Sommar i P1 med Carola Häggkvist

Carola Häggkvists gudlighet är inte min, så trosdelen av hennes Sommar intresserar mig egentligen inte – tvärt om är några av trosbekännelserna i programmet sådana att jag normalt inte ens skulle lyssna på dem. Men onekligen har hon en position som sångerska, bland annat som vinnare av Eurovision Song Contest, där hon som bekant vann med ”Främling”.

Hon citerade i och för sig Orup (sångaren), som en gång tydligen hade sagt, att man inte ska behöva försvara sin tro, men för oss klentrogna hade det nog ändå varit intressant att få höra några andra förklaringar än dem hon gav, hur Ben Hur i filmen hon såg vid 12 års ålder såg in i Jesu ögon och hur hon, när hon vid 14 års ålder konfirmerades, tog till sig prästens uttalande, att Gud ville använda henne.

Hennes religiösa tro var enligt henne själv inte hämtad från fadern och modern, och båda dog tidigt, så de kan inte tillfrågas i saken. Däremot verkar föräldrarna, som blev ett par tidigt, fick hennes syster när mamman fortfarande var mycket ung och gifte sig mycket unga, ha gett henne stöd i det liv hon valde – tyvärr dog de också mycket tidigt. Pappan beskriver hon som ömsint på gränsen till blödig.

För egen del manifesterade hon tidigt sin tro, bland annat genom att till människor som kom i hennes väg säga ”Jesus älskar dig!”. Praktiskt tillämpade hon sin tro på människor som såg ut att behöva hjälp – bland annat, berättade hon, gick hon emellan i ett slagsmål på tunnelbanan. Fast sådant har även jag, så okristen jag nu är, gjort: En gång fick jag utanför Slottsbiografen i Uppsala rakt in i ett raggarslagsmål, röt åt de fajtande att sluta och slängde några av de mest aggressiva åt olika håll som vantar. Författaren Lars Gustafsson, som också var där – vi skulle gå på Studentfilmstudion – blev ganska chockad.

Andra delar av sitt liv, som det omskrivna äktenskapet med Runar Søgaard, hoppar hon över, likaså erfarenheten av Livets Ord. Men hon berättar hur hon, innan det hann bli för sent, ville skaffa barn, och det fick då bli genom adoption. En sådan kom att genomföras i Sydafrika, där hon hade varit 1994 och bland annat träffat Nelson Mandela. På ett barnhem där lyckades hon adoptera två och ett halvtåriga Zoe. Och historien om hur hon var ute på stan där med den adopterade flickan i vagn var faktiskt intressant. Hon blev nämligen iakttagen av svarta, som misstänkte att den här vita kvinnan hade kidnappat ett svart barn, och när hon hade lyckats komma undan de här förföljarna, blev hon hejdad av en polis, som tog med henne till stationen av samma orsak. Men det hela redde förstås till slut upp sig – Carola hade ju adoptionspapper.

Hennes lust att finnas på plats och vid behov också konkret ingripa, som i samband med en båtmotorstöld i Grekland, har också fört in henne själv i besvärliga situationer. Men hennes Gud har väl hållit sin skyddande hand över henne.

Carola är, som sig bör, försiktig med att spela egna insjungningar, men det kommer ett par på slutet, bland annat en tillsammans med Johnny Cash. Sitt eget stora sångnummer, ”Främling”, överlåter hon åt Orup att framföra. Hon har en uppenbar dragning åt det svängiga hållet, spelar sådana som Elvis Presley, Edin-Ådahl, Aretha Franklin och Justin Timberlake. Till de bästa valen hör ”Så skimrande var aldrig havet” med Freddie Wadling och ”Pata Pata” med Miriam Makeba.