Sommar i P1 med Kim Källström

24 juli 2016 21:20 | Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

Mitt obefintliga intresse för idrott gör, att jag före dagens Sommar knappast ens hade hört talas om fotbollsspelaren Kim Källström.

Bland sommarvärdarna finns ett antal inkvoterade idrottsmän (och -kvinnor), och jag har egentligen aldrig förstått varför. Tanken att låta av olika skäl kända människor göra egna program – berätta om sitt liv och spela sin musik – måste ju i och för sig också kunna omfatta folk ur idrottsvärlden, men det faktum att man har lyckats väl inom en idrottsgren gör en ju, lika lite som det faktum att man är känd i egenskap av politiker, författare eller barnpsykolog, för den skull inte automatiskt till någon lämplig sommarpratare.

I fallet Kim Källström finns, har jag läst mig till, som aktualitetsfaktor, att han har beslutat sig för att lägga fotbollsdojorna på hyllan, detta efter det att svenska landslaget i fotboll inte lyckades så väl i EM.

Men nästan hela sitt sommarprogram ägnade han åt att skildra sin egen fotbollskarriär, från mycket unga år och fram till nu: vägen till BK Häcken i Göteborg, att det blev Djurgården i stället för IFK Göteborg, lite om åren i Frankrike och England (och däremellan, fast omvägen via träning i Oman, något om spelperioden för Spartak i Moskva. Det här skulle ju ha kunnat förvandlas till intressanta bilder från dessa skiftande miljöer, men det enda han pratar om är sin fotboll; ibland börjar man tro att han aldrig var utanför arenorna och förläggningarna.

I början och slutet av programmet får man veta, att han är gift, vid det senare tillfället också att hustrun ska doktorera. Mot bakgrund av att Kim Källström själv inledningsvis berättar om att han själv reducerade studiedelen av sin gymnasievistelse till det minimala – det var idrott för nästan hela slanten redan då – undrar man ju, hur det gick till att just de här två föll för varann och varför.

Musiken i det här sommarprogrammet är bättre, men Källström ger inga nycklar till varför han har valt artister som Gilbert Bécaud, Perssons Pack, Nina Simone, Eagle-Eye Cherry, Tomas Andersson Wij, Mando Diao och Timbuktu och just de låtar han spelar.

Men en vänlig sak vill jag i alla fall säga om Källströms sommarprogram. Han berättade där att han, vid en träff med journalister inför EM-kvalet 2015, ställde upp för stöd åt flyktingar, och det är bra att människor i hans ställning gör sådana markeringar.

Sommar i P1 med Carola Häggkvist

23 juli 2016 21:36 | Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | 1 kommentar

Carola Häggkvists gudlighet är inte min, så trosdelen av hennes Sommar intresserar mig egentligen inte – tvärt om är några av trosbekännelserna i programmet sådana att jag normalt inte ens skulle lyssna på dem. Men onekligen har hon en position som sångerska, bland annat som vinnare av Eurovision Song Contest, där hon som bekant vann med ”Främling”.

Hon citerade i och för sig Orup (sångaren), som en gång tydligen hade sagt, att man inte ska behöva försvara sin tro, men för oss klentrogna hade det nog ändå varit intressant att få höra några andra förklaringar än dem hon gav, hur Ben Hur i filmen hon såg vid 12 års ålder såg in i Jesu ögon och hur hon, när hon vid 14 års ålder konfirmerades, tog till sig prästens uttalande, att Gud ville använda henne.

Hennes religiösa tro var enligt henne själv inte hämtad från fadern och modern, och båda dog tidigt, så de kan inte tillfrågas i saken. Däremot verkar föräldrarna, som blev ett par tidigt, fick hennes syster när mamman fortfarande var mycket ung och gifte sig mycket unga, ha gett henne stöd i det liv hon valde – tyvärr dog de också mycket tidigt. Pappan beskriver hon som ömsint på gränsen till blödig.

För egen del manifesterade hon tidigt sin tro, bland annat genom att till människor som kom i hennes väg säga ”Jesus älskar dig!”. Praktiskt tillämpade hon sin tro på människor som såg ut att behöva hjälp – bland annat, berättade hon, gick hon emellan i ett slagsmål på tunnelbanan. Fast sådant har även jag, så okristen jag nu är, gjort: En gång fick jag utanför Slottsbiografen i Uppsala rakt in i ett raggarslagsmål, röt åt de fajtande att sluta och slängde några av de mest aggressiva åt olika håll som vantar. Författaren Lars Gustafsson, som också var där – vi skulle gå på Studentfilmstudion – blev ganska chockad.

Andra delar av sitt liv, som det omskrivna äktenskapet med Runar Søgaard, hoppar hon över, likaså erfarenheten av Livets Ord. Men hon berättar hur hon, innan det hann bli för sent, ville skaffa barn, och det fick då bli genom adoption. En sådan kom att genomföras i Sydafrika, där hon hade varit 1994 och bland annat träffat Nelson Mandela. På ett barnhem där lyckades hon adoptera två och ett halvtåriga Zoe. Och historien om hur hon var ute på stan där med den adopterade flickan i vagn var faktiskt intressant. Hon blev nämligen iakttagen av svarta, som misstänkte att den här vita kvinnan hade kidnappat ett svart barn, och när hon hade lyckats komma undan de här förföljarna, blev hon hejdad av en polis, som tog med henne till stationen av samma orsak. Men det hela redde förstås till slut upp sig – Carola hade ju adoptionspapper.

Hennes lust att finnas på plats och vid behov också konkret ingripa, som i samband med en båtmotorstöld i Grekland, har också fört in henne själv i besvärliga situationer. Men hennes Gud har väl hållit sin skyddande hand över henne.

Carola är, som sig bör, försiktig med att spela egna insjungningar, men det kommer ett par på slutet, bland annat en tillsammans med Johnny Cash. Sitt eget stora sångnummer, ”Främling”, överlåter hon åt Orup att framföra. Hon har en uppenbar dragning åt det svängiga hållet, spelar sådana som Elvis Presley, Edin-Ådahl, Aretha Franklin och Justin Timberlake. Till de bästa valen hör ”Så skimrande var aldrig havet” med Freddie Wadling och ”Pata Pata” med Miriam Makeba.

Melodikrysset nummer 29 2016

23 juli 2016 12:31 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Trädgård, Ur dagboken | 2 kommentarer

Sonen Matti är här i Öregrund, nu för andra gången under de senaste dagarna. Han lagade middag i går, mycket god köttfärsröra med spaghetti, och vi satt ute i den milda kvällssolen, åt middag runt ett av våra trädgårdsbord som Matti hade ställt på inre gårdsplan. Vid bordsändan satt Matti med sina två småtjejer, Ella och Sofia, på var sin sida. Minstingen, Sofia, kom att sitta också bredvid mig, och under hela middagen log hon soligt mot sin farfar. Barnens mamma, Karin, satt mitt emot mig, och på gaveln bredvid mig hade jag Birgitta.

Birgitta har varit på Vårdcentralen två dar i rad – hon konstaterades ha lunginflammation och har fått medicin, den första dunderdosen intravenöst. Hon ska tillbaka på ny koll efter helgen, men antibiotikan verkar ha börjat bita. Sent i går kväll såg hon och jag tillsammans en engelsk Wallander-filmatisering.

Nå, i morse kom jag ändå upp i god tid för att hinna duscha och raka mig och äta frukost före Melodikrysset.

Lite problem hade jag med det, men kanske mest för att åldern börjar ta ut sin rätt: Jag antecknar långsammare, hinner ibland inte få med allt och skriver ibland anvisningarna om var svaren ska in för otydligt eller ibland helt enkelt fel.

Men jag tror att jag ändå till slut hittade de rätta svaren.

Svårast att identifiera, för mig i alla fall, var ”Kärleken är här” med Konditorns – jag minns varken låten eller gruppen. Och dess värre, inte heller minns jag originalet, ”Love Is In the Air” med John Paul Young.

Lite äldre svensktopp eller annan svensk listmusik klarar jag desto lättare, sådant som dagens inledande låt, Göran Ringboms lovsång till en härlig svensk sommardag eller den unga norskan Anita Hegerlands ”Mitt sommarlov”.

Men också nutida svenska sångerskor finns bland dem jag gärna lyssnar på. I dag fick vi höra tre sådana, Zara Larsson med ”Lush Life”, ”Gjord av sten” med Veronica Maggio och Viktoria Tolstoy med ”Månen tur och retur”.

Tre sångerskor, och så kom också gamla kära ”Tre gringos”.

Eldeman spelar ofta sånger ur den svenska sångskatten.

Dit hör utan tvekan ”Ulla min Ulla”, den med rödast smultron i mjölk och vin och skriven av Carl Michael Bellamn.

På den hade han sedan utan någon begriplig anledning hakat ”Mio min Mio”, med musik av Björn och Benny i filmatiseringen av Astrid Lindgrens bokoriginal.

Under min inväxt i det svenska samhället på 1940- och 1950-talen fanns det fortfarande i småsamhällena ute på landet bönhus tillhöriga olika frikyrkor. Det här gör, att jag är ganska väl förtrogen också med den frikyrkliga sångskatten. Det gör att jag som mycket ung har varit med om att sjunga ”O hur saligt att få vandra”, den som i dag skulle ge oss kryssordet salig.

Och Evert Taube har jag lyssnat på och sjungit så länge jag minns. Både hans sena filmkomposition ”Änglamark” och den tidigare skrivna ”Här är den sköna sommar”.

Till Taubes favoritmotiv hörde den svenska skärgården. Om den handlade i dag den TV-serie dagens allra sista fråga handlade om. Det säger mig i alla fall alla ledbokstäverna jag hade fått ihop. ”Skärgårdsdoktorn” är en av de många TV-serier jag inte har sett, men jag gissar att det vi hörde var signaturen till den. Rätta mig, om jag har fel!

Själv ska jag strax lyssna på dagens Sommar.

Sommar i P1 med Sara Mohammad

22 juli 2016 17:55 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Något att lyssna på i hängmattan eller på badstranden var det ju inte direkt, men Sara MohammadsSommar” var i stället ett desto mer angeläget inlägg om religiöst betingat kvinnoförtryck, viktigt att bekämpa även i vårt samhälle, när det blir allt mer synligt också här.

Sara Mohammads utgångspunkter för sitt engagemang var egna erfarenheter, i unga år plågsamt förvärvade i hennes ursprungliga hemland, den irakiska delen av Kurdistan. Hon är född 1967, i Sulaymannya, och redan när hon var sex år gammal lurades hon av sin egen mor till vad som visade sig vara en könsstympning, utförd utan bedövning – till regelverket hörde sedan också att hon inte fick berätta vad hon hade varit med om, inte ens visa den smärta hon kände även efter ingreppet.

Till det märkliga i den här historien hör att det var mamman, inte pappan, som på det här sättet förgrep sig på dottern. Den kultur mamman, religiöst och traditionsenligt, bekände sig till föreskrev det här. Och samma kultur föreskrev också annat: flickor måste gömma sig bakom hijab och bära kläder som så långt som möjligt dolde brösten och baken.

Nu var det faktiskt inte alla flickor i klassen som var ålagda såna här regler, och när hon vid ett tillfälle i skolan hade provocerats att, mot alla regler som gällde i den kultur hon hade fostrats i, bekänna att det här inte var hennes eget val, ändade detta i att en lärare talade med hennes pappa och av denne fick löfte om att Sara lite längre upp i åldern skulle få bestämma själv.

Men innan den tiden kom, råkade hon ut för något värre. Hennes bror, som hade drabbats av ”nesan” att bli dumpad av en mycket ung tjej som han hade fått som partner i ett tvångsgifte, hade nu en ny partner på gång, men för det fordrades en uppgörelse i två motsatta riktningar mellan de berörda familjerna. Så brodern kom helt överraskande in till henne, beväpnad med ett automatvapen, och svor att döda henne, om hon inte ställde upp på att gifta sig med en kille som hon alltså över huvud taget inte kände. Han sa att han tre gånger skulle ställa frågan om hon var beredd att gifta sig med den här killen, och om hon då inte hade svarat ”ja” den tredje gången, skulle han skjuta henne.

Hon sa ”nej” två gånger men sen ”ja”, det sista egentligen bara för att i stället kunna ta sitt eget liv.

Bakom dörren till rummet där det här hände visade sig sedan bland annat hennes mamma stå.

Som tur var var det fredag, och mamman och brodern och de andra skulle gå på fredagsbön i moskén.

Då passade den tvångsbortlovade bruden på att rymma, närmast i avsikt att dränka sig i en sjö i trakten.

Men när hon hade lyckats ta sig förbi moskén utan att bli upptäckt, kom hon på andra tankar: tog sin tillflykt till en kvinnlig kusin med radikala och moderna åsikter, och så började hennes långa flykt, den som så småningom, 1993, ändade i Sverige. Fast hit kom hon när hon redan hade hunnit hitta sin första man, en man som hon själv hade valt.

Här hittade hon ett samhälle med värderingar hon kunde identifiera sig med men fann sedan även här beteenden, som hon inte kunde acceptera, till exempel att mycket av det ekonomiska och övriga stöd invandrare/flyktingar fick i fallet gifta par kanaliserades via mannen.

Och vad värre var: gruppen av på olika sätt förtryckta invandrarkvinnor blev med tiden allt större också i Sverige. De här beteendena, som hon hade flytt ifrån, fanns också i vissa muslimska grupper i det här landet. Sara Mohammad har därför gjort det till sin mission att bekämpa hederskultur och kvinnoförtryck även här, bland annat tagit initiativ till bildandet av organisationen ”Glöm aldrig Pela och Fadime”.

För egen del känner jag stark sympati för hennes oböjliga motstånd mot att acceptera från normala svenska normer avvikande moral och beteenden, sådana som att pojkar och flickor ska dela simhall, detta utan att flickor blir tafsade på av killar som är kulturella missfoster.

Sara Mohammads musikval var fint så till vida att hon blandade musik från sin ursprungsregion med musik från Sverige (Sara Varga), Irland (U2) och Storbritannien (John Lennon‘s ”Imagine”) med låtar med invandrarbakgrund (”Euphoria” med Loreen, ”Bara få va mig själv” med Laleh).

Lästips: Jan Myrdal på Knut Lindelöfs blogg

22 juli 2016 9:30 | Media, Politik | 4 kommentarer

Knut Lindelöfs blogg – länk finns nedan till höger – är en av de bloggar jag regelbundet läser.

Där finns nu en text av Jan Myrdal jag gärna vill tipsa mina egna läsare om: Jan Myrdal skriver, med bibehållen formuleringsskärpa, om Brexit och om rumänska tiggare.

Vill ni sedan kommentera den här texten, bör ni göra det där.

Sommar i P1 med Edward Blom

21 juli 2016 21:06 | Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Edward Blom, berättade, fast bara i förbigående, att han under sin tid i Uppsala var medlem i Heimdal, något som åtminstone för oss som har pluggat i Uppsala betyder, att han hade högervärderingar. För mig får sommarpratare – det var han som gjorde dagens Sommar – ha vilka politiska värderingar de vill, men som radiolyssnare vill jag förstås veta, varför han hamnade just där. Men ett av problemen med hans sommarprogram var, att han aldrig för oss lyssnare förklarade, varför han gjorde det ena eller det andra.

Jag ser i pressen, att Blom är upprörd över att Sveriges radio reagerade mot att hans sommarprat innehöll så mycket om alkoholkonsumtion, detta utan att han åtminstone en smula varnade för allt för ymnigt alkoholbruk. Själv förstår jag, som själv har brukat alkohol men också har sett andra människor fara illa, därför att de inte har varit förmögna att sätta gränser för sitt drickande, att ett sommarprogram, där sommarprataren vittnar om hur han och hans vänner lever livets glada dagar snart sagt varje kväll, kanske mår bra av att balanseras åtminstone lite. Och mer begärde ju inte SR.

Ja, som ni förstår blir det många besök på krogar, pubar, klubbar, studentnationer, tyska ölstugor med flera utskänkningsställen under det här programmets gång.

Edward Blom bekänner där också sin katolska tro, och inte för att jag själv är religiös, men jag hade gärna sett hur det här våldsamma drickandet går ihop med hans religiösa engagemang.

Medan allt det här drickandet, med start i relativt unga år, pågår, genomför han också, delvis rätt förstrött, under en ganska lång period universitetsstudier i Stockholm, Uppsala och vid två olika universitet i Tyskland, i Trier och Freiburg. Alltsammans utan att ha något riktigt mål för ögonen, vilket ändar i att han får svårt att få något jobb. Ett försök att bli författare misslyckas också.

Till slut havererar han och söker vård. Men sen kommer han, om än psykiskt bräckligare, på fötter igen. Hittar till och med en hustru. Och lyckas bli mat- och vinskribent och TV-programmakare.

Om någon nu ändå inte har förstått, att jag inte gillade dagens sommarprogram, så är det något fel på vederbörandes läsförmåga.

När det gäller hans musikval, spelade han för all del Povel Ramel, Lars Demian, Charles Trenet och Monica Zetterlund men också lite för mycket av sådant som präglades av hans tyska erfarenheter.

En lite skraltig farmor

21 juli 2016 15:49 | Barnkultur, Mat & dryck, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 2 kommentarer

I går skulle de äntligen komma, Ella och Sofia och deras mamma Karin och förstås pappa Matti, vars sommarland Öregrund var från det han föddes ända långt fram i åldrarna. Men så blev Birgitta sjuk, gradvis allt sämre, så det här besöket blev mycket kort. Matti och Karin blev förstås rädda för att det Birgitta hade drabbats av kunde vara något smittsamt och beslöt sig, efter att först ha kollat om det fanns lediga rum på något av ortens hotell (men det gjorde det inte), för att återvända hem – i stället skulle de återkomma någon gång senare.

Men eftersom det var jag som hade handlat och lagat maten – taco med tillbehör, köttbullar som alternativ till barnen – åt de i alla fall middag med oss. Ella, som är ganska hemma här (och bland annat hade packat upp delar av leksakslådorna), provade äppelkart och gick sen med farfar till ett bättre ställe, det jättestora bigarråträdet på slänten ned mot vägen. Farfar hittade mogna bigarråer som Ella sedan mumsade i sig.

Men sen var besöket över för den här gången.

Birgitta ställde väckarklockan och gick i morse till Vårdcentralen.

Besöket där tog en evinnerlig tid, så jag hann bli rejält orolig.

När hon sen till slut kom hem, berättade hon, att det hon hade var lunginflammation, som tur är ingen smittsam åkomma. Hon hade fått penicillin intravenöst, också varit på det intilliggande apoteket och fått medicin med sig hem, och i morgon ska hon tillbaka för ny kontroll – hon hade över 39 grader i morse, och visar hon inga tecken på att sjukdomen går tillbaka, riskerar hon att skickas till Ackis i Uppsala.

Vi får se tiden an, och under tiden tar jag hand om allt här hemma.

Till lunch serverade jag blåbärssoppa med vaniljglass, båda sockerfria.

Sommar i P1 med Emilia Lind

20 juli 2016 22:22 | Media, Musik, Ur dagboken | Inga kommentarer

23-åriga Emilia Lind, från Göteborg men studerar nu till socionom i Umeå, röstades fram av lyssnarna som Sommar-värd i P1. Och i dag visade hon, att det var ett bra val. Hennes sommarprogram handlade om oväntad men stor och drabbande sorg, mot slutet ändå om att det också finns hopp i livet.

Hennes berättelse startar i ett hem i Göteborg, i dag kanske inte helt ovanligt i det att detta hem bara rymmer två personer, henne själv och hennes mamma. Inte heller ovanligt i det att där ibland förekommer gräl mellan mamman och dottern och i att hon som så många andra barn har synpunkter på sina föräldrar och deras beteende. Naturligtvis finns det även i det här fallet en pappa, fast honom har dottern ingen kontakt med – han är nämligen psykiskt sjuk, vilket leder till problem som hon inte riktigt kan hantera, till exempel när han plötsligt dyker upp i hennes skola.

Det här bidrar till att flickan och hennes mamma har en ovanligt nära relation, lite av vi två på jorden. Mamman var Emilias trygga punkt i tillvaron och markerade också detta genom utsagor som ”Vi är inte som alla andra” – men trots att Emilia varken hade syskon eller pappa, sa mamman att ”vi är också en familj”.

Så en dag, 2008, hände något som vände upp och ner på deras lilla värld. Emilia vaknade av ett konstigt läte, och när hon gick upp, hittade hon mamman med hackande tänder och i kramper. Det visade sig, att mamman hade drabbats av epilepsi grand mal. Och snart visade det sig, att den här epilepsin skulle bli värre: längre fram samma år drabbades mamman av ännu allvarligare anfall.

Till Emilias lidelser i livet hörde också att spela fotboll. Hon spelade i ett lag, och när detta åkte till Åhus för en cup, följde hon också med. Av mamman tog hon ett normalt och vänligt farväl, helt ovetande om att det här skulle bli sista gången hon såg henne i livet.

För innan hennes lag hade hunnit spela första matchen, drogs hon i väg för ett samtal med tränaren, som talade om för henne, att hennes mamma hade dött.

Det som sedan hände var nog för de flesta av oss som lyssnade något oväntat. Trots sin egen gränslösa sorg och trots att lagkamraterna till 100 procent ställde upp för henne – också skulle ha förstått om hon hade valt att åka hem – fortsatte hon att spela, gjorde till och med mål i en avgörande match. Laget blev trea i cupen.

Hon stålsatte sig själv och lyckade också klara begravningen av mamman.

Men vad skulle det bli av henne, en tonårsflicka nu ensam på jorden?

Hon fick en fosterhemsplacering och fann sig i detta utan att revoltera mot den familj där hon ändå aldrig kände sig riktigt hemma. Tills allt en dag brast för henne.

Hon flyttade tillbaka till moderns och sin gamla bostadsrätt, den hon fortfarande ägde, och bodde där med allt – möbler och annat – som det var förut. Satsade hårt på sina studier och lyckades hålla livet rullande bland annat genom att delta i föreningsliv. Men tankarna malde ändå ständigt: Vem var hon egentligen? Vad skulle det bli av henne och hennes liv? Alla andra hade ju någon, men jag har ingen.

Ur det här växte insikten, att hon måste lyckas, bli något, visa alla andra.

Och ur det växte i sin tur lusten att bli något, en människa till nytta även för andra.

I henens fall blev det studier i Umeå, med sikte på att bli socionom.

Hennes Sommar hade väl sina svagheter, till exempel den mycket unga människans mycket bestämda åsikter om tvåsamhet. Men lappri: det här var ett mycket hörvärt sommarprogram.

Inte så att hennes musikval i alla stycken talade till just min personliga musiksmak, men låtarna hon spelade hade den stora fördelen att genom innehåll eller känsla knyta an till det hon berättade i sitt Sommar. Och spellistan innehöll också en rad artister, som även jag har ett förhållande till, sådana som Håkan Hellström, Anthony And the Johnsons, Broder Daniel, Ted Gärdestad, Laleh, Bo Kaspers orkester. Och i något fall var det i stället valet av artist, inte låten, som kändes som en överraskning: Maia Hirasawa med ”Tusen bitar”.

Sommar i P1 med Sven Hagströmer

19 juli 2016 17:44 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Om man bortser från ett, visade det sig senare, misslyckat litet stödköp av några aktier i en nu ändå nedlagd A-presstidning, har jag för min del aldrig köpt några aktier, vilket har sin bakgrund i min socialistiska grundhållning.

Dagens Sommar-pratare, finansmannen Sven Hagströmer, är där min raka motsats: Han köpte sina första aktier (i Astra) redan när han bara var 12 år gammal, och på den vägen fortsatte han sedan. Men eftersom jag läser tidningarnas sidor om näringsliv, känner jag förstås ändå till honom; dessutom har jag läst en hel del om den krasch hans och Mats Quibergs gemensamt ägda bank Hagströmer & Quiberg råkade ut för, den som ändade i att de båda herrarnas vägar skildes åt.

Hagströmer har, som kapitalförvaltare åt Gränges respektive Investor (där han utsatte Marcus Wallenberg för något denne inte gillade, en försäljning av en stor post aktier), skaffat sig erfarenheter från stora svenska börsbolag, men han bestämde sig alltså sedan för att fortsätta i egen regi, och på den vägen är det fortfarande.

Alldeles enkelt är det inte att sortera in honom i något fack, detta för att hans åsikter i ett antal viktiga frågor sorterar in honom i ganska olika fack och det inte är alldeles lätt att se, varför han har hamnat på den ena men inte den andra ståndpunkten.

Under den svenska kampanjen om eventuell anslutning till EMU ställde han till exempel tillsammans med den före detta socialdemokraten, ledaren för Junilistan Nils Lundgren upp för nej-sidan. Medan han nu beklagar britternas Brexit.

Han berättar med begriplig värme om sin mor, hemmafrun (som sedan dog i cancer), men har sedan kommit att engagera sig för en jämnare fördelning mellan män och kvinnor i styrelserna i näringslivet.

Han bekänner att hans gamla pappa fick en närmare relation till sonens barn än vad deras ständigt arbetande pappa lyckades få.

Och trots att han själv egentligen inte lyckades särskilt väl i skolan, har han en nästan häpnadsväckande meritokratisk syn på samhället – ge de ledande posterna till de mest meriterade!

Han är mycket engagerad i enskilda politiska frågor, men partipolitik, främst de ideologier som är grunden för att vi har olika partier, förstår han sig uppenbart inte på. Gjorde han det, skulle han inte ha dragit sitt förslag, säkert inte menat på fullt allvar, att det vore intressant att se Socialdemokraternas och Moderaternas partiledare byta plats med varann, detsamma när det gäller Vänsterpartiets och Sverigedemokraternas ledare.

Annat, som hans stora engagemang för invandrare, känner jag stark sympati för.

Då har jag ändå inte refererat allt. Och en av programmets svagheter som sommarprat var väl att Hagströmer, liksom många andra, försökte få med allt för mycket.

Sven Hagströmers musikval till sitt Sommar var utmärkt, inte minst för att det knöt an till det han pratade om i programmet.

Den ganska dramatiska historien om hur han som nybliven flygare lyckades krascha planet (därför att han vid landning i havet hade hjulen i stället för pontonerna utfällda) och sen nästan höll på att drunkna illustrerade han genom att spela ”Help” med The Beatles. (Sedan kom mycket riktigt två damer i båt till hans hjälp, den ena som visste vem han var anställd på DNs ekonomisidor.)

Och den här musikaliska följsamheten finns inte bara i den låt han adresserar till hustrun, ”I Just Called To Say I Love You” med Stevie Wonder.

Jag tänker inte pratanknyta också de övriga låtarna, men jag kan ju åtminstone nämna några av dem: ”Gracias a la vida” med Violeta Parra, ”Bara få va mig själv” med Laleh, ”Mona Lisa” med Nat King Cole, ”Longing For Lullabies” med Laleh, W A MozartsLe nozze di Figaro” och ”Requiem”, ”Swing it magistern” med Alice Babs, ”Run the World (Girls)” med Beyoncé och ”Båtlåt” med Robert Broberg.

Sommar i P1 med Mikael Karlsson

18 juli 2016 21:21 | Media, Musik, Teater, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag känner till John Cage, som Mikael Karlsson nämnde i början av sitt Sommar i dag, men för första gången på mycket länge hade jag aldrig någonsin hört något av den musik han spelade i sitt program, således heller inte hans egna kompositioner. Jag tror inte att det här beror på att Karlsson sedan 16 år tillbaka bor i New York, inte heller på att jag inte skulle gå på konserter eller till exempel på Operan, för vilken han har skrivit balettmusik.

Det jag hör av hans egen musik i dagens sommarprogram tilltalar mig, så också, bara för att ta ett exempel, ”Adios” med Benjamin Clementine. Och av det jag läser om hans samarbete med svenska artister i lite andra genrer känns sympatiskt, liksom det faktum att han också skriver filmmusik och musik till dataspel.

Mitt eget musikintresse spänner över mycket vidare fält än de vanligaste – men det betyder inte att jag för den skull föraktar genrer som till stor del lever genom upprepning och långsam förändring, allt från klassisk opera till schlager och annan populärmusik. Jag tycker således att Karlsson är musikaliskt spännande men lite för highbrow.

Hans sommarprogram var inte alldeles lätt att följa för den som inte kan något om hans liv och musikaliska karriär. Men det innehöll, trots hans ganska pessimistiska livshållning, en del roliga och intressanta passager, sådana som historien om hans taxifärd till Harlem, där han skulle bo. Där skulle han, ansåg taxichaffisen, bara komma att vara vid liv ungefär en vecka.

Men Karlsson har överlevt, också fått allt fler musikaliska beställningar.

Och hans motto har alltså varit att aldrig stagnera, sluta utvecklas musikaliskt.

Nej, ständiga uppbrott är det som gäller. Nostalgi är människans största svaghet. Helst borde man vakna som i princip ny människa varje dag.

Med den här strategin som livsmål blir det naturligtvis också svårt att hålla personliga relationer vid liv. Men vid ett par tillfällen berättade Mikael Karlsson i alla fall, mycket kort, att han ändå tycks ha en boyfriend.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^