Fotbollsbok som skjuter lite vid sidan om

I ”Spinkis fotbollsbok” (En bok för alla, 2014, tidigare utgiven av Bonnier Carlsen, 2010) verkar författaren, Lasse Anrell, inte riktigt veta vad han vill. Den täcker olika aspekter av fotbollsspel, ibland lite sökta, eftersom den samtidigt är en ABC-bok och man alltså måste hitta något fotbollsanknutet också på till exempel X och Z. Dessutom hackas informationen upp på ett lite förvirrande sätt, eftersom det här är alfabetet som får styra ordningen.

Och som det här inte vore nog, har Anrell utöver att skriva normal, beskrivande text på varje uppslag också snickrat ihop en rimmad vers, inte alltid den mest eleganta jag har läst.

Mati Lepps illustrationer är faktiskt överlägsna texten.

Sen är det här en väldigt grabbig bilderbok. Visserligen förekommer Spinkis’ kompis Katta på något ställe, men annars är det pojkar, pojkar, pojkar.

Ytterligare en dansk opinionsmätning med delvis annan tendens

Den uppgång man tyckte sig kunna ana för Socialdemokratiet i en nyss publicerad dansk opinionsmätning ser man inte ett spår av i Yuogovs mätning, daterad den 12 maj. I den är partiet nere på 17 procent (mot 17,1 procent i Yougovs aprilmätning). I mätningsgenomsnittet i Berlingske Barometer ligger partiet därmed på 19,4 procent, vilket även det är mycket långt från partiets resultat i folketingsvalet 2011, 24,1 procent.

Däremot ser, även i den här mätningen, Socialistisk Folkeparti ut att resa sig ur askan. I den här mätningen får partiet 5,9 procent mot 4,5 procent i april. Berlingske Barometer ger SF 5,4 procent. Men det är fortfarande en bit kvar till valresultatet 2011, 9,2 procent.

I den här mätningen ser SFs återhämtning emellertid inte ut att ske främst på bekostnad av den röd-gröna och feministiska konkurrenten Enhedslisten, snarare då Socialdemokratiet. Enhedslisten stöds enligt den aktuella mätningen av 10,3 procent, jämfört med 10,6 procent i april (10,0 i Berlingske Barometer). Partiet ligger fortfarande markant över sitt valresultat 2011, 6,7 procent.

Socialdemokraternas kvarvarande koalitionspartner, vänsterliberala Radikale Venstre, får i den här mätningen bara 7,6 procent mot 8,9 procent i aprilmätningen och 8,2 procent i Berlingske Barometer. Alla de här siffrorna ligger under partiets resultat i valet 2011, 9,5 procent.

I den här redovisade undersökningen ligger det högerpopulistiska Dansk Folkeparti på en mycket hög nivå, 24,1 procent (mot 22,8 procent i april), nu alltså tätt i hälarna på ledande Venstre. I Berlingske Barometer ligger partiet inte lika högt utan på 20,6 procent, men även det är ju mycket högre än partiets valresultat 2011, 12,3 procent.

Det stora borgerliga oppositionspartiet med det kanske något vilseledande namnet Venstre ligger kvar på samma nivå som i aprilmätningen, 25,7 procent. Barometergenomsnittet ligger lite högre, på 26,5 procent.

Liberal Alliance får stöd av 5,1 procent mot 5,6 procent i aprilmätningen. Genomsnittet i Berlinske Barometer är 5,5 procent. Valresultatet 2011 var 5,0 procent.

Konservative slutligen får i den här mätningen stöd av 3,7 procent mot 4,6 procent i aprilmätningen och 4,0 procent i barometern. Alla de här siffrorna ligger under partiets magra resultat i 2011 års val, 4,9 procent.

PS De danska undersökningar jag brukar referera redovisar också mätresultat för Kristdemokraterne, men detta parti ligger stadigvarande på en så låg nivå att jag finner det meningslöst att ens nämna partiet. I den aktuella mätningen är stödet för det här partiet till exempel 0,6 procent, och i valet 2011 var resultatet för partiet 0,8 procent.

Partisympatierna i Danmark ändras en smula

Voxmeters mätning från 11 maj indikerar på några punkter nya politiska trender – men det behövs förstås fler mätningar för att bekräfta dem.

En sådan förändring är att Socialdemokratiets nu länge pågående tillbakagång kan ha brutits. I den här mätningen får partiet stöd av 21,9 procent mot 19,9 procent i Berlingske Barometer, som ju väger ihop resultaten i en serie gjorda mätningar, alla aningen äldre än den här. Men fortfarande har partiet kvar en bra bit till sitt resultat i folketingsvalet 2011, 26,7 procent.

Den här ökningen kan bero på en viss tillbakaströmning från högerpopulistiska Dansk Folkeparti, som i den aktuella mätningen får 17,9 procent mot 19,9 procent i Berlingske Barometer. Fast även 17,9 procent är ju långt mer än partiets valresultat 2011, 12,3 procent.

Socialistisk Folkeparti satsade på att öka sitt stöd genom att hoppa av den av Socialdemokraterne ledda koalitionsregeringen, och i den aktuella mätningen får SF stöd av 5,8 procent mot 5,3 procent i barometern. Men än är det en bra bit kvar till valresultatet 2011, 9,2 procent.

En viss återströmning kan hur som helst ha skett från den röd-gröna och feministiska Enhedslisten, som i den här mätningen stöds av 8,7 procent mot 10,0 procent i barometergenomsnittet. Fast också det är ju över valresultatet 2011, 6,7 procent.

Socialliberala Radikale Venstre, som fortsätter att samregera med (S), får i den här mätningen stöd av 8,1 procent mot 8,4 procent i barometern. Båda resultaten ligger under valresultatet 2011, 9,5 procent.

Det stora borgerliga oppositionspartiet Venstre (mer höger än namnet antyder) får i den här mätningen 27,5 procent, vilket är något högre än barometergenomsnittet, 26,6 procent, och även valresultatet från 2011, 26,7 procent.

Liberal Alliance får stöd av 5,5 procent, det vill säga lika många som i barometern. I valet 2011 fick partiet 5,0 procent.

Under sitt valresultat 2011, 4,9 procent, ligger fortfarande Konservative med 3,9 procent i den aktuella mätningen och 4,0 procent i barometern.

Rødt i Norge slopar Sovjet och Kina i sitt nya principprogram

Det norska partiet Rødt, fortfarande med någon procent i gallupundersökningarna, har sina rötter i 1970-talets nykommunistiska våg.

I partiets nya principprogram, antaget vi en kongress på Gardermoen, är referenserna till revolutionerna i Sovjet och Kina strukna, likaså möjligheten till ett våldsamt maktövertagande – den socialistiska revolution partiet fortfarande står för ska genomföras i demokratiska former. Begreppet ”kommunism” finns dock kvar i det nya partiprogrammet.

Men i sin kommentar till Dagsavisen betonar partiledaren, Bjørnar Moxnes, mer partiets dagspolitiska mål som kampen mot social dumping, för ett anständigt arbetsliv och för sextimmarsdagen.

Eurovision Song Contest i backspegeln

Jo, jag såg hela processen fram till finalen: de svenska uttagningsomgångarna och sen sluttävlingen, presentationsprogrammen av de olika ländernas bidrag, utslagningsdelen inför finalen och sen slutomgången i København.

Sanna Nielsen var – trots att hennes ”Undo” saknade det där lilla extra – väl värd sin tredjeplacering och kanske till och med mer än det. Det slår inte gnistor om den här låten, men Sanna sjunger den snyggt.

Frågan är dock om inte tvåan, Nederländernas ”Calm After the Storm” med The Common Linnets, var ett strå vassare med sitt lätt countryaktiga men också rockiga sound.

Jag vill inte säga att den låt som vann, Österrikes ”Rise Like a Phoenix”, var dålig den heller, men dess seger hade helt uppenbart att göra med den märkliga hermafrodit, en skäggig kvinna, som framförde den. Det var han/hon, Conchilla Wurst kallad, inte låten som vann.

Därmed har den europeiska TV-publiken visat sin fördomsfrihet, men tävlingen gällde väl inte det utan sång?

Det leder mig in på en av mina käpphästar, nämligen att de deltagande länderna i dag utöver med sin förhoppningsvis bästa låt, artistens kvalitet som sångare och väl anpassat komp tävlar lika mycket med effekter som kläder som sticker ut, hamsterhjul, ljuseffekter, balett, personer på scen som bara ser ut att spela instrument, akrobatik – you name it.

Förbjöd man allt det här, tror jag att det dessutom skulle bidra till att tvinga de deltagande länderna att sålla fram bättre låtar.

Och gärna då just schlagerlåtar, gärna också med nationella musikaliska särdrag och framförda på något av de språk som talas i landet i fråga.

En lite mer normal prognos för EU-valet i Danmark

I Danmark görs nu också särskilda opinionsmätningar om hur folk tänker rösta i EU-parlamentsvalet. Nyss publicerade jag en mätning med en närmast sensationell framång för högerpopulistiska Dansk Folkeparti, men i tidningen Politiken hittar jag en mätning från Megafon, där 1.006 personer har svarat och som har genomförts 6-8 maj, och här nyanseras bilden en smula.

Enligt den ökar det borgerliga, högerbetoande Venstre med 1,1 procentenheter till 23,7 procent och blir därmed största parti.

Dansk Folkeparti minskar med 2,5 procentenheter och skulle därmed få 23,1 procent, snäppet under Venstre – men även det här resultatet är ju mycket högt för ett parti, som för inte så länge sen samlade betydligt färre i val.

Socialdemokratiet skulle enligt den här mätningen hamna på 21 procent.

Folkebevægelsen mod EU får i den här mätningen stöd av 9,4 procent, vilket i jämförelse med förra mätningen är en tillbakagång med 3,3 procent.

* * *

Den röd-gröna och feministiska Enhedslisten backar en smula i flera av de normala partibarometrarna – de som lämnar går i stället till Socialistisk Folkeparti och till Socialdemokratiet – noterar Jyllands-Posten i en artikel, som bland annat noterar, att partiet i en Voxmeter-mätning är nere på 8,7 procent.

Enhedslisten är ju från början ett slags valkoalition mellan flera grupperingar på den yttersta vänsterkanten, vänstersocialister, kommunister, trotskister, men det i valen deltagande gemensamma partiet har ett eget program. I det förra programmet förekom ordet revolution 29 gånger, men i utkastet till nytt program har det här kraftigt tonats ner, så också de utopiska beskrivningarna av det samhälle man vill uppnå. Nu framhävs i stället de systemkritiska aspekterna av partiets politik, och språket i programmet har gått från marxistisk retorik till vardagsdanska.

Dansk Folkeparti går fram som en raket i en mätning inför EU-valet i Danmark

Den senaste mätningen, Voxmeter 8 maj, för åter igen ner Socialdemokratiet på tredje plats bland de danska partierna. I den här mätningen får partiet 20,3 procent (19,4 procent i genomsnitt i Berlingske Barometer), att jämföra med partiets resultat i folketingsvalet 2011, 26,7 procent.

I den aktuella mätningen noteras högerpopulistiska Dansk Folkeparti för 21,7 procent (20,5 procent i barometergenomsnitt). Partiet har alltså gjort ett mycket stort lyft sen valet 2011, då det bara fick 12,3 procent.

Leder även i den här mätningen gör borgerliga Venstre, mer höger än namnet antyder, med 23,9 procent, vilket ju inte är våldsamt mycket över DFs resultat – men det sammanvägda barometerresultatet, 26,3 prodent, ger Venstre en större ledning. I valet 2011 fick Venstre stöd av 26,7 procent.

Socialdemokratiets kvarvarande koalitionspartner, vänsterliberala Radikale Venstre, får i den aktuella mätningen 8,0 procent, mot 8,4 procen i barometern och 9,5 procent i valet.

Det från denna koalitionsregering avhoppade Socialistisk Folkeparti får i den här mätningen stöd av 4,7 procent mot 4,1 procent i barometern, men SF ligger fortfarande under sitt valresultat från 2011, 9,2 procent.

Kanske – men det är för tidigt att säga – har SF börjat ta tillbaka en del väljare från den röd-gröna och feministiska koalitionen Enhedslisten, men Enhedslisten är fortfarande ett mycket större parti, med 9,8 procent i den aktuella mätningen och 10,3 procent i barometern. Det här ska alltså jämföras med valresultatet 2011, 6,7 procent.

Liberal Alliance får i den här mätningen stöd av 4,8 procent, mot 5,5 procent i barometern och 5,0 procent i valet 2011.

I den aktuella mätningen får Konservative 4,7 procent, vilket är mer än i mätningsgenomsnittet, 4,1 procent, men fortfarande mindre än det usla resultatet i 2011 års val, 4,9 procent.

I Jyllands-Posten redovisas ett par av de mest intressanta resultaten i den mätning Gallup har genomfört inför det strax förestående EU-parlamentsvalet.

Enligt den här mätningen skulle 27 procent rösta på Dansk Folkeparti, att jämföra med att bara 17 procent ämnar rösta på Socialdemokraterne.

Dock är det hela 33 procent av de tillfrågade, som inte vet hur de ska rösta den 25 maj, och man vet ju heller inte, hur stor röstviljan är på valdagen hos dem som har uppgett partisympati.

Någon vägledning om detta får man möjligen av att de tillfrågade också har fått frågor om respektive partis spetskandidat. 21 procent gillar DFs Morten Messerschmidt, men bara 8 procent Jeppe Kofod (S).

Melodikrysset nummer 19 2014

Jag skulle överdriva, om jag skrev att dagens melodikryss beredde mig stora besvär. Det var egentligen bara en fråga jag inte klarade av tämligen spontant, den som illustrerades med ”Hit Me With Your Rhythm Stick” – Ian Dury har jag inte lyssnat på. Men hjälpen kom genom hänvisningen till M A Numminen. Hans ”Slå mig med din rytmpinne” finns i min skivsamling.

John Lennons och Paul McCartneys ”Lucy In the Sky With the Diamonds” var desto lättare – jag har allt med Beatles på skiva.

När jag hade skrivit in de här båda svaren, hade jag plötsligt två i i slutet av det lodräta ord, som ändade i de här vågräta svaren. Det bidrog starkt till att jag snabbt kunde identifiera artisten som sjöng ”Wake Me Up”: Avicii.

Jag har för all del inte lyssnat så mycket på Boney M heller, men ”By the River of Babylon” kände jag omedelbart igen. Och även om jag sen ganska unga år är ateist, har jag gått i 1940- och 1950-talens svenska skola och där läst så mycket av det ämne som på den tiden benämndes kristendomskunskap, att jag till och med under en period efter utryckningen från lumpen anställdes som vikarierande lärare i ämnet i min dåvarande hemkommuns enhetsskola. Så skam vore det, om jag inte förknippade den här låten med berättelser ur Bibeln.

Jag gillar Jill Johnson, men av någon anledning har jag inte sett hennes TV-serie ”Jills veranda”. Själva TV-serien lyckades jag dock snart identifiera, men vem var det som tillsammans med henne sjöng, Willie Nelsons vill jag minnas, ”Blue Eyes Crying In the Rain”? Det tog faktiskt en stund innan jag kom i håg att den tragiskt döde Kristian Gidlund hade varit med i ett av hennes program.

Andra kan ha haft problem med att identifiera musiken ur ”Eldfågeln” komponerad av Igor Stravinsky och exekverad av James Galway.

Men krysset både började och slutade lätt.

I den allra första frågan skulle vi känna igen ”Bienvenue – Willkommen – Welcome” ur Cabaret, vilket vi skulle översätta till välkommen. Cabaret, som har förekommit flera gånger i krysset, är en utmärkt musikal, men jag gör också i dag det jag har gjort varje gång den har varit aktuell, passar på att rekommendera Christopher Isherwoods bokoriginal, ”Farväl till Berlin”.

Också Zenya Hamilton med ”Med min arm om din hals” har förekommit tidigare i krysset. Den här låten förekom i filmen ”1939”, till vars premiär 1989 jag för övrigt var inbjuden tillsammans med min hustru. Så jag hade inga större svårigheter med frågan vilken kroppsdel, arm, som nämns i titel och refräng.

Minst lika lätt var frågan om den filmmelodi vi hörde en då mycket ung Alice Babs sjunga, ”Swing it, magistern”. Vill någon veta mer om filmen med samma namn, finns min text om den ovan under Kulturspegeln, Film, Bauman, Schamyl.

Åke Söderblom var känd från film och scen men skrev faktiskt också mycket framgångsrika sångtexter. En av dessa, med Sven Paddock som kompositör, var ”Två små fåglar på en gren”, i dag, för att inte göra det för lätt för oss, exekverad på dragspel av Roland Cedermark.

Här, i vår trädgård i Öregrund, har vi satt upp fågelholkar i en mängd trän i hopp om att locka hit fågelpar.

Och trots några dars regn och kyla tar det sig i trädgården – Birgitta bidrar till detta mest varje dag oavsett väder och vind – så jag får väl avslutningsvis instämma med Stig Olin: ”Jag tror, jag tror på sommaren”.

Fin säsongavslutning med Uppsala kammarorkester, och en eloge till violinisten Klara Hallgren

Gårdagens konsertkväll – säsongens sista – började för min och hustruns del på ett märkligt sätt. Vi bor den här veckan i vårt sommarhus i Öregrund och skulle därför åka buss fram och tillbaka. Birgitta gick till Konsum för att köpa Aftonbladet att ha med att läsa på bussen, och när hon gick och därefter inte heller dök upp hemma, trodde jag att hon hade menat, att vi skulle ses vid bussens ändhållplats. När jag så tittade på klockan, tyckte jag att hon hade gått väldigt tidigt i förhållande till den buss jag trodde vi skulle ta. Så jag kollade busstidtabellen, och fann att det skulle gå en tidigare buss, om lite drygt tio minuter.

Så jag tog på ytterkläder, låste och störtade i väg, så mycket jag nu kan störta i mitt eländiga fysiska tillstånd. Jag hann äntra bussen precis innan den skulle gå – men fann då, att det inte fanns någon hustru, i vart fall inte min, på bussen. Jag fortsatte att hoppas – kanske hade hon, tänkte jag, i stället gått till någon av de andra par hållplatserna på gångavstånd från vårt hus. Men ingen Birgitta där heller.

Nå, då skulle hon ju rimligen komma med nästa buss, den som jag från början hade trott att vi skulle ta.

Väl inne i stan promenerade jag sen till Katalin, där vi hade bestämt att före konserten äta middag tillsammans med Anna.

Jag ställde mig alltså på järnvägssidan av Katalin, där restaurangen har sin huvudingång, och väntade.

Tiden gick, men inte kom det någon Birgitta. Nu började jag faktiskt bli orolig.

En stund efter den rimliga ankomsttiden kom det ut en man ur restaurangen, och när han fick syn på mig, sa han med finsk accent: – Det sitter två damer där inne, en äldre och en yngre, och undrar vart du har tagit vägen. Du skulle kanske gå in.

Och då gick jag in och hittade där Birgitta och Anna, som hade gått in i restaurangen från andra sidan – det finns dörr där också. De satt där redan med var sin rykande het soppa – det var en sån dag – och snart hade även jag fått samma rätt.

* * *

Kvällens konsert i Musikens hus, för övrigt säsongens sista abonnemangskonsert – kändes inspirerad, kanske också för att det var ett slags jubileum: Kammarorkesterns chefdirigent, Paul Mägi, har nu lett orkestern i tio år.

Kvällens programrubrik var ”Nordisk vår”, vilket kändes lite utmanande med tanke på vädret utomhus. Men ser man till vad som spelades – verk av en finsk, en dansk och en svensk komposiör samt dessutom ett nyskrivet stycke av en amerikan, numera veksam i Sverige – var det inte någon inadekvat beskrivning.

Den finska musiken representerades av Jean Sibelius’ ”Andante festivo”, som fick sin första musikaliska gestaltning till det 25-årsjubileum en förgrening av den finländska träindustrin firade år 1922. Det här är inte något av Sibelius’ mest spelade verk, men det har faktiskt en skönhet, som fick mig att tänka, att jag borde spela skivor ur min ganska stora sibeliussamling oftare än jag tyvärr gör.

Därefter stod ett verk av dansken Carl Nielsen (1865-1931) på programmet, ”Konsert för violin och orkester”, tillkommen under en ganska lång period mellan 1911 och 1920. Kanske är det senare en av förklaringarna till att publiken vid gårdagens framförande började applådera i en i mitten-liggande paus, men jag väljer att tro att den här applåden främst var riktad till kvällens violinsolist, Klara Hallgren. Hon spelade perfekt, med både teknisk precision och underbar känsla för de olika skiftningarna i musiken.

Efter pausen fick vi höra ett mycket intressant och hörvärt nyskrivet verk av den unge amerikanske, numera i Sveige bosatte Matthew Peterson (född 1984), som har vunnit både juryns och publikens pris i årets tonsättartävling. Hans verk, vars titel är lånad från Bibelns Jesaja, heter ”And All the Trees of the Field Will Clap Their Hands” och är mycket riktigt präglat av ett starkt musikaliskt bildspråk. I musiken finns också en hel rad ekoeffekter.

Det här nyskrivna stycket kommer att spelas av en hel rad orkestrar runt om i Sverige, också i Tartu i Estland, där under ledning av den själv estlandsfödde Paul Mägi.

Franz Berwald (1796-1868), som i dag är så spelad, hade märkligt nog stora problem med att slå igenom musikaliskt under sin egen livstid, både här i landet och i Tyskland – han kom själv från en tysk familj, dock bosatt i Stockholm. Sin ”Symfonie nummer 4 i E-dur” (”Sinfonie naïve”) från 1845 fick Berwald själv aldrig höra spelas – den uruppfördes först 1878, alltså tio år efter hans död. Det senare är i dag helt obegripligt – och Berwald skulle med största sannolikhet ha varit mycket nöjd med hur den här symfonin spelades vid årets säsongavslutning.

Socialdemokraternas ordförande i Finland avsatt

Utmanaren Antti Rinne vann ordförandestriden på den kongress som Suomen Sosialidemokraattinen Puolue (Finlands socialdemokratiska parti) nu genomför. Han besegrade den sittande ordföranden Jutta Urpilainen men knappt, med röstsiffrorna 257-243.

Urpilainen lämnade partiordförandeskapet med en gratulationskram till sin besegrare men har förklarat, att hon nu inte bara kommer att lämna finansministerposten utan regeringen över huvud taget för att i stället bli menig riksdagsledamot.

Kanske har det jämna utfallet i omröstningen bidragit till att Rinne efter segern har betett sig ödmjukt. Han har sagt att det kan bli förändringar och rockader i Socialdemokraternas ministerlista och att han ”har en färdig plan” för detta och även för partiets agerande i regeringen. men han vill ännu inte offentliggöra innehållet – dock tycks han vilja satsa mer på stimulanspolitik för att öka tillväxt och sysselsättning, vilket är helt väntat från en person vars bakgrund är ett fackligt ordförandeskap.

Men han säger också att han, innan han går ut med något offentligt, vill diskutera regeringspolitikens fortsatta inriktning med partistyrelsen och partifullmäktige. Det senare organet sammanträder först i juni, men här hänvisar Rinne till att Kansallinen Kokoomus (Samlingspartiet), som leder regeringen, även det ska byta ordförande i mitten av juni.

Eftersom Rinne också under kampen om partiordförandeposten har varit ganska fåordig om partiets fortsatta kurs, återstår det nu att se, om ordförandebytet ökar det katastrofalt låga stödet för SDP, drygt 15 procent. Själv skulle jag kunna våga gissa att det kan bära en smula uppåt för SDP i kommande opinionsmätningar, detta för att den nye ordförande är en man och kommer från fackföreningsrörelsen. Jag kan tänka mig att det kan vara argument nog för att få en del mycket traditionella arbetarväljare att återvända från Perussuomalaiset (Sannfinlädarna) till sitt socialdemokratiska fadershus.