlsson. Den här mannen, som har gjort allt tänkbart (och även sådant som borde vara otänkbart), stod själv för sången i ”Hoppa hulle”.

Nu ska jag bädda sängarna. Min hustru får inte göra sånt, och hon lyder, åtminstone någorlunda, det hennes läkare har ordinerat henne, så att hon så småningom ska bli helt återställd igen.

PS. När jag kom ut från datorrummet och kom fram till sovrummet, visade det sig, att sängarna just var bäddade, av hustrun. Hon hade bytt lakan också.