Sommar i P1 med Kim Källström

Mitt obefintliga intresse för idrott gör, att jag före dagens Sommar knappast ens hade hört talas om fotbollsspelaren Kim Källström.

Bland sommarvärdarna finns ett antal inkvoterade idrottsmän (och -kvinnor), och jag har egentligen aldrig förstått varför. Tanken att låta av olika skäl kända människor göra egna program – berätta om sitt liv och spela sin musik – måste ju i och för sig också kunna omfatta folk ur idrottsvärlden, men det faktum att man har lyckats väl inom en idrottsgren gör en ju, lika lite som det faktum att man är känd i egenskap av politiker, författare eller barnpsykolog, för den skull inte automatiskt till någon lämplig sommarpratare.

I fallet Kim Källström finns, har jag läst mig till, som aktualitetsfaktor, att han har beslutat sig för att lägga fotbollsdojorna på hyllan, detta efter det att svenska landslaget i fotboll inte lyckades så väl i EM.

Men nästan hela sitt sommarprogram ägnade han åt att skildra sin egen fotbollskarriär, från mycket unga år och fram till nu: vägen till BK Häcken i Göteborg, att det blev Djurgården i stället för IFK Göteborg, lite om åren i Frankrike och England (och däremellan, fast omvägen via träning i Oman, något om spelperioden för Spartak i Moskva. Det här skulle ju ha kunnat förvandlas till intressanta bilder från dessa skiftande miljöer, men det enda han pratar om är sin fotboll; ibland börjar man tro att han aldrig var utanför arenorna och förläggningarna.

I början och slutet av programmet får man veta, att han är gift, vid det senare tillfället också att hustrun ska doktorera. Mot bakgrund av att Kim Källström själv inledningsvis berättar om att han själv reducerade studiedelen av sin gymnasievistelse till det minimala – det var idrott för nästan hela slanten redan då – undrar man ju, hur det gick till att just de här två föll för varann och varför.

Musiken i det här sommarprogrammet är bättre, men Källström ger inga nycklar till varför han har valt artister som Gilbert Bécaud, Perssons Pack, Nina Simone, Eagle-Eye Cherry, Tomas Andersson Wij, Mando Diao och Timbuktu och just de låtar han spelar.

Men en vänlig sak vill jag i alla fall säga om Källströms sommarprogram. Han berättade där att han, vid en träff med journalister inför EM-kvalet 2015, ställde upp för stöd åt flyktingar, och det är bra att människor i hans ställning gör sådana markeringar.