Sommar i P1 med Sara Mohammad

22 juli 2016 17:55 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Något att lyssna på i hängmattan eller på badstranden var det ju inte direkt, men Sara Mohammads ”Sommar” var i stället ett desto mer angeläget inlägg om religiöst betingat kvinnoförtryck, viktigt att bekämpa även i vårt samhälle, när det blir allt mer synligt också här.

Sara Mohammads utgångspunkter för sitt engagemang var egna erfarenheter, i unga år plågsamt förvärvade i hennes ursprungliga hemland, den irakiska delen av Kurdistan. Hon är född 1967, i Sulaymannya, och redan när hon var sex år gammal lurades hon av sin egen mor till vad som visade sig vara en könsstympning, utförd utan bedövning – till regelverket hörde sedan också att hon inte fick berätta vad hon hade varit med om, inte ens visa den smärta hon kände även efter ingreppet.

Till det märkliga i den här historien hör att det var mamman, inte pappan, som på det här sättet förgrep sig på dottern. Den kultur mamman, religiöst och traditionsenligt, bekände sig till föreskrev det här. Och samma kultur föreskrev också annat: flickor måste gömma sig bakom hijab och bära kläder som så långt som möjligt dolde brösten och baken.

Nu var det faktiskt inte alla flickor i klassen som var ålagda såna här regler, och när hon vid ett tillfälle i skolan hade provocerats att, mot alla regler som gällde i den kultur hon hade fostrats i, bekänna att det här inte var hennes eget val, ändade detta i att en lärare talade med hennes pappa och av denne fick löfte om att Sara lite längre upp i åldern skulle få bestämma själv.

Men innan den tiden kom, råkade hon ut för något värre. Hennes bror, som hade drabbats av ”nesan” att bli dumpad av en mycket ung tjej som han hade fått som partner i ett tvångsgifte, hade nu en ny partner på gång, men för det fordrades en uppgörelse i två motsatta riktningar mellan de berörda familjerna. Så brodern kom helt överraskande in till henne, beväpnad med ett automatvapen, och svor att döda henne, om hon inte ställde upp på att gifta sig med en kille som hon alltså över huvud taget inte kände. Han sa att han tre gånger skulle ställa frågan om hon var beredd att gifta sig med den här killen, och om hon då inte hade svarat ”ja” den tredje gången, skulle han skjuta henne.

Hon sa ”nej” två gånger men sen ”ja”, det sista egentligen bara för att i stället kunna ta sitt eget liv.

Bakom dörren till rummet där det här hände visade sig sedan bland annat hennes mamma stå.

Som tur var var det fredag, och mamman och brodern och de andra skulle gå på fredagsbön i moskén.

Då passade den tvångsbortlovade bruden på att rymma, närmast i avsikt att dränka sig i en sjö i trakten.

Men när hon hade lyckats ta sig förbi moskén utan att bli upptäckt, kom hon på andra tankar: tog sin tillflykt till en kvinnlig kusin med radikala och moderna åsikter, och så började hennes långa flykt, den som så småningom, 1993, ändade i Sverige. Fast hit kom hon när hon redan hade hunnit hitta sin första man, en man som hon själv hade valt.

Här hittade hon ett samhälle med värderingar hon kunde identifiera sig med men fann sedan även här beteenden, som hon inte kunde acceptera, till exempel att mycket av det ekonomiska och övriga stöd invandrare/flyktingar fick i fallet gifta par kanaliserades via mannen.

Och vad värre var: gruppen av på olika sätt förtryckta invandrarkvinnor blev med tiden allt större också i Sverige. De här beteendena, som hon hade flytt ifrån, fanns också i vissa muslimska grupper i det här landet. Sara Mohammad har därför gjort det till sin mission att bekämpa hederskultur och kvinnoförtryck även här, bland annat tagit initiativ till bildandet av organisationen ”Glöm aldrig Pela och Fadime”.

För egen del känner jag stark sympati för hennes oböjliga motstånd mot att acceptera från normala svenska normer avvikande moral och beteenden, sådana som att pojkar och flickor ska dela simhall, detta utan att flickor blir tafsade på av killar som är kulturella missfoster.

Sara Mohammads musikval var fint så till vida att hon blandade musik från sin ursprungsregion med musik från Sverige (Sara Varga), Irland (U2) och Storbritannien (John Lennon’s ”Imagine”) med låtar med invandrarbakgrund (”Euphoria” med Loreen, ”Bara få va mig själv” med Laleh).