Sommar i P1 med Mikael Karlsson

Jag känner till John Cage, som Mikael Karlsson nämnde i början av sitt Sommar i dag, men för första gången på mycket länge hade jag aldrig någonsin hört något av den musik han spelade i sitt program, således heller inte hans egna kompositioner. Jag tror inte att det här beror på att Karlsson sedan 16 år tillbaka bor i New York, inte heller på att jag inte skulle gå på konserter eller till exempel på Operan, för vilken han har skrivit balettmusik.

Det jag hör av hans egen musik i dagens sommarprogram tilltalar mig, så också, bara för att ta ett exempel, ”Adios” med Benjamin Clementine. Och av det jag läser om hans samarbete med svenska artister i lite andra genrer känns sympatiskt, liksom det faktum att han också skriver filmmusik och musik till dataspel.

Mitt eget musikintresse spänner över mycket vidare fält än de vanligaste – men det betyder inte att jag för den skull föraktar genrer som till stor del lever genom upprepning och långsam förändring, allt från klassisk opera till schlager och annan populärmusik. Jag tycker således att Karlsson är musikaliskt spännande men lite för highbrow.

Hans sommarprogram var inte alldeles lätt att följa för den som inte kan något om hans liv och musikaliska karriär. Men det innehöll, trots hans ganska pessimistiska livshållning, en del roliga och intressanta passager, sådana som historien om hans taxifärd till Harlem, där han skulle bo. Där skulle han, ansåg taxichaffisen, bara komma att vara vid liv ungefär en vecka.

Men Karlsson har överlevt, också fått allt fler musikaliska beställningar.

Och hans motto har alltså varit att aldrig stagnera, sluta utvecklas musikaliskt.

Nej, ständiga uppbrott är det som gäller. Nostalgi är människans största svaghet. Helst borde man vakna som i princip ny människa varje dag.

Med den här strategin som livsmål blir det naturligtvis också svårt att hålla personliga relationer vid liv. Men vid ett par tillfällen berättade Mikael Karlsson i alla fall, mycket kort, att han ändå tycks ha en boyfriend.