Sommar i P1 med Bert Karlsson

Det finns sidor hos Bert Karlsson som jag har mycket svårt för, till exempel hans partibildning Ny Damokrati tillsammans med Ian Wachtmeister och en massa andra politiska dårar, men en så mångsidigt verksam man som han har naturligtvis både andra sidor och rent av en viss talang. Han har gått på pumpen några gånger men ibland också varit framgångsrik. Fenomen som Skara sommarland är välkända även för oss som aldrig har varit där.

I sitt Sommar-program i dag berättade han till exempel om sitt arbete som skivproducent och det egna mycket framgångsrika skivbolaget Mariann, som han sen sålde till Warner. Jag är kanske inte så imponerad av hans första stjärna, Paul Paljett, men han har ju faktiskt spelat in ABBA och Carola. Och jag delar inte hans entusiasm för Vikingarna och andra dansband – det här är inte min typ av dansmusik – men jag vet ju hur stora de och den här i mitt tycke lite fyrkantiga (men taktfasta och dansanta) dansmusiken är hos en mycket stor del av svenska folket. Min egen yngsta brorsa var förresten ute och dansade till Sven-Ingvars, och ”Säg inte nej, säg kanske kanske kanske” fanns bland skivorna hemma hos mina föräldrar.

Att jag förstår det här har med min egen sociala bakgrund att göra. Det faktum att jag själv har vidgat mina musikvyer till nya domäner betyder inte att jag för den skull generellt föraktar populärkultur och ännu mindre människor som ensidigt har fastnat i sådan. Bert Karlsson har producerat en mängd av den stora publiken älskade skivor, och dessutom har han haft vett att till hjälp ta ett veritabelt snille på området, Lasse Holm.

Utan att till exempel ge mycket för Ny Demokrati, som han var med om att ta in i Riksdagen, tror jag mig förstå bakgrunden till fenomen som Donald Trump, Brexit och Sverigedemokraterna, som Bert Karlsson nämnde. Mycket av det här är tecken på att politiken och den politiska representationen har rört sig uppåt socialt och lämnat stora delar av arbetarklassen och andra utsatta sociala skikt utan vare sig delaktighet eller materiell utjämning, och då blir lätt den främsta politiska lusten hos de drabbade att slå ”dem där uppe” på käften. Så länge inte ens de traditionella politiska arbetarpartierna förstår det här, kommer de aldrig att återfå sin forna politiska styrka.

Det här är mina, inte Bert Karlssons slutsatser, men utan att göra honom till någon politisk ängel tror jag inte att den här karln är en simpel rasist. Trots att han numera tjänar det mesta av sina pengar på att driva 60 flyktingförläggningar tror jag faktiskt inte, att Bert Karlsson kan reduceras till närig cyniker – hans tankar om att flyktingarna för sitt fortsatta liv här i landet främst behöver lära sig svenska förefaller rent av som ganska rimliga.

För övrigt överraskade han själv lyssnarna med att mot slutet av programmet säga, att skatterna vi tar ut i Sverige är rimliga.

Stämpeln som rasist försökte han tvätta bort också genom sitt musikval – första låten han spelade, ”Rivers of Joy”, var med Afro-Dite.

Sen blev det förstås låtar med Eddie Meduza, Sven-Ingvars, Cool Candys, Schytts, Paul Paljett, Vikingarna, Friends med flera (rent av en snutt med en falsksjungande Carl Bildt), men också med Gösta Linderholm (”Aj aj aj – det bultar och det bankar”, ABBA (”Dancing Queen”), Jessica Andersson, Carola Häggkvist, Hoola Bandoola Band (”Vem kan man lita på”) och en outgiven Freddie Wadling-låt (”Längtans test”).

Och så avslutade en del av familjen (de yngsta Karlsson-tjejerna) med ”Världens bästa morfar”.