Sommar i P1 med Emilia Lind

20 juli 2016 22:22 | Media, Musik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

23-åriga Emilia Lind, från Göteborg men studerar nu till socionom i Umeå, röstades fram av lyssnarna som Sommar-värd i P1. Och i dag visade hon, att det var ett bra val. Hennes sommarprogram handlade om oväntad men stor och drabbande sorg, mot slutet ändå om att det också finns hopp i livet.

Hennes berättelse startar i ett hem i Göteborg, i dag kanske inte helt ovanligt i det att detta hem bara rymmer två personer, henne själv och hennes mamma. Inte heller ovanligt i det att där ibland förekommer gräl mellan mamman och dottern och i att hon som så många andra barn har synpunkter på sina föräldrar och deras beteende. Naturligtvis finns det även i det här fallet en pappa, fast honom har dottern ingen kontakt med – han är nämligen psykiskt sjuk, vilket leder till problem som hon inte riktigt kan hantera, till exempel när han plötsligt dyker upp i hennes skola.

Det här bidrar till att flickan och hennes mamma har en ovanligt nära relation, lite av vi två på jorden. Mamman var Emilias trygga punkt i tillvaron och markerade också detta genom utsagor som ”Vi är inte som alla andra” – men trots att Emilia varken hade syskon eller pappa, sa mamman att ”vi är också en familj”.

Så en dag, 2008, hände något som vände upp och ner på deras lilla värld. Emilia vaknade av ett konstigt läte, och när hon gick upp, hittade hon mamman med hackande tänder och i kramper. Det visade sig, att mamman hade drabbats av epilepsi grand mal. Och snart visade det sig, att den här epilepsin skulle bli värre: längre fram samma år drabbades mamman av ännu allvarligare anfall.

Till Emilias lidelser i livet hörde också att spela fotboll. Hon spelade i ett lag, och när detta åkte till Åhus för en cup, följde hon också med. Av mamman tog hon ett normalt och vänligt farväl, helt ovetande om att det här skulle bli sista gången hon såg henne i livet.

För innan hennes lag hade hunnit spela första matchen, drogs hon i väg för ett samtal med tränaren, som talade om för henne, att hennes mamma hade dött.

Det som sedan hände var nog för de flesta av oss som lyssnade något oväntat. Trots sin egen gränslösa sorg och trots att lagkamraterna till 100 procent ställde upp för henne – också skulle ha förstått om hon hade valt att åka hem – fortsatte hon att spela, gjorde till och med mål i en avgörande match. Laget blev trea i cupen.

Hon stålsatte sig själv och lyckade också klara begravningen av mamman.

Men vad skulle det bli av henne, en tonårsflicka nu ensam på jorden?

Hon fick en fosterhemsplacering och fann sig i detta utan att revoltera mot den familj där hon ändå aldrig kände sig riktigt hemma. Tills allt en dag brast för henne.

Hon flyttade tillbaka till moderns och sin gamla bostadsrätt, den hon fortfarande ägde, och bodde där med allt – möbler och annat – som det var förut. Satsade hårt på sina studier och lyckades hålla livet rullande bland annat genom att delta i föreningsliv. Men tankarna malde ändå ständigt: Vem var hon egentligen? Vad skulle det bli av henne och hennes liv? Alla andra hade ju någon, men jag har ingen.

Ur det här växte insikten, att hon måste lyckas, bli något, visa alla andra.

Och ur det växte i sin tur lusten att bli något, en människa till nytta även för andra.

I henens fall blev det studier i Umeå, med sikte på att bli socionom.

Hennes Sommar hade väl sina svagheter, till exempel den mycket unga människans mycket bestämda åsikter om tvåsamhet. Men lappri: det här var ett mycket hörvärt sommarprogram.

Inte så att hennes musikval i alla stycken talade till just min personliga musiksmak, men låtarna hon spelade hade den stora fördelen att genom innehåll eller känsla knyta an till det hon berättade i sitt Sommar. Och spellistan innehöll också en rad artister, som även jag har ett förhållande till, sådana som Håkan Hellström, Anthony And the Johnsons, Broder Daniel, Ted Gärdestad, Laleh, Bo Kaspers orkester. Och i något fall var det i stället valet av artist, inte låten, som kändes som en överraskning: Maia Hirasawa med ”Tusen bitar”.